Wille Wallgrens förlofning visste jag af genom Berndtson, men trodde att det var en sensationsnyhet. Flickan har jag sett på åtskilliga skandinaviska tillställningar i Paris – hon är söt, blond, kokett en fattig flicka som lefver af sitt arbete. Hon har specielt fäst sig i mitt minne genom de pikanta kostymer, directoire och empire som hon vid några kostymbaler burit. Wille slog redan i fjol, men jag trodde aldrig att det var någonting allvarligt. Men hvad skola de lefva af?? Willes inkomster synas mig vara högst problematiska
Alla tycka att detta är en ren galaneskap. Han har ju ej rigtigt att kuna slå sig ut med sitt arbete – således skall hon föda honom. T.o.m. den store giftermålsprofeten Runeberg ansåg detta vara litet riskeradt. Icke är W. dessutom så blixtkär i henne, utan är allt detta en oerhörd barnslighet.
Wille Wallgren träffade jag på gatan – Han gör ingenting annat än springer från Mairiet till utrikesministeriet, från ministeriet till poliskontoret allt för att få sina välsignade papper i ordning. Då de båda äro af olika nationalitet, och skola vigas här, äro både svenska och ryska konsulatet med i spelet, dessutom skola de enl. fransk lag ha civilgiftermål – o.s.v. Jag kunde ej hålla mig från att säga åt Vallgren huru obetänksamt jag tycker det var att gå åstad och binda sig för lifvet då man ej har det minsta att bygga på. – Få de barn och om de då ej förtjena mera än nu, så är misèren för dörren. – Förresten angår det mig ej.
Då jag kom till Villes bakom all ära och redlighet belägna atelier, var vigseln öfver, och en samling skandinaver i färd med att dricka bålar. Ville har arrangerat det rigtigt trefligt och det hela har bestämdt ej kostat 100 frcs.
Walter Runeberg höll tal på tal, stämningen blef lifvad, och jag ryckte fram med ett tal för Gubben Wallgren. Ville var rörd – Herre Gud, det är ju nu gjordt som gjordt är och så fånigt det kan se ut, går det väl kanske ändå
Det enda är om de få sjuka barn eller om den ena eller den andra af dem ej är arbetsför. Alla som voro der, tänkte med en viss förvåning på Villes företag
Vi togo oss till att skrifva på fläcken en festkantat med soli, kör af ynglingar och kör af jungfrur, barytons solo recitativ o.d. det hela blef mycket roligt, ehuru det ej tål en strängare kritik. Jag författade ett ballad artadt solo. Bäst var Janzons verser på melodin af Sandals kanon.
Några tal af den ene och den andra voro rätt lustiga. Ville sjelf var rörd. Jag höll för den unga frun att hon skulle hålla af gubben Wallgren, då hon kommer hem i sommar, och alla i familjen för resten. Hon tackade och lofvade.
Så har jag mot min vilja trakterat långt flera personer engång att jag ämnade. Jag hade bjudit herrskapet Vallgrens på middag, så kommo Tavaststjerna, Thegerström och Spada (Janzon) med – som jag trodde för att deltaga blott, men hur det gick så fattade de det som en bjudning, och kommo hit uppsträckta i svarta syrtuter. Hvad var att göra? Jag måste ha uttryckt mig tvetydigt och den historien blef ganska dyr. – Hädanefter gör jag aldrig om det och skall aldrig häntyda på en sådan inbjudning ens.
I kväll är det Ville Vallgrens 30-årsdag med Runebergs, Söderhjelms; konstnärer, konstnärinnor, sångare, sångerskor; Edelfelt ger japanska bronsljusstakar i gåva som tack för de många gånger Vallgrens varit vänliga mot ungkarlarna.
Tankar kring äktenskapet som en illusion; det tänkta idealäktenskapet, idén om idealkärleken leder till att besvikelsen måste bli stor; äktenskapet har inte gjort Södehjelm bättre, han uppför sig inte bättre mot sin fru; Edelfelt ger Hamlet rätt då han säger "ord, ord, ord"; Edelfelt sätter värde på Vallgrens som inte pratar tomma ord, utan är lyckliga och hyggliga mot varandra.
Fru Neovius ville att herr Neovius skulle bjuda på middag trots sjuk fot: middag på hotellet där de bor i måndags; gäster var Edelfelt, Vallgrens, Spada, Boije, fru Bloch; fru Neovius talade om "artiststämning".
Funderar på att måla en större pastell av Ville Vallgren med fru; har gjort många studier som är lyckade och tror att tavlan blir bra; ställer ut den en annan gång ifall den inte blir färdig före avresan.
Edelfelt har haft samma känsla som alltid på Salongen inför sina egna konstverk; han ångrade att han hade ställt ut "Lördagskväll vid Hammars", tyckte att porträttet av Pasteur kunde ha varit bättre placerat, konstaterade att porträttet av Ville Vallgren och Antoinette Råström hade vunnit på att få en ram; sedan skyndadade han att se Bonnats porträtt av Pasteur.
Middagen var fin, den hölls på restaurang Valois i Palais Royal, med champagne; Edelfelt tyckte att det var onödigt att fröken Wiik, fröken Forselles, unga Wasastjerna och Vallgrens skulle betala "dyra pengar" för middagen.
Ville Vallgren har fått "mention honorable", hedersomnämnande, på Salongen; Edelfelt hoppas Vallgren får medalj nästa år; Vallgren är den första skulptören från Finland som får en utmärkelse i Paris; Edelfelt är glad på Vallgrens och hans frus vägnar.
Porträttet av miss Colt har beställts av amiral Maxcse, som har sett porträttet av Boije, "Parisisk modell" och porträttet av Ville Vallgren och Antoinette Råström; Maxcse menar att ingen kan göra miss Colts porträtt som Edelfelt.
Edelfelt har tillbringat en dag på Louvren tillsammans med fru Vallgren; Edelfelt har köpt draperier som malen inte kommer i enligt fru Vallgren, Courtois och conciergen.
Fru Stigell ville komma hem till Helsingfors och till sin mor under sjukdomen; hon hade inte hunnit se något av Paris, kunde bara litet franska och kände ingen annan kvinna än fru Vallgren.
Det är tråkigt att inte ha något att ställa ut på Salongen; Edelfelt kan inte få färdigt "I Luxembourgträdgården" på tre veckor; han skulle göra en pastell ifall det fanns en bekant med ett bra ansikte; han gjorde porträttet av Ville Vallgren och Antoinette Råström på 10–14 dagar förra året.
Det har "kostat på" Edelfelt att inte ha något bra att ställa ut på Salongen, Edelfelt har inte mått bra av det, men han inser att det skulle kunna inverka negativt på den position han har tillvunnit sig i konstvärlden om han ställde ut en tavla som inte håller samma nivå som de han ställde ut året innan [porträttet av Pasteur och porträttet av Ville och Antoinette Vallgren] .
Om Ellan inte anses ha krafter att resa fram och tillbaka, får Edelfelt och Ellan antingen försöka stanna hemma [i Finland] nästa vinter, eller så reser Edelfelt ensam hem för en kort tid och Ellan åker till franska landsbygden med Runebergs eller Vallgrens.
fru Vallgren ber helsa Er alla och var så glad åt att flickorna skickat helsningar. De Vallgrens ha varit 2 månader i Italien – ända till Rom och besökt Assisi, Perugia, Ravenna Orvieto – mycket grundligt och voro alldeles hänryckta.
Acku studerar teatrarna. Coquelin tyckas de ha slagit embargo på och få genom honom fribiljetter. – Fru Vallgren kan ej med MarieLouise och har varit mycket snäf emot henne.
Under början af veckan var jag rätt mycket ute och kom sent hem om qvällarne. I tisdags var det middag hos Mme Menard Dorian – Georges Hugo, Magin, Daudets, Clemenciau, Hellen, målaren (alla med fruar) Vallgren och Antoinette, och några löshästar som jag. Georges Hugo är mycket sympathisk tycker jag mycket mera än Leon Daudet som är vigtig och nervös. Emellertid är det roligt att vara vid ett så spirituelt middags bord, der alltjemnt konst och litteratur äro på tapeten. En niece till Mme Menard Dorian, Dora Dorian, gift med advokaten o. författaren Ajalbert är utmärkt vacker – hennes mor en halftokig rysk furstinna har nog gifvit henne litet fri steppnatur (som åt Wahlberg med de soliga ögonen). Vallgren är mycket i smörek hos alla dessa – G. Hugo har beställt af honom silfver bordsuppsatser, som han redan gjort, för resten. – Mme Menard Dorian är en ovanligt treflig vacker fru, – alldeles inne i konst och den af den "le dernier cri". – De känna till Skandinavien alla dessa menniskor mycket bra – utom resor till Norge och Köpenhamn, ha de också besökt Stockholm. G. Hugo reste till Stockholm på sin bröllopsresa under den värsta kölden i år.Och skandinavisk konst och Ibsen och Strindberg och de unga norrmännen känna de på sina fem fingrar. – L. Daudet och G. Hugo ha sin oläsligt Nouvelle Revue.
Vallgrens ha lofvat ta hand om mig (de bo nära Institute Pasteur) de stanna här hela sommaren. likaså d. Chantemesse. Skulle jag få något fel på helsan – så har jag Europas bästa läkare omkring mig. – Det är så roligt att höra dem tala – hvar och en har sin specialitet. Metschnikoff studerar koleran, en ung, sympatisk blond dr Hiersaint Pesteu, Roux bråkar fortfarande med difterin – och elever från hela verlden – 2 ha tilltalt mig på svenska, och en af svenskarna (jag vet ej hvad han heter) sade: herr Edelfelt måste göra något lika bra som Pasteur nu igen – det blir en heder för hela norden! – Hela detta nya lif som Pasteur gifvit vetenskapen har något oändligt elektriserande – man känner sig midt i "le mouvement". Och så är det bra roligt att vara med menni-skor som lefva för ett högt mål, – vetenskapsmän och konstnärer – som ej sqvallra, ej tala om pengar och ej bry sig derom, som kunna lida för sin sak och som göra det utan prat, gladt, sans phrases.
Med Guds hjelp kommer jag efter om några veckor. Jag har ju Paris Dagnans, J. B. Pasteurs, Vallery Radots och Vallgrens så att jag icke är i sjön. – Dessutom Sophie Perrot och hennes syster (det är sannt, jag har glömt att helsa B. från S. P. som jag träffat 2 gånger.
Så är jag nu här igen i detta varma, men icke outhärdliga Paris – visserligen ledsen öfver att icke på länge ännu få råka Er och se Haiko, men glad i medvetandet att jag uppfyller min pligt – ty det är än då min pligt, när allt går omkring, att nu göra detta porträtt. Då jag i går morgse, strax efter ankomsten gick till Insitut Pasteur, såg jag hur förfärligt upptagen och ihjälfrågad Roux var, och fick då klart för mig, att en annan gång i detta fall vore en större skälm än annars. Han såg mycket eländig ut, den goda Roux lungsigtig är han förut och med allt detta (han står ensam för Institut Pasteur nu, ty Metschnikoff är bortrest till Savoyen) öfver anstränger han sig bestämdt. Han står modell denna vecka (med undantag af fredagen) och hela nästa från 8 till 10 – då är det ännu icke så varmt och om jag också får stiga upp tidigt (kl. 6) om morgnarna. Vallgrens, som bo nära Institut Pasteur ha varit mycket vänliga och hade mig komma och äta hos dem, dela Villes atelier o.s.v. – jag var der redan i går.
Vädret har varit rätt kyligt och blåsigt, så att jag hvarken lidit af värme eller af längtan till landet. Skall man engång vara i en stad om sommarn, så skall det vara i Paris som är mycket lifligt och vackert just nu om också en massa snobbar äro borta. Vallgrens ha varit mycket vänliga emot mig: Söderhjelm och fr. Lindgren skall jag äta med i afton.
– På min födelsedag hade jag bjudit Vallgrens Söderhjelm och Stigell på middag, men fanntill min förskräckelse kl. 5 att Söderhjelm var mankus på Vollgrens – hvarför – det öfvergår mitt förstånd – att Vallgrens voro arga på honom o. s. v. – rigtigt hemlands luft – jag hade ett bråk att ge återbud åt Meyer, ty Ville Vallgren är ju heller icke en så fin verldsman att man icke skulle ha ett litet uppträde att frukta när han engång är arg. Jag tillstår att detta bråk, springande, ursäktande och handskande med rutiga ägg litet förtog den stora fröjden att fylla 41 år. –
Menard-Dorians ha alltid mycket protegerat Vallgrens. De äro ett af de få hem der man ser mycket modern konst – Lille Hugos (dottersonens silfver är fabriceradt af Ville Vallgren hans en liten stol är skulpterad af Dampt – det blir en bortskämd liten herre med tiden, åtminstone hvad konst beträffar.
Jag trodde att ni ej skulle få underrättelsen om katastrofen före den 5 och att mitt telegram således skulle komma samtidigt. Ingen finne var der – i allmänhet få herrar. Jag hade hört talas, om Bazaren, men tänkte ej gå dit. Mamma såg i brefvet till Ellan att Antoinette Vallgren skulle sälja vid Mme de St Didiers bord just på tisdagen.
I går afton må ni tro att jag hade en konstnjutning af ädlaste slag Coquelin hade skickat mig en loge till Cyrano. Jag hade bjudit Mueniers och Vallgrens (jag tvekade mellan de senare och Zilliacuses, men som fru Z ändå ej förstår så bra franska, tänkte jag hon ej skulle
I går afton må ni tro att jag hade en konstnjutning af ädlaste slag: Coquelin hade skickat mig en loge till Cyrano. Jag hade bjudit Mueniers och Vallgrens (jag tvekade mellan de senare och Zilliacuses, men som fru Z ändå ej förstår så bra franska, tänkte jag hon ej skulle appreciera det till fullo. Vi voro i sjunde himmeln, ropade bravo och greto alla t.o.m. från Ville Vallgrens ögon trillade stora tårar nedför kinderna. Alla mellanakter hos Coquelin Der det var mycket roligt med folk som uppvaktade honom, men der vi voro hedersprissarne.
Bertha trifs ypperligt och alla tycka om henne. Mme Menard har icke ord nog för sin sympathi. Fru Vallgren säger att Bertha här har sin rätta milieu och att vi alla borde tala ihop för att hålla henne qvar här. Sjelf är B. så glad öfver att ni äro liberala och t.ex. låter henne komma hem med Hagelstams ehuru de resa efter d. 20 maj.
I morgon är middagen hos Mme Menard med Zola Labori, Zorns, Vallgrens och vi. Vi gläda oss mycket deråt, ehuru dessa herrar lära vara ytterst nedslagna till följd af nationalismens allt större seger – Senaste söndag segrade ju Deroulèdes anhängare här i Paris municipalval. Boulangismen om igen. Anatole France har i dagens Figaro ett dråpligt gammalfransk skoj med hela detta sällskap. Jag skickar Er det.
Vallgrens äro utomordentligt hyggliga mot mig. Vi hade der en trägravyr afton – flere franska konstnärer och en målande fru Mme Potrel – hvar och en skulle rita och skära och trycka ett originalträsnitt – Jag gjorde det också ett porträtt af Ville Vallgren som väckte allmän munterhet. – De bedja båda helsa till Er tusen gånger.
I afton skall jag på middag till tre konstälskande, rika fruar: mor-mor, mor och dotter. (Mme Potrel, som Bertha känner). Jag gjorde en afton hos Vallgrens en teckning af denna Mme Potrel och de äro öfverlyckliga åt den. Hos Vallgrens har jag ätit många middagar – sist i förrgår då de telegreferade att de hade en fasan att bjuda på. Det är nog roligt, då man är ensam, och jag kan icke nog tacka dem för deras vänlighet.
När jag nu ser på fänrik Stål, så der en gång i veckan, så måste jag tillstå att jag är rätt nöjd. De här sista årens harm och elände ha hjelpt till att få kläm i teckningarna. Visserligen finnas helt misslyckade som Sandels apoteos och Den döende krigaren, som markerar, som B sade, men så finns der andra som Döbeln och korpral No 7 Standar, trumslagar Nord, Rissanen (hvad betyder det att det ej är Runebergs ynglingar det är finska folket jag ville rita) Soldatgossen Schwerin, No 15 Stolt "säg har du glömt hur du tog dig gevär" och bröderna – som gör att jag sjelf får litet kalla kårar öfver ryggen. Det är det allra största beröm för mig att dessa teckningar icke verka störande på intrycket af fänr. Stål – som har sin underbara trollmakt – det der att man icke han låta bli att lipa när man är finne och bara tänker på vissa rader! Ville och Antoinette Vallgren hade suttit en hel afton och lipat öfver bilderna – och när fr. Ackté med sällskapsdamen en Estniska, satt och såg på dem här i ateliern, såg jag med ens hur det började rycka i Aino As ansigtsmuskler, under det att fräulein Schmidt satt tyst, tänkte uppå intet just, och såg förvånad på sin fröken – men så brast det löst och tårarna började rinna ned för kinderna på fr. Ackté – hon stortjöt!!
Nu som bäst gå alla Lussifesterna af stapeln. Ni har väl Eder i morgon, tänker jag. I morgon är jag hos Vallgrens och skall tänka på flickornas skola och dess fest.
Nu måste jag kläda mig ty jag skall på middag till min läkare dr Gaucher, som på samma gång lofvat vaccinera mig. Visserligen äro épidemin nu i aftagande och här i kvarteret har det varit alldeles friskt, men han sade att jag kunde göra det som alla andra – Vallgrens, de finska damerna, Ignatius, Cedercreutz alla har de låtit vaccinera sig.
Nu skall jag gå ut och köpa blommor till Sophie Perrots syster Mme de la Roche-Aymon – till Sophie P. har jag skickat en väldig låda med Marrons glacés. likaså till fru Vallgren. Åt Chambure ger jag en aqvarell, åt Vallery Radots dotter gaf jag juldagen en gravyr.
Trettondagsafton voro vi med Vallgrens och fru Pauline Hugo (Mme Menards dotter). Vallgrens bjödo på schangtil middag och supé, jag bjöd på teatern Grand Guignol der vi sågo två pig-pjeser, der den dumma och envisa pigan spelades alldeles herrligt af en Mlle Guitty Säg B. att den ena af pjeserna, Rosalie, ypperligt skulle lämpa sig för Alliance fr. – om de får någon sådan komisk talent som Mlle Guitty. Mlle [?] Verneuil finnes ej mera, beklagligtvis.
I går och förrgår arbetade jag så mycket att jag i dag, i det vackra vädret tog mig ledighet och förde herrskapet Vallgren ut till Boulognerskogen. Hvilken Maj stämning! Vi sutto ute vid restaurant de la Cascade – (der Mamma spatserade i verlden vid kapplöpningen) och drucko hvitt portvin hästar och vagnar, gröna Gräslindor, 9 gr. och varmt och sol, och – jag vet ej om det var inbillning, rigtig vårdoft.
Jag hade tänkt gå och spatsera i Boulognerskogen, ty det är riktigt rysligt med min brist på motion – men det är icke så vackert som jag trodde det skulle bli och som det var i går. I går for jag näml. efter Vallgrens och halade dem ut i le Bois, – och der var herrligt. Antoinette Vallgren hostar alldeles förfärligt, och när hon ej hostar har hon sin rysliga hufvudvärk – jag tyckte att den friska, milda luften derute skulle vara bra för henne (då hon ju ändå går ut hela tiden) bättre, än luften vid "Impassen" och fg St Honoré, åtminstone.
Den Ahrenbergska tidningen har jag ej sett. Hvad säger folk om den. Till mig skref han att "min tidning skaffa mig mycket hufvudbry" – hans role skulle då vara mycket effektivare än man först sade. Han har i allmänhet varit den schangtila i hela fänr. Stål historien och nu sist att han beställt permar till ett lyxexemplar hos fru Vallgren och att bolaget skänker detta åt mig, det är ju mycket schangtilt Likaså buketterna åt Mamma och Ellan.
I går afton voro Vallgrens och Mme Suzanne Potrel (som Bertha känner) här i ateliern och jag hade té, vin öl och bakelser till traktering. Mme Potrel, som är en alldeles dillig konstentusiast ville näml. se alla mina teckningar och jag har, om man räknar mina många skizzböcker från 1874 till 1901 åtskilliga tusen. Antoinette Vallgren hostar förfärligt, men försöker att se glad ut ändå.
I förrgår fick jag ändtligen tag i min kusin, bjöd honom, på middag och passerade aftonen med honom. Jag åt just ingenting, ty jag har, som sagdt, varit skral i magen. Han är ganska klok och hygglig, gör ett duktigt och säkert intryck, kort, bredaxlad, rak och trygg som han är – soignerad som en svensk. Han har en viss äfventyrslusta som jag tycker om har varit, sedan han lemnade de juridiska studierna i Uppsala i stora affärer i Genua, London, Mannheim, Schweitz Rotterdam, Rouen och är nu här sedan 3 år. Han tyckes tala alla dessa språk mycket bra och mycket bra franska, med mycket litet svensk accent. Han är här 1sta man hos en stålhandlare (svenskt jern och stål) Lindberg, som sjelf är kontrakt i sina ben. – Han tycker att Svenska klubben är tråkig (när Antoinette Vallgren hörde det ropade hon: Men då är det ju en riktigt stilig pojke, som jag måste få bli bekant med!) Mycket uppriktigt talte han om fadrens död och hans förfärliga förtviflan då. Sin äldste bror Robert talte han om, visserligen med vänskap men med ett visst något som liknade medlidande med den mindre begåfvade.
I förrgår på middag hos Mme Potrel, sutto de andra och åto herrliga saker (det är ett ypperligt kök der hos dessa tre generationer rika bourgeois-enkor) under det att Mme Félix Decori, advokatens fru och jag sutto och åto helkokta ägg och i vatten kokta legymer och voro ett åtlöje för sällskapet. Det är rörande att se dessa gummor och den unga frun alla entusiastiska för konst – de ha mycket vackra saker, och denna middag var för att inviga en tafla af Lobre, en interieur från Versailles – Lobre sjelf hade dock telegraferat att låg i sängen sjuk i influenza. Det är genom Vallgrens jag känner dem – (Bertha känner den stora blonda Mme Suzanne Potrel) och jag har vunnit deras hjärtan genom att en gång före jul på en liten stund hos Vallgrens teckna denna Mme Suzanne, mycket likt.
I dag bjöd jag fr. Ackté och fr. Ingman som bor hos henne på frukost hos Ledoyen – Vid samma bord sutto Vallgrens, Spada, Mme Pauline Hugo och Paul Clémenceau med fru. – Stämningen var den bästa. Fr. Ackté har aldrig varit så till sin fördel som i dag. Vid bordet bredvid sutto: min gamla kamrat Claus från Antwerpen (som omfamnade mig inför Acktés porträtt) Thaulow, Rodin, Besnard, Lerolle med fru. Dagnan har sagt mycket vackra saker om mig – "tu as pu travailler un peu tranquillement, et ça se voit" sade han.
I går var jag på middag hos Mme Potrel (tre generationer konstälskande Paris-bourgeois enkor), med Vallgrens och en framstående målare Lobre, hvilken jag alltid kännt som en hygglig menniska. Men han är Gascognare och kände sig som sådan tvungen att föra ordet vid middagen, skräflade med en utpräglad, tröttande Bordeaux accent, och skällde ned alla målare utom sig sjelf på ett sätt som gör att jag än i dag har kväljningar. Jag känner igen denna genre "le genre rosse" hvars kvickhet består i att vara så elak och hänsynslös och grym som möjligt – den är modern nu för tiden – men den är ej treflig. Det är ett dekadens-symptom, likasom svaga och fega menniskors vrede, alltid öfverdrifven och grym.
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)
)