Helsingfors förefaller för Edelfelt större än Antwerpen, Brüssel och Paris i och med att han känner alla där och jämnt hör talas om Adlerberger, Hagemeistrar, om baler, soupéer, soiréer, konserter och slädpartier; i Helsingfors har han inte friheten av att vara incognito.

Epävarma yhteys Edelfelt har ytterst dunkla minnen från den svåraste tiden; han minns inte att några danska och norska läkare flera gånger var inne hos honom; feberfantasierna kommer han däremot ihåg; i början var det Nikolaj Adlerberg som i full generalsuniform kom och underhöll honom; några dagar innan han blev sjuk hade han sett generalen på Piazza del Tritone; sedan var han övertygad om att Alexandra Edelfelt kommit till Rom; en dag då han tyckte sig vara riktigt dålig hade han talat med Mamma en lång stund om döden, livet efter detta, försoning och nåd; sålunda finns det bra mycket förstånd till och med i fullständig yra; i dag är det två veckor sedan hans sista återfall som räckte 36 timmer, och han har sedan dess inte sett några tecken av sjukdomen; Erhardt har de tre senaste dagarna bara ropat "Guten morgen, Hr Edelfelt" genom dörren och gått vidare.

À propos skvallret om fröken Beckman har Edelfelt aldrig gett henne Blanca eller tre fotografier av sig; i en svag stund på Adlerbergs maskerad har han på artig begäran lovat henne sitt porträtt; därifrån kommer troligen historien om hans ömmare känslor för henne.

Det är förfärligt sorgligt med Paul Creutz död; Edelfelt undrar hur det är möjligt att alla världens Adlerbergar, kejsare och kungar kan hindra en far att skynda till sin sons dödsbädd; det är inte ens krig i landet och Åbo stad svävar inte i fara; Edelfelt tillbringade en av sina sista kvällar i Helsingfors tillsammans med P. Creutz.

Fastän det nu redan är tre dagar sedan det ohyggliga kejsarmordet i Petersburg egde rum, utgör denna olycka ännu det enda samtalsämnet här i Paris likasom troligen i hela verlden. Afsky och en viss oro för hvad som komma skall läsas i alla sinnen. Ack hvad jag längtar att få Mammas bref för att få veta huru saken kommenteras i Helsingfors. Strax på morgonen då underrättelsen spridit sig i vidare kretsar, kom Walter Runeberg hit och vi reste tilsammans till ambassaden för att inskrifva våra namn i condoléance registret. Mitt namn lär också ha varit upptaget i någon aftontidning bland de många som citerades. Det var ändå ett förfärligt slut, och man tycker att då Vår Herre på ett så underbart sätt flere gånger räddat Kejsar Alexanders lif dessa nidingar småningom skulle ha tröttnat. Huru många stora förändringar såväl i Ryssland som hos oss bli icke följden af regementsförändringen! Att den andra Adlerberg tagit afsked såg jag i gårdagens tidning, och vår torde väl ej heller dröja med saken. Boulevarden har i dessa dagar varit öfverfyld af menniskor som kommenterat händelsen och man slukar allt fortfarande alla möjliga notiser om denna ohyggliga sak.

I går på aftonen var jag med Paul på l'Etrangère, i fru Linders loge. Hennes "diplomater" som hon alltid talar om kommo – En furst Wolkonsky, en grefve Reder, tysk, och några genraler – och de förde ett ovanligt lätt språk med Madame. Det föreföll som de kommit upp för att rigtigt prata ut. En grefve Adlerberg, blind och litet döf, bror till vår, var i logen – Man fick hela tiden berätta pjesen för honom.