Häromkvällen var en firning på Svenska klubben för alla dem af klubbens medlemmar som blifvit dekorerade: 24 stycken. Jag var kucku och alla trähandlarena kallade mig hr Kommendören. – (ordnarna buros i naturlig storlek). Underligt är det med svenskarnas stora loyalitet – vi ha alldeles förlorat hela den vokabulären. Baron Beck Friis höll festtalet, och der ingick sådant som: då vi nu samlats att gemensamt glädjas åt dessa nådevedermälen och vår djupt kända tacksamhet mot våra konungar och franska republikens president (ty en del hade fått vasan och dannebrogen dessutom). – Der var en grefve Bonde bror till Lulas man. Nog är det underligt att grefvarna Bonde nästan skryta med Hugo Standertskjöld och hans rikedomar – "en slägtinge, som vi vet att herr Edelfelt känner mycket väl! – Det roligaste på hela historien var en ung, stor norska, fr. Dahl, sångerska, som på enträgen begäran uppträdde i egna, komponerade monologen, med en komisk kraft som man mycket sällan ser hos en ung flicka – mycket, mycket bättre än fru Petterson Norrie – och så uppträdde hon på norska, danska (som föredrag hållande folkskolelärinna, ypperligt) och svenska (frödingska saker) lika bra på alla språk – Hon var dråplig – med något godt och gammalt bekant i de stora runda ögonen. Jag har sällan skrattat så godt som då. – Lyckligtvis slapp jag att hålla tal, då generalkonsul Nordling, ehuru blott officier, var vice ordförande i Klubben. – Ja de ha ett bråk med sitt ceremoniel, men de ha ingen Bobrikoff och derför god tid att tänka på sådant der