Föregående kväll uppvaktade de högre klasserna på konstakademien Nicaise de Keyser på dennes födelsedag; de Joon höll kopparstickarnas tal på flamländska; Emile Claus för målarna höll likaså sitt tal på flamländska; Moos [?] och De Bergh höll skulptörernas och arkitekternas tal på franska; de Keyser var mycket aimabel [älskvärd] och talade med alla; för Edelfelt berättade de Keyser att denne känt Antoine Wiertz redan som pojke; Jules Dubois höll ett hjärtligt avskedstal; för studenterna fortsatte festen på ett närbeläget estaminet [värdshus] "in de Bruinfisch"; Anthonies, Sidney Adams och Nicolaas Steffelaar spelade piano; Peeters härmade professor Jozef Geefs; komiska visor sjöngs av Claus, Aloïs Boudry och Steffelaar; skulptören Dierkx deklamerade på flamländska; Jules Dubois uppträdde med sina bravurstycken, han deklamerade André Geniers död och stycken av Victor Hugo; klockan 1 gick Edelfelt hem med Karel Scriba och Frédéric Matthæi.

Edelfelt läser Victor Hugos Napoleon le petit.

Edelfelt har lånat böcker från biblioteket: Victor Hugo, François-René de Chateaubriand, Gustave Droz och Paul de Kock.

Victor Hugo har råkat ut för en olycka; skämttidningen la Fronde drev med händelsen och skrev en artikel i Hugos stil med rubriken "Victor Hugo est mort" [Victor Hugo är död].

Edelfelt ska läsa 93 av Victor Hugo; han är ett av vår tids mest utmärkta snillen, med verk som Hernani, Ruy Blas, [Ringaren i] Notre Dame och Napoléon le petit; Edelfelt har tänkt gå på Theâtre Français där de ger Zaïre av Voltaire.

Som julklapp sänder Edelfelt en teckning av deras logi på Rue du Pont de Lodi med honom och Julian Alden Weir som huvudfigurer; Weir ber att få påpeka att grannlåten på bröstet är banden i hans "schlafrock" och inte hederslegionen, som man kunde tro; familjen skall föreställa sig att på alla fyra väggar hänger fotografier och gravyrer efter Anthonis Van Dyck, Rembrandt, Frans Hals, MichelAngelo, Rafael, Diego Velasques och Hans Holbein och original av mästarna Weir och Edelfelt; ute är förfärligt yrväder och tjockt med snö på Paris gator; bland böckerna på hyllan finns Victor Hugo, Alfred de Musset, Madame de Staël, Henry Murger, Walter Scott och lord Byron.

Pauline Ahlberg och Edelfelt tänker försöka skaffa sig inträdesbiljetter till då Elme Marie Caro blir intagen i Franska akademien; om det lyckas får de se en massa av Frankrikes och hela världens mest utmärkta män: Adolphe Thiers, Victor Hugo, Albert de Broglie och duc d’Aumale.

Pauline Ahlberg och Edelfelt har skrivit till sekreteraren för franska Akademien för att få biljetter till festligheterna med anledning av Elme Marie Caros inträde; de har fått biljetter och får således se och höra Adolphe Thiers, Victor Hugo, Émile Littré, Alexandre Dumas, duc d’Aumale och Albert de Broglie.

Unga Monsieur Eugène Lachaise satt en lång stund och resonerade med Edelfelt om Victor Hugo; de beundrade Hugos Chants des crépuscule, Les orientales; Edelfelt är speciellt förtjust i dikten "le roi de Rome" i Chants des crépuscule.

Julian Alden Weir har sett Victor Hugo arm i arm med Jean-Léon Gérôme och Gustave Doré på Salongen.

Edelfelt har umgåtts mycket med Léon Chevreuil; efter cours de soir (kvällslektionen) äter de middag hos Madame Nail, där elever från École des Beaux Arts äter, eller på Crémerie de Buci eller chez Madmoiselle Anne, som oftast besöks av Alexandre Cabanels elever och lagisterna, de som tävlar om Romarpriset; Chevreuil är som en levande antologi och kan utantill läsa dikter av Victor Hugo, Alphonse de Lamartine, André Chénier och Alfred de Musset; Chevreuil är betagen av Frankrikes medeltid, av Henrik IV och glansen vid Ludvig XIV:s hov och är rojalist; för att komplettera beskrivningen av Chevreuil nämner Edelfelt att han är genomhederlig på ett nästan finskt sätt och massier (kassaförvaltare) i ateljén, han är ful men med ett genomärligt, klokt utseende, han är närsynt och fanatisk beundrare av Rafael och har en stor insektsamling, hans pappa har en egendom i Argenteuil.

Senaste söndag läste Edelfelt Victor Hugo tillsammans med Pauline Ahlberg; Hugo är den skald som näst efter Johan Ludvig Runeberg gjort störst intryck på Edelfelt; det skall bli roligt att tillsammans med Alexandra Edelfelt läsa les Orientales, les feuilles d'automne och les chants de crepuscule; Mademoiselle Suzanne säger sig kunna kasta sig om halsen på Hugo om hon mötte honom på gatan.

Liksom Johan Ludvig Runeberg är Victor Hugo mångsidig, men ändå ständigt densamma storslagna, stolta, genomfranska anden.

På Alexandra Edelfelts fördelsedag den 25 augusti skall han nedkalla all Guds välsignelse över henne; han tänker alltid på Mamma när han läser ett par verser av Victor Hugo: "Oh, qui que vous soyez, bénissez-la, C'est elle! La soeur, visible aux yeux de mon âme immortelle, Mon orgueil, mon espoir, mon abrim, mon recours, toit de mes jeunes ans, qu'espèrent mes vieux jours" [Åh, vem ni än må vara, välsigna henne, Det är hon! Systern, synlig för min odödliga själ, Min stolthet, mitt hopp, mitt skydd, min tillflykt, Taket från mina unga år, som mina gamla dagar hoppas på].

Edelfelt ska låta binda in Alfred de Musset riktigt fint och ge åt Pietro Krohn som beundrar denne stort; Krohn beundrar även Alphonse de Lamartine, men anmärker på Victor Hugo; Edelfelt beundrar Hugo; i Alexandra Edelfelts brev från sjukdomstiden ser Edelfelt hur innerligt tacksam hon är mot Krohn, vilket Edelfelt också är men han vet inte hur han ska kunna visa sin tacksamhet; han kommer aldrig att kunna återgälda Krohns godhet och uppoffring.

Edelfelt har läst Victor Hugos tal i amnestifrågan i franska senaten; han talar vackert och storartat om förlåtelse och mildhet, men övertygar inte om att kommunarderna borde få komma tillbaka till Frankrike.

Pauline Ahlberg blir allt mera originell och drömmer bara om litterära bekantskaper; genom svenska ministern har hon kommit i kontakt med Victor Hugo och Françisque Sarcey; hon har fått Hugos nyaste bok "La legende des siècles" försedd med dedikation; hon är så hemlighetsfull och strängt sysselsatt att Edelfelt och Madame Jacquinot misstänker att hon skriver något, men de kan inte föreställa sig vad; all sentimentalitet är åtminstone bortblåst, vilket är en vinst; Pauline talar inte mera med Edelfelt om litteratur, kanske hon finner honom dum och okunnig; då har hon ju inte orätt; hon har varit hos prinsessan Mathilde och känner en ofantlig massa människor i Paris inom den intressanta världen.

Pauline Ahlberg är uppfylld av sina litterära bekantskaper Victor Hugo, Francisque Sarcey, François Coppée och prinsessan Mathilde; hon håller bestämt på att skriva något; hon bedömer människor humanare än för två år sedan; det fröjdar Edelfelt att hon fattat vänskap för fröknarna Krogius och Örsted; på pensionatet finns också en kokett svenska nomine [vid namn] Robertson.

Pauline Ahlberg besöker flitigt Victor Hugo och Francois Coppée; hennes liv växlar mellan högsta ångtyck av litterär entusiasm och kroppslig och andlig trötthet; då hon känner sig andligen slapp använder hon starkt kaffe eller choklad för att liva upp sig, vilket enligt Edelfelt måste ta på nerverna.

Som Alexandra Edelfelt sett i tidningarna har senaten i enlighet med Patrice Mac Mahon röstat för att upplösa deputeradekammaren; man hoppas att höstens val sänder flera republikaner till Versailles; för närvarande är ändå Mac Mahon och hans klerikalt-monarkiska kabinett ensamma herrar på täppan, detta medan Tyskland är hotande och krig rasar i Europa; en del tror Mac Mahon siktar på att genom en statskupp bli president på livstid; säkert är att han är bulvan och landet styrs av ärkebiskop Félix Dupanloup, Albert de Broglie och Madame Élisabeth Mac Mahon; Edelfelt tyckte att Victor Hugos tal i senaten var utmärkt bra, även om Hogbergsgubben sitter i honom; Hugo omfamnades av Jules Simon då han steg ner från tribunen; Léon Gambetta "är en karl och talar som en karl"; högermännen uppträder simpelt, Eugène Rouher har sagt att Paul de Cassagnac är en skam för partiet; av monarkisterna är legitimisterna de mest aktningsvärda, även om de lever 500 år efter sin tid.

Föregående dag hade Carl Mannerheim och Edelfelt talat mycket om Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Alfred de Musset och Victor Hugo; Mannerheim ansåg att få i Finland riktigt förstår Runeberg som skald och ännu färre i Sverige; Runebergs realism och naturtrohet ställer honom 50 år framom sin tid och ställer honom samtidigt i bredd med alla tiders största; Mannerheim lider ofantligt varje gång Runeberg och Topelius nämns tillsammans.

Carl Mannerheim har varit i deputeradekammaren i Versailles med Sanceau; Sanceau hade påstått sig vara en ypperlig guide, i och med att han är frimurare och flera av de politiska storheterna således är hans "amis intimes" [nära vänner]; Sanceau hade felaktigt pekat ut Léon Gambetta och Patrice de Mac Mahon; Mannerheim hade tappat tålamodet då Sanceau berättade att herren på presidentstolen hette Jules Grévy; Mannerheim tycker att Sanceau skulle ha varit en ypperlig guide för herr Kämp som varit i Paris; Mannerheim gav fransmännen i allmänhet en känga för att de förutsatte att utlänningar är lika okunniga som de själva; häromdagen hade en herre sagt åt Mannerheim: "Vous connaissez Hernani – c'est une pièce de Victor Hugo – et c'est très-bien écrit!" [Känner ni till Hernani – det är en pjäs av Victor Hugo – och den är mycket bra skriven!]

Alexandra Edelfelt har frågat varför Edelfelt aldrig talar om Pauline Ahlberg; de flesta kvällar Edelfelt varit hos Madame Jacquinot har Pauline varit borta eller tidigt gått upp på sitt rum; hon är helt absorberad av sina litterära intressen; hon har skrivit en samling litterära biografier, där hon skildrat Alfred de Vigny, Edgar Quinet; Pierre Jean Béranger; hon umgås med Madame Augustine-Malvina Blanchecotte, som tillsammans med Madame Louisa Sifert och Madame Louise-Victorine Ackermann bildar det mest uppmärksammade klöverblad av fruntimmer inom poesins värld; hon är ofta bjuden till Victor Hugo, François Coppée och Françisque Sarcey; Pauline tycker antagligen att Edelfelt är för okunnig i den nyaste franska litteraturen för att det skulle vara mödan värt att anförtro sig åt honom; han är nyfiken på hennes bok, han är säker på att den inte blir annat än en kompilation [sammanställning]; vad deras ömsesidiga förhållande beträffar så avslöjar inte ett ord eller en min att det skulle ha varit något mellan de två; denna likgiltiga, men inte kalla, vänskap, denna totala glömska av det förflutna, verkar komma helt naturligt, utan ansträngning.

Har Alexandra Edelfelt läst Victor Hugos tal vid Voltairefesten och vid öppnandet av den litterära kongressen?; man skall vara utan hjärta i bröstet och utan gehör för språket för att inte bli hänryckt; låt vara att det är en idealistisk illusion, men Edelfelt har aldrig hört civilisationens röst fördöma kanonernas dunder på detta sätt; Hugo hittar ord "qui font gonfler le coeur" [som får hjärtat att svälla] och Edelfelt tycker att man kunde ställa upp denne som det 19de seklets man, på samma sätt som man ställt upp Voltaire som det 18de seklets.

Edelfelt har blivit lat och ids inte gå på teater; han måste för skams skull till Theatre Français där man ger Ruy Blas, fastän han bävar för att under fem timmar lyssna till Victor Hugos ordsvall och Mounet Sullys vrålande; han skall också gå och se på L’Assommoir.

Edelfelt har studerat Pauline Ahlbergs digra bok (3 volymer) om Victor Hugo; stilen är förvånande god, kraftig och manlig, lite vårdslös i korrekturläsningen; det saknas en riktigt systematisk planläggning, vilket lett till omsägningar och longörer; det är förvånande av ett ungt "fruntimmer" som tidigare inte sysslat med litteratur.

Då Adolf Erik Nordenskiöld träffade presidenten och Victor Hugo hade han varit lika ogenerad som på första bästa studentkalas; på bristfällig franska hade han berättat intressanta saker om sin resa och sina planer; fransmännen anslås av hans trygga naturliga sätt att tala om sin nästa resa.

Victor Hugo hade hållit ett vackert tal till Adolf Erik Nordenskiöld, vid den middag som hållits för några utvalda som Édouard Lockroy och Auguste Vaquerie; Hugo sade att de som öppnar nya stora rutter för att folken ska närma sig varandra är dem som på det mest nobla sätt tjänar civilisationen; månne Nordenskiöld drömde om detta då han gick och "stulade" [stultade] på Frugård.

Edelfelt har träffat Pauline Ahlberg, som funderar på att översätta sin bok till franska; det är "gubben" Victor Hugo som gett henne detta råd, men han förstår inte svenska och kan inte bedöma om det är värt mödan; Edelfelt tror att hennes avhandling innehåller alldeles för mycket gamla och bekanta saker för den franska publiken; i biografin stöder hon sig mest på "Victor Hugo par un temoin de sa vie" av Madame Adèle Hugo och bedömanden om skalden av Theophile Gaulthier och Charles-Augustin Sainte Beuve; dessutom finns det mycket politik som skulle få uteslutas; Pauline ser medtagen ut, men har i sitt "skribleri" fått något som fullt upptar hennes tankar och tid; hon var glad över att tante Adelaide Leuhusen talat vänligt om boken.

Gunnar Berndtson saknar schwung; Edelfelt känner väl till naturer som inte är som han, han kan hålla av dem, men aldrig bli förstådd av dem; föregående dag kom de inte på litteratur: Émile Zola, Alphonse Daudet, Gustave Flaubert, Honoré de Balzac, Victor Hugo, Voltaire så till romare och greker och sist till Homerus; Alexandra Edelfelt ser att han riktigt skrävlade om allt; på morgonen hade han i tre timmar pratat om dessa saker med Pascal Dagnan och Gustave Courtois; det verkligt konstnärliga, som gör att Flaubert är artist, då Zola inte är det, som ställer Victor Hugo i främsta ledet trots all dårskap, tycktes vara hebreiska för vännen Berndtson; i förståndiga människors ögon är man blixtgalen då man ställer högre frågor än mat och dryck, kläder och föda och sin ekonomiska framtid; är man inte själv skald då man tänker och känner varmt, även om man hindras att uttrycka tanken klokt, den inspiration som är det härligaste och lyckligaste på jorden, och som Alfred de Musset avser då han skriver "ce petit battement de coeur que je connais si bien" [denna lilla hjärtklappning som jag känner så väl].

I dag är det en vanvettig fest för Victor Hugo – politisk, dum och obefogad, då han ej fyller 80 utan 79 år – de äro rädda att gubben skall dö innan nästa 27 februari Kunna de ej låta honom vara hvad han är, d.v.s. en stor lyrisk skald, utan tvärt bråka med att göra honom till "le premier citoyen du siècle" o.s.v. – Kl. 12 i dag var festtåget, och ännu har jag ej hört något derifrån; dock har Jag varit för stor beundrare af Hugo, den gamla, stora 1830-talets Hugo för att ej lida vid tanken på att han nu på sin ålderdom göres till bulvan för en massa politiska skojare.

Victor Hugos fest utgör alltännu samtalsämnet. Jag hade varit den första att löpa ut (om jag ej varit förkyld, nota bene) och hurra för den stora skald, som näst Runeberg har rört och hänfört mig mest af alla, men demonstrationen var så blandad med politik att en del af min enthusiasm svalnade. – Jag citerar här några verser af Mendès, som jag tycker vara utmärkt bra. En deputation af barn gratulerade författaren till "l'art d'être grand père" och en liten 10 årig flicka läste upp följande.Nous sommes les petits pinsons,Les fauvettes au vol espiègle,Qui viennent chanter des chansonsa l'aigle.Il est terrible! mais très doux!Et sans que le courroux s'allumeOn peut fourrer sa tête soussa plume.Nous sommes, en bouton encore,Les fleurs de l'aurore prochaineQui parfument les mousses d'orDu chêne.Il lutte avec les vents hurleurs!Mais sa peur, sous l'assaut du gouffre,C'est qu'a ses pieds l'une des fleursn'en souffre.Nous sommes les petits enfantsQui viennent gais, heuruex d'etreFêter de rires triomphantsl'AncetreSi Jeanne et Georges son jaloux,Tant pis pour eux – c'est leur affaire!Et maintenant, embrassez nousGrand-père!Äro icke dessa verser ganska fintihopkomna? Victor Hugo lär ha varit alldeles betagen i denna oförut- sedda hyllning, i verserna och i den lilla mamselln som framsade dem.

Vet Mamma, att jag funnit en synnerlig vederqvickelse i att om nätterna läsa – skalder. Victor Hugo, Milton, Heine (il y en a pour tous les goûts). – Det är ändå annat toista än detta ”hvardagslifvets K.” –. Kommer Mamma ihog det der lilla stycket ”Wandere” af Heine – den sista strofen slår mig nu igen som förr (sedan du hunnit bergets topp):Dort wirst du Selbst ein Adlerfart,Du bist wie neugeboren,Du fühlst dich frei, du fühlst: du hastDort unten nicht viel verloren. –– Det är eget, att jag numera bra litet tänker på hvilka satser eller hvilken lefnadsåskådning en författare predikar. Det är geniet som mest gläder mig och all Heines bitterhet, elände o.s.v. gör nu alls intet intryck på mig men hans geni gör mig stark och glad. Verklig konst uppfyller mig alltid med glädje, bröstet vidgas, jag känner mig fri och erfar fysiskt denna outsägliga känsla af lycka och stolthet – hvarföre – ja det är svårt att förklara. – Jag vågar ändå ej säga åt någon annan än Mamma, hurudan fantast jag är – och Gud ske lof för att jag ännu ej är fullkomligt förfäad just af samma hvardagslifvets K. – Ack Mamma, Mamma, hvad jag känner mig lycklig då jag kan få sjunga ut, just och endast i Mammas sällskap, hela mitt hat och förakt för dumheten, och min beundran, min kärlek, min glöd för snillet! Detsamma har jag erfarit de få gånger jag ensam smugit mig på eremitaget. – Hvad dessa menniskor här äro sömninga, döda, utan kraft och utan energi. Jag är på vippen att bli lika som, ja värre än de, men det måste bli slut, och det skall bli bra igen.

I går på festen voro Grevy alla ambassadörerna, en stor del senatorer och deputerade, delegationer från alla lärda samfund, Victor Hugo m.fl. (denne sistnämnde fick jag dock ej se i mängden).

Sedan jag sist skref har jag varit hos Runebergs en afton – Jag var så utled på Ibsen med gengångare och annat (den nyaste en folkefiende lemnar samma underliga stora frågetecken efter sig), att jag höll ett alldeles improviseradt loftal öfver J.L. Runeberg, hvari Walter instämde. Victor Hugo kännes också som en frisk fläkt, trots alla galenskaper, efter detta rotande i smörjan som nu är vårt dagliga bröd.

Igår afton var jag hos Björnstjerne Björnson. Han verkar i allmänhet mycket behagligare, anspråkslösare och hyggligare än hvad man föreställer sig. Sällan har väl också en stor konstnär blifvit mera förlöjligad häcklad och påljugen än han. I detta fall delar han öde med Victor Hugo. Naturligtvis är han förfärligt norsk ock röd demokrat, men låter också andra säga sin mening.

Naturligtvis ser jag skilnad på Hugos och Mussets språk – men ej tillräckligt väl för att fullt kunna lita på mitt omdöme. Poesin undgår estetikens tadel och granskning lika mycket som all annan konst. Hvad som hör till allmänt sundt förnuft, således, hvad som likagodt kan uttryckas på alla språk, det faller inom kritikens råmärken – men klangen, färgen; poesin derom kan ingen diskutera, det måste kännas.

Expositionen hos Petit är icke märkvärdig – Bastien Lepage har ett mästerligt porträtt af gumman Drouet som dog i fjol, Victor Hugos mångåriga väninna. alldeles förbaskadt bra. Carolus Duran och Stevens också bra saker – den senare ungefär likadana saker som i fjol – fina i färgen men själlösa. Beraud, Jan van Beers Egusquiza äro utusla. Dagnan, Courtois, Boldini, Sargent de Nittis och Madrazo deltaga ej, likaså jag.

Har ni fått paketerna med fröken Cedercreutz? Jag skickade en borste åt Tante Gadd och ett par tofflor åt Butti för att hon ej skulle vara sämre än Anni. Victor Hugo bör bindas in för mina pengar – Neiglick har lofvat åtaga sig besväret, rekommendera bokbindare o.s.v.

Pasteur, Hugo, Lesseps är de tre populäraste stormännen för närvarande; ett bra porträtt av Pasteur är det bästa sättet att göra sitt namn allmänt känt, konstaterar Edelfelt.

Victor Hugo är död; i Paris talas inte om något annat.

Planerna för Victor Hugos begravning diskuteras i tidningar; den ska bli storartad; alla politiska partier är taktfulla.

Edelfelt är förargad över att han aldrig träffade Hugo; han ångrar att han inte gick med Pauline Ahlberg till Hugo; alla säger att Hugo under de senaste åren var "utgammal och förbi".

Tidningarna skriver inte om något annat än om Hugo.

Tidningarna publicerar gamla texter om Victor Hugo: elakt och dräpande om Hugo av Heinrich Heine, men inte helt orätt.

I tidningarna behandlas Hugos 1830-tal mest; hans politiska sympatier: bonapartismen, Napoleon, Ludvig Filip.

Victor Hugo var en inkarnation av romantiken, därifrån nutiden härstammar "i rakt nedstigande led".

Telegram från Becker har ankommit: finländarna ska delta i Hugos begravning; Edelfelt bidrar gärna till kransen, men vill inte gå med i processionen.

Edelfelt har skrivit till Berndt Otto Schauman om Victor Hugo; han bad Schauman gå upp till Alexandra Edelfelt för att läsa upp brevet för henne; Edelfelt visste inte att Alexandra Edelfelt är i Haiko.

Edelfelt har försökt engagera de skandinaviska konstnärerna att delta i en krans på Victor Hugos grav, men har mötts med likgiltighet; bara finländarna har varit intresserade, men Becker försökte backa då kransen redan var beställd.

Har fört de finländska konstnärernas och studenternas krans till Victor Hugos bostad tillsammans med Jarl Hagelstam, efter att ha skrivit till Hugos släkting Léon Glaize, som Edelfelt känner; kransen är en meter i diameter med svarta penséer och vita nejlikor; Madame Lockroy var inte inne, men lät tacka genom en annan dam.

Jarl Hagelstam och Edelfelt fördes till "dödsrummet"; vid Hugos lit de parade tänkte Edelfelt på Napoleon, 1830-talsromantiken, Alexandra Edelfelts tal om romantiken, Annie Edelfelts deklamation på fruntimmersskolan, Hugos texter, Runebergs kritik av Lucretia Borgia; Schauman, Cygnaeus, Tegnér, trikoloren, Marseljäsen, "Frankrikes storhet och ära".

Edelfelt beskriver Victor Hugos katafalk som är arrangerad av arkitekten Garnier.

Victor Hugos begravning är följande dag, beskrivning av processionens rutt; man fruktar demonstrationer av socialisterna.

Svenskarna är ointresserade och "försoffade"; de är inte intresserade av Victor Hugo.

Edelfelt går ut för att se på Victor Hugos katafalk; "hela Paris är där".

Har skickat korrespondenskort om Victor Hugos begravning; det var imponerande med den långa kortegen med kronor, flaggor och musikkårer.

Victor Hugo påminde om "Hobergs gubben" också efter sin död.

Victor Hugos kista färdades i fattiglikvagnen så som han själv velat, detta uppskattades av arbetarna.

Victor Hugos kransar är utbredda på Pantheons trappor.

Hugos begravning var mer storartad än Gambettas.

Prinsessan av Sagans kostymbal dagen efter Hugos begravning var en skandal; gästerna var klädda som djur och ska enligt ryktet ha uppfört sig som djur; damerna var berusade.

Brev från Londén: betalningen för "En ungdomsmelodi" är på kommande; Edelfelt glad för att kunna betala sina räkningar med pengarna; att installera sig i våningen har kostat pengar, trots att det hela inte är "Hugoskt, Ruuthskt eller Rothschildskt"; mycket återstår fortfarande före familjen kan ta emot gäster i sitt hem, främst möbler och "ridåer".

Ack, de der små röda flickorna – den taflan skulle jag ha sålt 20 gånger! Sist, Mme Menard-Dorian (Victor Hugos bekanta, politiker och mycket rika) hos hvilken jag var i går, – hon var mycket ledsen att taflan var Såld. Skulle jag ej alltid vara så i behof af pengar så skulle jag kunna vänta och slippa att sälja mina saker till underpris – –

Den 6 april äro vi Ellan och jag bjudna på soirée till Menard-Dorian's (V. Hugos familj) den 9 på middag till Dues.

Det är roligt att vara hos menniskor som äro så allmänt europeiska, så beresta och så kunniga. Mme Menard blef alldeles utom sig då vi talade om Grekland – de äro greker och filhellener af själ och hjerta, såsom det anstår fränder till den som skrifvit "les Orientales". Mme Ménard Dorians far var minister och hemma från Montbéliard. Det är så lustigt att jag mycket väl känner hennes kusiner Lalance der, likasom jag känner hela staden. Jag pratade med folk till höger och venster – det är verkligen som om jag ej varit borta från Paris en dag.

Egentligen borde de ha kvinliga regenter i alla länder – se nu på den lilla holländska drottningen, hvad hon är sympatisk! Och hade Viktoria varit en Viktor så skulle man nu på sistone icke haft den minsta misskund med honom eller henne, hur jag skall säga. "Les beaux yeux sauvent les beaux vers" säger Victor Hugo till den unga författarinnan.