Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Toledo

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Toledo kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Toledo kronologisessa järjestyksessä

Paris le 13 Nov 1876. 13. marraskuuta 1876
Det är underligt att vara tillbaka i Paris; Julian Alden Weir säger att det bara finns ett Paris också efter sin resa till Spanien; det som han beundrade mest var Rafael, Hans Holbein och Tizian i El Prado, inte de spanska konstnärerna; Weir har målat goda studier i Alhambra och Toledo.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3. joulukuuta 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
1 april 1881 1. huhtikuuta 1881
Om jag kan reser jag onsdag afton, är om fredag i Madrid, Stannar der en dag och reser så till Cordova der jag stannar 1/2 dag för att se moskén, och derifrån till Sevilla, der jag stannar. Mrs Boït och Noël vänta mig der. Den hel. veckan i Sevilla lär vara af det mest storartadt praktfulla man kan se, och vi stanna väl der omk. 10 dagar, hvarefter jag reser till Granada, mitt hufvudqvarter. Se der ungefär marschrutan. Så upp till Toledo och Madrid, der jag grundligt skall se på Velasquez.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11. huhtikuuta 1881
Jag stannar 1 à 2 veckor i Granada och kommer så upp igen öfver Sevilla och Toledo.
Sevilla d. 22 april 1881 22. huhtikuuta 1881
Om tisdag resa vi troligen till Cordova och derifrån till Toledo der vi stanna länge. Toledo måste efter allas utsago vara den märkvärdigaste stad i Spanien.
Sevilla d. 25 april 1881 25. huhtikuuta 1881
I afton kl. 6 till Cordova och så till Toledo der vi stanna minst 1 vecka.
Toledo d. 28 april 1881 28. huhtikuuta 1881
Jag är här sedan två dagar, i en helt annan verld än sist i Sevilla. Inga palmer mera, ingen glad lekande sång, ingen bolero och malagueña, inga vackra fruntimmer med blommor i håret! Det var roligt att vädret var så vackert och att derföre det minne jag har af Andalusien är så utmärkt behagligt. – Jag beklagar mig ej nu heller, ty Toledo är, i en annan genre, lika så intressant som Granada och Sevilla. Vi ämna stanna här åtminstone 10 dagar! Karaktären är helt annorlunda. Här är allt allvarligt, storslaget, barskt, här ljuder castillanskan ren och kraftig, och tusen monument tala om romare och Wisigother, mohrer och "los reyes catolicos" och sist om inquisition.
Toledo är bland det mägtigaste man kan se – pittoreskt i högsta grad. – Jag ordentligt njuter af hvarje minut, och har redan börjat arbeta. I morgon har jag en studie att göra färdig. Mamma tänke sig ett högt berg, på tre sidor omflutet af Tajo som är en dugtig flod, på berget en stad med trånga gator, höga torn, väldiga murar och öfverallt detta en klarblå himmel. Luften är frisk ty vi befinna oss åtskilligt öfver hafsytan, och det lilla hotellet der vi bo snyggt och bra.
Madrazo har gifvit mig anvisning till Toledos enda målare, dn Matias Moreno, en mycket förekommande karl
Toledo d. 30 april 1881. 30. huhtikuuta 1881
Jag har arbetat dugligt här, men beklagligtvis ej kommit längre än till studier och obetydliga croquiser. Toledo är bland det mägtigaste man kan se – och genom Sr Moreno har jag haft tillträde till flere privat-gårdar (patios, de flesta arabiska) fått en och annan tiggar gubbe att stå o.s.v.
Det var till en del Boits fel att vi lemnade Andalucien så der hals öfver hufvud. För att förstå denna hans brådska vill jag presentera mannen. Han är 42 år, och är sedan 15 år gift med en charmant fru, har 4 döttrar, och har genom sitt giftermål fått en stor förmögenhet – han depenserar 150 tusen om året. Sargent har sagt mig att hans hem är bland det finaste och mest konfortabla man sett. Han är en fulländad gentleman, och jag kan så väl förstå den känsla hos honom som drifva honom till ett så ytterst reguliert och träget arbete. I det hela taget arbetar och säljer han mest för att ingen skall kunna säg att han lefva på sin frus pengar. Han säljer mycket isynnerhet i Amerika. Denna resa till Spanien är uteslutande företagen för att göra aqvareller, och så snart en stads förråd på arkitektoniska vyer är uttömdt reser han sin väg. Toledo är det rikaste i den vägen, och derföre har han drifvit på alldeles obarmhertigt. Som vi ej ville skiljas från honom, ha vi som beskedliga barn följt med. Han har hela tiden saknat sitt hem ofantligt likasom ock komforten der. Jag har lyckligtvis inga vanor, och finner mig temmeligen bra öfverallt. Om måndag reser han som sagdt, medförande en rik skörd aqvareller, 50 tror jag, hvaraf många äro mycket bra.
Don Matias Moreno hade först ej igenkänt mitt namn i Madrazos rekommendationsbref, men såg närmare efter och kom då underfund med att han följt med min verksamhet i 3 år, och omfamnade mig, kallandes min tafla från i fjol "precioso" "bonito" utvisande "muchissimo talente" o.s.v. Han bad mig att få presentera mig för en "poet" och en artilleri officer här, som båda egde reproduktioner af min "likfärd" och som öfverhopade mig med komplimanger – Tänk att jag var känd i Toledo!
Man är verkligen i valet och qvalet då det gäller att måla här, ty alla gathörn äro pittoreska. Något som jag ej förstår är att de 18 000 (fordom öfver 200 tusen) innevånare i Toledo (icke så många som Åbos) kunna fylla så pass bra denna stora väldiga stad med dess enorma, fästningslika hus. Toledo har ett så kungligt utseende, att jag först här rigtigt har förstått hvad den spanska monarkin engång varit. – Mamma vet att denna är en af de äldsta städer i verlden. Den säges vara grundlagd af judar som flydde under babyloniska fångenskapen. Namnet Toledoth är hebraiska och betyda slägternas stad emedan alla Juda stammar voro representerade vid emigrationen. Under hela medeltiden fingo judarne hålla synagoga här i motsats till förhållandet i andra länder, detta också till följd af en legend, enl. hvilken Caïphas, innan han dömde Kristus rådfrågade alla judar i alla länder (!) och judarne i Toledo voro de ende som röstade emot dödsdomen öfver Frälsaren.
1 sta Maj på morgonen. Vädret är förtjusande och ifrån mitt fönster hör jag mycket tydligt orgeln från en af Toledos 110 kyrkor. Vi skola gå i högmessan i katedralen och sedan stryka omkring tills tiden blir att gå till festen utanför staden.
Toledo d. 4 maj 188[1]. 4. toukokuuta 1881
Sedan 3 dagar är jag alldeles ensam här. Vår resplan (Noëls och min) blef hastigt omintetgjord derigenom att han på söndagsaftonen fick ett telegram om att hans en onkel dött och fick derföre lof att hufvudstupa resa af. Boît och han reste derföre d. 2 Maj kl. 6 på morgonen, och jag slå mig ut ensam så godt jag kan till fredag eller lördag då jag hoppas ha gjort färdig den studie Jag börjat på med i San Juan de los Reyes. Om tisdag eller onsdag anträder jag återfärden till Paris. Jag kan ej neka att denna ensamhet i en så märkvärdig stad som Toledo ej har sitt stora behag.
Jag var helt förvånad öfver att spanskan gick så bra. Ytterst karakteristiskt var det hela. hela den lyssnande skara församlad kring en flämtande oljelampa och så detta egendomliga surrande spel. nästan alltid i moll Pedra sjöng en petenera och en jalero men en af snickarvennerna sjöng bättre. Alla spanjorer sjunga ur strupen men gå mycket öfver från forte till piano och hålla takten hvilken är förfärligt svår i dessa halft arabiska sånger. Jag har försökt lära mig en petenera och har köpt musiken, men kan aldrig få den att gå i takt. – Hela denna afton står i mitt minne som en sida ur en gammal bok – Don Quijotes herbergen kunde ej ha mera karaktär. Då vi gingo, kl. 11, mälde vi hand med hela familjen, och fadren sade med mycken värdighet den vänliga formeln "Betrakta detta hus som Edert" och då vi sedan aflägsnade oss i den mörka gränden sågo vi ännu länge den vackra Pedra i porten med lampan och hörde hennes "Vaya con Dios! – Det var Sarah Bernhardt i Hernani, men bättre, sannare med betydligt mera karaktär, ty det var inga kulisser som bildade dekorationen utan Toledos höga, gulgrå husväggar och ingen gas som belyste scenen utan nymånen och tusen sinom tusen stjernor.
Det var sannt, i söndags, 1ta Maj voro vi ute på i bergen för att se den stora processionen och festen. Den kyrkliga delen var ingenting vidare att komma med, en mariabild som bars omkring – men anblicken af det hela var ytterst egendomlig. Mamma tänke sig tvenne höga berg mellan hvilka djupt nere rinner en flod, insprängd som det tyckes i berget; midt emot afteckna sig mot aftonhimmeln Toledo märkvärdigt dekorativt, dystert, med höga murar och torn – och så långt ögat ser icke ett träd, knappast en buske, ty Toldeos små planteringar vid vapensmedjan doldes af husen.
Toledo d. 5 maj kl. 12 på dagen 5. toukokuuta 1881
I går på aftonen kom han och hans vän don Eugenio de Olavarría, kapten och läkare i krigsakademin *) *) (Toledo är neml. Spaniens Fredrikshamn, 400 kadetter uppfostras i de Mohriska kungarnes Alcazar.) litteratör och mycket pratsam, hit för att föra mig ut i staden.
Madrid, söndag d. 8 Maj 1881 8. toukokuuta 1881
I går på morgonen kom jag hit. kan ej neka att det var med ett visst välbehag jag såg folk igen. Med undantag af min lilla modell i Toledo hade jag ej sett ett skapligt fruntimmer sedan i Sevilla, och det var derföre roligt att kommat till en stor stad med folk och rörelse på gatorna.
Ack jag har ej talt om för Mamma, våra promenader om qvällarne i Toledo, på tre man hand, Moreno, Olavarría och jag. Hvad det var märkvärdigt, romantiskt och hvad jag under dessa vandringar i den gamla stadens omnejder, i månskenet insöp många intryck – som jag vore lycklig att kunna återge.
Och tusen, tusen legender; mohrer och wisigother och spanjorer fylla dessa gamla gator och den åldriga staden får i månskenet ett lif och en betydelse som endast den invigde får bevittna Den sista aftonen i Toledo promenerade vi omkring Alcazar (som något likna Åbo slott ...
Paris d. 15 Maj 1881. 15. toukokuuta 1881
Visserligen känner jag mig nu, isynnerhet i afseende å allt hvad till lifvets nödtorft hörer, i en mera civiliserad verld – men har ännu, sedan jag kom, icke ett ögonblick hört upp att sakna Spanien. Redan vid Bordeaux var jag alldeles förvånad öfver att allt såg så grått ut – och ändå var vädret vackert. Den blå himlen, ljuset, teckningen i allting saknades. Menniskorna föreföllo mig alla förfärligt "bourgeois", fruntimmerna fjeskiga – och här i Paris tycker jag allt är så gammalt och kändt, och har en litet trivial anstrykning, åtminstone i jemförelse med det jag nyss lemnat. Ack, Spanien och dessa 5 veckor stå för mig som något briljant, storartadt som jag fåfängt söker här. Och så förefaller det mig så eget att menniskorna här göra en konst i boleros och peteneras, och ej intressera sig för den eller den gatan i Toledo eller Granada; jag tycker det vore helt naturligt att alla, alla, som jag skulle vara midt upp i extasen öfver Andalusien och Castillen. Ännu har jag ej hunnit sätta mig in i Paris, och jag har sällan känt mig så dépayée här. Boulevarden med dess bråk, tidningarna med deras käbbel, menniskorna med den affärsmessiga brådska som utmärker dem, förarga mig.
Paris d. 7 juni 1881 7. kesäkuuta 1881
Från Bos har jag haft en längre epistel, en slags kommentar till det egendomliga inlägget i tidningarne. Jag måste verkligen säga att Jag var litet förargad då jag såg brefvet från Toledo med denna märkvärdiga appendix af Bos' hand. Först och främst var brefvet illa och slarfvigt skrifvet, öfverdrifna uttryck, floskler och fraser som kunde gå i Bos men som hvarken motsvarade min tanke eller kunna gälla som prof på min stilistiska förmåga. Då man talar till en menniska som ej har "le sens artistique" måste man ju inskränka sig till utrop ty några anmärkningar mot de gamle (jag tror visst ändå att jag håller af dem lika mycket som någonsin han) skulle tas som hädelser. Hvad nu Rafaël beträffar, så reser man ej till Madrid för att se honom. Och upprigtigt taladt spelar Rafael en mindre betydande rôle i denna täflingskamp mellan verldens störste som står att ses i Spaniens hufvudstad. Jag kan dessutom ej, utan att tala mot mitt bättre vetande, ställa honom högre än t.ex. Leonardo och MichelAngelo, för att nu alls ej tala om de primitiva eller de holländska eller spanska mästarne. Jag har ju aldrig påstått att min mening är den rätta; känslan kan ju ingen kommendera, och om jag tycker mera om Julqvällen än om Kung Fjalar, och ger skäl derför, så har ingen rätt att säga att Jag derföre icke är "de bonne foi" eller något dylikt. Det vore väl döden också om jag, trots mitt tankearbete under den tid jag sysslat med måleri, icke skulle ha kommit längre än att måsta ord för ord efterstafva hvad hundrade sagt före mig, den ena mest efter den andra, utan att tänka så mycket hvar och en. Bos håller ett slags förmaningstal till mig, talar om huru "sorgligt" det vore om jag ej skulle ställa Rafaël högst, o.s.v. – Ingenting på jorden kan förhindra mig att ej tycka så mycket om t.ex. Meyerbeer som om flere af de klassiska, och om jag också miljoner gånger hör att afrikanskan och hugenotterna äro mästerverk af första ordningen, så måste jag med handen på hjertat säga att de lämna mig temmeligen kalla. – För mig slår Rafael inom den italienska renaissancen såsom den komplettaste, den stilfullaste, den elegantaste, men – han lemnar mig kall, ty det är skickligt, så elegant och så väl arrangeradt att det rigtigt menskliga, djerfva, upprörande och omedelbara litet gått bort.
Paris 15 juni 1900 kl ½ 11 e.m 15. kesäkuuta 1900
Som sagdt Enckell kom och var frisk och glad och ännu ej anfäktad af polisen för lösdrifveri. Han hade gjort många bekantskaper i Spanien och var förtjust i Toledo och Sevilla – I Madrid hade han haft regnväder hela tiden och alls ej för varmt.