Från Bos har jag haft en längre epistel, en slags kommentar till det egendomliga inlägget i tidningarne. Jag måste verkligen säga att Jag var litet förargad då jag såg brefvet från Toledo med denna märkvärdiga appendix af Bos' hand. Först och främst var brefvet illa och slarfvigt skrifvet, öfverdrifna uttryck, floskler och fraser som kunde gå i Bos men som hvarken motsvarade min tanke eller kunna gälla som prof på min stilistiska förmåga. Då man talar till en menniska som ej har "le sens artistique" måste man ju inskränka sig till utrop ty några anmärkningar mot de gamle (jag tror visst ändå att jag håller af dem lika mycket som någonsin han) skulle tas som hädelser. Hvad nu Rafaël beträffar, så reser man ej till Madrid för att se honom. Och upprigtigt taladt spelar Rafael en mindre betydande rôle i denna täflingskamp mellan verldens störste som står att ses i Spaniens hufvudstad. Jag kan dessutom ej, utan att tala mot mitt bättre vetande, ställa honom högre än t.ex. Leonardo och MichelAngelo, för att nu alls ej tala om de primitiva eller de holländska eller spanska mästarne. Jag har ju aldrig påstått att min mening är den rätta; känslan kan ju ingen kommendera, och om jag tycker mera om Julqvällen än om Kung Fjalar, och ger skäl derför, så har ingen rätt att säga att Jag derföre icke är "de bonne foi" eller något dylikt. Det vore väl döden också om jag, trots mitt tankearbete under den tid jag sysslat med måleri, icke skulle ha kommit längre än att måsta ord för ord efterstafva hvad hundrade sagt före mig, den ena mest efter den andra, utan att tänka så mycket hvar och en. Bos håller ett slags förmaningstal till mig, talar om huru "sorgligt" det vore om jag ej skulle ställa Rafaël högst, o.s.v. – Ingenting på jorden kan förhindra mig att ej tycka så mycket om t.ex. Meyerbeer som om flere af de klassiska, och om jag också miljoner gånger hör att afrikanskan och hugenotterna äro mästerverk af första ordningen, så måste jag med handen på hjertat säga att de lämna mig temmeligen kalla. – För mig slår Rafael inom den italienska renaissancen såsom den komplettaste, den stilfullaste, den elegantaste, men – han lemnar mig kall, ty det är skickligt, så elegant och så väl arrangeradt att det rigtigt menskliga, djerfva, upprörande och omedelbara litet gått bort.