Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kölnin tuomiokirkko

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Kölnin tuomiokirkko kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Kölnin tuomiokirkko kronologisessa järjestyksessä

Köln. d. 29 September 1873. 29. syyskuuta 1873
Edelfelt åkte genom Düsseldorf på vägen till Köln; föregående kväll åkte Edelfelt på den präktiga bryggan över "Rhein, den freie deutsche Rhein" in till Köln, där den mäktiga domen höjde sig som en jättelik skepnad i mörkret; på kvällen är han antagligen framme i Antwerpen; ekonomiskt har det lönat sig att åka tredje klass.
Edelfelt är obeskrivligt förtjust i Kölnerdomen, "ädel, ståtlig, helig, måste detta helgjutna snilleverk mägtigt inverka på hvarje menniska, som ännu har sina två ögon och den minsta gnista af ädel känsla i behåll"; den "götiska" stilen ger kyrkan en prägel av helighet och kristlig andakt som andra byggnadsstilar fåfängt försöker åstadkomma; i Kölnerdomen vet man vilken "kult" kyrkan är vigd åt, medan man i t.ex. Isakskyrkan måste med hjälp av korset på taket gissa sig till detta; det enda som stör Edelfelt är de "otrevliga" katolska prästerna, "det är sorgligt att en sådan kyrka skall egnas åt den gamla, genomruttna katolicismen!"
Antwerpen d. 29 Oktober. 73. 29. lokakuuta 1873
Edelfelt frågar Alexandra Edelfelt om hon fått hans brev från Köln, eftersom hon inte nämnt ett ord om detta brev; i det berättade han om sina järnvägsmissöden och sin förtjusning över Kölnerdomen.
Paris d. 8 Maj 1874 8. toukokuuta 1874
Edelfelt tog in på hotell och gick på en spatsertur; han gick till kyrkan S:te Trineté, Stora operan, Vendôme kolonnen, och Tuilerierna, sedan till Louvren, palais royal och sist till Notre dame; Paris är som Stockholm i det att alla monument och större gator känner man igen från fotografier; Notre dame verkade liten och futtig i jämförelse med Kölnerdomen och katedralen i Antwerpen.
Paris d. 10 Juli 1874. 10. heinäkuuta 1874
Alexandra Edelfelt har kanske läst om lagman W. [torde egentligen vara C. som i Carl] Brummers död; Edelfelt, Adolf von Becker och Berndt Lindholm fick när de var på Café de la Régance veta att lagmannen anlänt till Paris med sin bror och sina svägerskor; Brummer hade förkylt sig i Kölnerdomen i Köln, insjuknat i lunginflammation i Liège och måste bäras ur vagnen i Paris; Becker och Lindholm besökte den sjuke Brummer, som frågade efter Edelfelt; Brummer hade tänkt beställa en liten tavla av honom, sonen till en av Brummers äldsta vänner, Carl Albert Edelfelt; då Edelfelt följande dag kom hem från Louvren, väntade en biljett från brorsonen Johan Wilhelm Brummer med Brummers dödsbud och familjens önskan att Edelfelt skulle göra en teckning av dödsbädden; Edelfelt såg budet för sent, men familjen bad honom närvara på bisättningen av kroppen, som skulle begravas i Finland; de bad Edelfelt måla något annat som påminde om deras sorgliga resa; vid bisättningen var även Lindholm, Becker, aktören Axel Bosin med fru (fröken Lotten Dorsch) närvarande; sorgetåget gick till bangården Mont Parnasse, på andra sidan Seinen, och till det provisoriska vilorummet i hotellvärdens familjegrav; alla bjöds efteråt på middag, under vilken man förundrade sig över det öde som drabbat den studentklick där Carl Albert Edelfelt och Brummer ingick; av de tolv vännerna finns bara Carl Creutz, Gustaf Ehrnrooth, Isak Carström och Karl Schulman kvar,
Cöln, fredag d. 19 okt. 77 19. lokakuuta 1877
Edelfelt tycker arkitekturen är härlig; de gamla romaniska kyrkorna intresserar honom nästan mera än domen; han tycker de restaurerat för mycket; på insidan ser Sta Maria im Capitol från 1100-talet ut som om den var byggd igår; Edelfelt anser att de restaurerar bättre i Frankrike; ett "märkvärdigt" hus är det så kallade Gürzenich, en slags börs och festlokal från 1300-talet, som inte heller låtits vara i fred, utan "ein professor aus Düsseldorff" [en professor från Düsseldorf] har målat tjocka lunsor [klumpiga kvinnor] och sköna tyskar längsmed väggarna.
Den gamla kölnerskolan är intressant; Edelfelt har beundrat dess alster i såväl muséet som i domen, där Meister Wilhelm Lochners berömda triptyk är ett mästerverk; Domen är gladare än Nôtre Dame och St Stephan, men Edelfelt kan inte med de moderna glasmålningarna; glasmålning hörde till 1200- och 1300-talet och det vore ett helgerån att försöka passa in den i någon annan stil än i den rena gotiken; kyrkoskatten och dess dyrbarheter gör ett mäktigt intryck, relikskrin med diamanter och ädelstenar, guldsmide; "Köllen, die heilige stadt, Die gar so viele hundert Kapellen und Kirchen hat" [Köln, den heliga stad, den allt många hundra kapell och kyrkor har].