Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Café de l'Ermitage

Kirjeet jotka on kirjoitettu paikassa Café de l'Ermitage kronologisessa järjestyksessä

Kirjeet joissa mainitaan paikka Café de l'Ermitage kronologisessa järjestyksessä

Paris d. 28 Januari 77. 28. tammikuuta 1877
Häromkvällen var Edelfelt för första gången på kafé l’Ermitage i Clichy där alla svenskar håller till; han kände bara Wilhelm von Gegerfelt, John Börjeson, Carl Skånberg och Gustaf Cederström; det finns en hel massa svenskar där, Axel Borg, August Hagborg, Gillis Hafström, Kristerson, Ingel Fahlstedt och Per Ekström; l'Ermitage är för långt borta och Edelfelt sympatiserar inte tillräckligt med dem i artistiskt hänseende för att etablera någotslags närmare umgänge med dem; han trivs bättre och lär sig mera av en Bastien, en Dagnan och andra likasinnade.
Paris, andradag jul 1877 26. joulukuuta 1877
I år var julaftonen, som firades med svenskarna, mycket rolig; de samlades på ett kafé vid Boulevard Clichy, där svenskarna har sitt huvudkvarter; dinern [middagen] var en inte så misslyckad efterapning av julmaten där hemma; Axel Borg hade tecknat matsedeln; Edelfelt satt mellan Gunnar Berndtson och Borg; dessa tre beslöt att sätta fart på festen; Borg drack en skål för finnarna, vilket gjorde stämningen hjärtlig och munter; Edelfelt drack för deras nordiska hem; Edelfelt bildade kvartett med Berndtson, Borg och Otto Wallenius och märkte att han inte skämde ut första basen alltför mycket; de sjöng bl.a. studentsånger, eftersom repertoaren är ungefär densamma i Uppsala och Helsingfors.
Paris d. 1 februari 1879. 1. helmikuuta 1879
Gunnar Berndtson och Edelfelt har två gånger förgäves sökt Walter Runeberg; efter en sådan misslyckad expedition gick de till svenskarnas tillhåll Café de l’Ermitage; de träffade bara Wilhelm von Gegerfelt och en urtråkig norrman som heter Thode.
Fjerdedag jul 1880. 28. joulukuuta 1880
Edelfelt måste säga att han bland konstnärer träffat på de trevligaste sällskapen, där det utvecklats en samvaro med esprit och fördjupade tankar, även om de framsagts under skoj och komedi; han talar i detta fall inte om skandinaverna på Ermitaget; det umgänge Edelfelt efterlyser är omöjligt med människor som stelnat i en eller annan form, som avsagt sig alla egna reflektioner för att anta det mindre komprometterande, konventionella sällskapstänkesättet; det som var roligt med Etters och Manzeys var att de blev sig själva och hade mod att uttala sina tankar, man stod inför människor av kött och blod och inte dockor.