Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

På ett brunt, solbelyst bord står en mörkbrun vas med brandgula och rödflammiga tulpaner mot mörkgrön fond. längre i bakgrunden till vänster en hög, vit porslinsvas. Akvarell med täckfärg. 61 x 47. Signerad: A. Edelfelt 1895.

Förekomster i brev

Petersburg 10 (22) febr. 96 10 februari 1896
På utställningen hörde jag att Scheremetieff köpt Paraske – jag är glad att jag satt ett ordentligt pris på henne.*) *) 1500 rubel – i Finland hade jag begärt 2000 mark. – Såväl gummorna som Paraske slå an här – det är typer som de känna. – Så såg jag de från Hfors anlända taflorna, som Mamma och Ellan haft bråk med. – Jo Helsingforsvyer och Sveaborg ställer jag ut, likaså Imatra – Men med den gulnade Köpenhamnsmarinen och blommorna gör jag ingenting. – Jag menade aqvarellpionerna och aqvarelltulpanerna. – Kan och vill Ellan ännu besvära sig med dessas afsändande (de äro upptagna i katalogen som aqvareller) så vore det bra.

Petersburg 19 februari 1896
Efter ett evigt hängande om dagarna i Akademin – väntande, skickande, missförstånd, oriktiga lådor – inga kommissionärer, inga vana arbetare, många onyttiga ord och många papriosser – hade jag varit sent ute om qvällarna och slutade med att passera natten mot söndagen på Akademielevernas bal (adelsklubbens lokal). Det var rigtigt lustigt att se ett Petersburg som jag aldrig haft en aning om förut – enklare, naivare och fullkomligt ryskt. – Studenter och konstnärer (om man så skall kalla dem som här sysslar med konst) bildade flertalet – högst få officerare. Många rätt vackra masker – ehuru ej så eleganta som på vår sista maskeradbal. Det hela hade ett vida barnsligare tycke. Dessa små, lurfviga pojkar, i uniformer som närmast likna våra postiljoners, med helt små, fula och glada damer, skuttande i mazurkan lika så ogratiöst som lifligt – alla glada, vänliga, – och barnsliga långt mer än våra studenter. Dekorationerna utförda af eleverna, voro så smaklösa som möjligt. De hade lyckats, med mycken möda alldeles förstöra, adelsklubbens vackra lokal. I Buffetten var det lifligt men anspråkslöst. Jag såg bara 1 bordlag med champagne – de flesta andra åto småpiroger med öl till och vodka – men ingen enda full person sågs till. Jag var mycket hedrad sedan på morgonkulan – flere af eleverna blefvo förestälda för mig; med lifliga gester, på bruten franska (eller jag på än mer bruten ryska) förklarades ömsesidig sympathi – och alla talte om den finska konsten såsom något mycket fint och framom den ryska! Gallén och Järnefelt kände de till, tack vare Finland i 19 Seklet. Flere hade sitt mina taflor i vestibulen af Akademin, och försäkrade att om också den stora publiken icke skulle bry sig om dem "toute la jeunesse sera pour vous" – Så fick jag sitta i en jury (med Botkin, Benois Sokolov och bildhuggaren Beklemischeff) för att ge ut 3 pris åt de vackraste maskerna. Vi sutto på en estrad och röstade mycket vigtigt.

Det finns inga bilder för det här konstverket.