Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

Motiv från kyrkviken i Ruokolaks en söndagsmorgon; på stranden grupper av allmoge i folkdräkt, bland dem är i förgrunden till vänster Edelfelts trotjänarinna Fredrika Snygg avbildad. På krönet av strandsluttningen ligger kyrkan längst i bakgrunden På viken kyrkbåtar som nalkas. Kolorit i blått och vitt. 42x57. Signerad Edelfelt. Målad på Haiko sannolikt i augusti 1887 samt retuscherad i Helsingfors i september 1892 för reproducering i »Finland i 19:de seklet»; målningen blev likväl icke avbildad.

Redaktionens kommentarer

Edelfelt skriver den 24 mars 1887 till Alexandra Edelfelt att Harper's Magazine har beställt teckningar och text för en illustrerad skildring av en resa i Finland. För femton teckningar skulle tidningen betala konstnären 3500 franc. Resan genomfördes sommaren 1887. Det här verket har kommit till som ett resultat av den resan. Under sin resa och vistelsen i Immola by i Ruokolaks socken i juli 1887 lade Edelfelt också grunden till andra verk med Ruokolaksmotiv: "Hannonhaudon emäntä" (Karelsk bondvärdinna), Hintze nr 420; Elli Jäppinen vid spiseln, Hintze nr 421; Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka, Hintze nr 423.

Förekomster i brev

Paris d. 24 mars 87 24 mars 1887
Harper's Magazine har beställt en illustrerad resa i Finland: femton små teckningar till 3500 franc; text på 10000 ord till 600 franc; vill Annie Edelfelt skriva texten tillsammans med Edelfelt? Vill Annie och Berta Edelfelt komma med på resan? De skulle vara bättre att ha med än Tavaststjerna, och skulle kanske skriva bättre än han.

Petersburg 14 februari 95 14 februari 1895
Makovski höll talet för mig (på ryska) lyckligtvis förstod jag det ganska bra – mycket hjertligt, så att jag kom i stämning. Han prisade det nationella i den finska konsten – det icke akademiska. – Jag steg upp utan att så noga veta hvad jag skulle säga – men det gick bra. på talte på franska naturligtvis om den alltför stora ära som bevisades mig – att jag ej kunde fatta den som personlig, utan såsom en gärd af aktning för vår unga konst i Finland, och såsom ett bevis på den nya, generösa ande som besjälade den nya akademin – jag talte om den ryska litteraturen, om den djupa mensklighet och det medlidande, hvaraf den genomandades – derefter, vände jag mig till Rjepin och Makovski som i färger sagt verlden detsamma som Tolstoi och Dostojvski sagt den i ord och drack för den nya Akademin, och för detta illustra sällskap som var den säkraste borgen för att den ryska konsten nu slagit in på sin rigtiga, naturliga bana, – en konst som under den realistiska ytan dolde ett behof af, en längtar till det som är "au délà", till det eviga, till den stora kärleken. – Så kom det tal på tal. Rjepin talte så vackert till Finland, om detta poesirika land som nu höll på att skapa en ädel och nationel konst, och drack för Finland. – Grefve Tolstoi talte om kärleken till konsten och broderade på ett ryskt ordspråk "gde ljubof. tam Boch" – der kärlek finnes, der finnes och Gud – och så följde tal på tal. Gubben Semenoff talte på en alldeles ypperlig franska för den nya akademin. – Mycket vänligt sades om Finland – till slut utbrast någon: Nu fattas det bara att Suvorin (Novoje Vremjas redaktör) vore här – det skulle göra honom godt att höra hvad vi säga om Finland och finnarne. – Finland i 19 seklet har gjort susen: – de kallade den la plus belle manifistation nationale qu'on ait jamais vue. – Rjepin behagade mig oändligt. Han liknar alls ej porträttet i Harper. Han ser melankolisk ut – mager och mild. Jag talade åtminstone 10 gånger slutade med en slags improvisation öfver geniet – gudomligt till sitt ursprung – gudomligt till sina verkningar – och rigtade talet till Rjepin, tackade honom så hjertligt jag kunde. Och så började omfamningarna och det ryska pussandet – utan ända.