Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bertel Hintzes beskrivning

I en förgylld rokokosoffa sitter en ung dam i elegant baltoalett av gult siden; högra armen är lutad mot en kudde, en solfjäder i den vänstra. Över axeln en lätt dunboa. Helfigur i fas åt vänster. På en piedestal till vänster en kinesisk vas med blommor. I bakgrunden ett mörkblått, kinesiskt sidendraperi. 135 x 100. Signerad A. Edelfelt 1895. Målad på beställning i Helsingfors december 1894–januari 1895.

Förekomster i brev

Paris 8 mars (fredag) 1895 8 mars 1895
I allmänhet saknar jag entusiasmen från förr här. Menniskorna äro också förpinade och enerverade af denna svåra vinter och sjukdomar. Ingen menniska säljer några taflor. Jag tror det aldrig har varit så dåligt. Jag har det ju jemförelsevis bra med mina porträtt och mina universitetsmålningar.

Petersburg 10 (22) febr. 96 10 februari 1896
Med frun reste jag i ministervagnen till Utställningen der vi gingo omkring – jag skakade hand med åtskilliga menniskor. Fru R. förtjust öfver sitt porträtt, och förtjust öfver att alla menniskor tyckte hennes så mycket bättre än fru Haartmans. – Då jag någongång fick mera comme il faut lof att tala med andra, med Lillie, fru Mansouroff o.a. damer, tog Koki fru Reuterskiöld om hand. Reuterskölds äro ytterst vänliga mot mig nu, hon är bara solsken och vackert väder.

Petersburg 19 februari 1896
Efter ett evigt hängande om dagarna i Akademin – väntande, skickande, missförstånd, oriktiga lådor – inga kommissionärer, inga vana arbetare, många onyttiga ord och många papriosser – hade jag varit sent ute om qvällarna och slutade med att passera natten mot söndagen på Akademielevernas bal (adelsklubbens lokal). Det var rigtigt lustigt att se ett Petersburg som jag aldrig haft en aning om förut – enklare, naivare och fullkomligt ryskt. – Studenter och konstnärer (om man så skall kalla dem som här sysslar med konst) bildade flertalet – högst få officerare. Många rätt vackra masker – ehuru ej så eleganta som på vår sista maskeradbal. Det hela hade ett vida barnsligare tycke. Dessa små, lurfviga pojkar, i uniformer som närmast likna våra postiljoners, med helt små, fula och glada damer, skuttande i mazurkan lika så ogratiöst som lifligt – alla glada, vänliga, – och barnsliga långt mer än våra studenter. Dekorationerna utförda af eleverna, voro så smaklösa som möjligt. De hade lyckats, med mycken möda alldeles förstöra, adelsklubbens vackra lokal. I Buffetten var det lifligt men anspråkslöst. Jag såg bara 1 bordlag med champagne – de flesta andra åto småpiroger med öl till och vodka – men ingen enda full person sågs till. Jag var mycket hedrad sedan på morgonkulan – flere af eleverna blefvo förestälda för mig; med lifliga gester, på bruten franska (eller jag på än mer bruten ryska) förklarades ömsesidig sympathi – och alla talte om den finska konsten såsom något mycket fint och framom den ryska! Gallén och Järnefelt kände de till, tack vare Finland i 19 Seklet. Flere hade sitt mina taflor i vestibulen af Akademin, och försäkrade att om också den stora publiken icke skulle bry sig om dem "toute la jeunesse sera pour vous" – Så fick jag sitta i en jury (med Botkin, Benois Sokolov och bildhuggaren Beklemischeff) för att ge ut 3 pris åt de vackraste maskerna. Vi sutto på en estrad och röstade mycket vigtigt.