På båten har Edelfelt träffat Wille (Wilhelm) Cadenius som i Åbo umgåtts "avec son ami" [med sin vän] Leo Mechelin, och nu var på väg till Stockholm för att roa sig.

Det gör Edelfelt ont att Alexandra Edelfelt för hans skull nödgas "springa" till Herman Molander, Leo Mechelin o.a.

Elme Marie Caros recesion var utmärkt och då han inte bara är en god skriftställare utan också utmärkt talare (kanske den bästa vid Parisuniversitetet); föredraget var "utomordentligt" spännande och sådana talare finns inte i Finland eller Norden; Caro påminner i ledighet och elegans om Leo Mechelin.

Edelfelt har i tankarna varit vid studentmötet i Uppsala; i de svenska och finska tidningarna har han läst att Otto Donner talat bra och Oksanen [Ahlqvist] skrivit verser; de kunde inte ha fått bättre professorer med sig än August Ahlqvist och Leo Mechelin; Mille (Emil) Cedercreutz, Edvard Antell, Gunnar Berndtson och Johan Edvard Juslin måste vara utom sig av glädje; han går varje dag till Café de la Régence för att läsa nordiska tidningar.

Edelfelt dansade inte, då han inte kände någon dam och tyckte det var roligare att iaktta; många av damerna var fina och eleganta men enkelt klädda; parisiskorna klär sig med smak, men aldrig prålande; de flesta var välväxta, fina och smärta, kanske mest på grund av att Paris är den enda orten i världen där man kan göra korsetter; bland damerna såg Edelfelt Madame Arago som är "en omenskligt tjock gumma"; Emmanuel Arago liknar Georg Vallgren och påminner om Leo Mechelin utan skägg; herrarna såg ut att vara bankirer och officerare (en artilleriofficer liknade Mille (Emil) Cedercreutz).

En fogel i hand är bättre än 10 i skogen. Om de också pratade i Finland om att köpa den, Leo Mechelin och andra, så har jag alls inga garantier för att detta någonsin skulle ha blifvit af.

Edelfelt har mycket pengar: Mechelin har skickat kejsarens 5000; Edelfelt skulle vilja skicka växeln till Alexandra Edelfelt, växeln är ställd på Rothschild.

Fröken Backman är "en martyr för Senatens idiotiska stipendier"; hon har haft stipendium i två år, har blivit lovad ett tredje av A. Mechelin [eller avser Leo Mechelin?].

Leo Mechelin gjorde visit i ateljén just som Alexandre Weissgerber satt modell, och conciergen skulle hämta frukost åt honom, Edelfelt och Madame Weissgerber; Edelfelt hade dessutom ont i magen; Mechelin måste ha funnit honom besynnerlig.

Edelfelt har lämnat kort hos Leo Mechelin med fru; han ska göra visit för att ursäkta sitt besynnerliga och nervösa uppträdande.

Unge Brummer kom denna dag lika olämpligt som Leo Mechelin; Brummer vill locka Edelfelt med på Operabalen, men det går inte.

Edelfelt och W. Runeberg var bjudna på middag av Leo Mechelin.

Neiglick härmar Leo Mechelin bra.

Mechelin pratade till klockan ett på natten om "sig själv och de andra", använde politisk terminologi; om Ernst Linder och August Schauman, kejsaren, Schuvaloff; Edelfelt och W. Runeberg fick inte säga ett ord.

Edelfelt har tillsammans med W. Runeberg och Ville Vallgren beslutat bjuda Leo Mechelin på middag, som tack för dennes roll vid utställningen i Helsingfors för två år sedan.

Edelfelt har inte sett till Mechelins och antar att Leo Mechelin är i Madrid.

Det ser ut som om Edelfelt bara skulle ha levt i sus och dus, men som Mechelin skulle säga och som Neiglick skulle ha ha härmat så bra: under detta finns en bred bas av idogt arbete; först porträttet av Marcel som är färdigt, sedan porträttet av Madame Cohen som är nästan färdigt, sedan illustrationer till Figaro Illustré till en novell av André Theuriet.

Roligt att läsa om ovationerna för Mechelin, de vittnar om vapenstillestånd mellan partierna för stunden; sorgligt att se Finland så förstämt; "galet" att tro på att en sådan förryskningsprocess som i de baltiska länderna skulle fungera i Finland: det finländska samhället, självmedvetenheten och patriotismen annorlunda, den bildade klassen annorlunda än Baltikums tyska baroner.

Resan har varit mycket angenäm, lugnt, soligt och alls ej kallt. Leo och Celi, Saltzman och fru Ina Lange ha hållit oläsligt vid magt. Icke desto mindre är jag ännu alldeles under intrycket af det ohyggligt råa uppträdet i förrgår afton. Jag kan ej smälta den tanke att jag blifvit behandlad så – och får troligen aldrig någon slags upprättelse Helsa Ellan och pojken hjertligt. Jag skall försöka att få ihop pengar i Stockholm. Bara jag icke behöfde tänka på detta nedriga öfverfall – det plågar mig och hindrar mig att tänka på annat. –

Just nu var jag med Leo Mechelin hans dotter och en svensk herre på historiskamuseet i slottet Der fins en massa saker som jag kunde begagna för mina teckningar bl. a. att par stöflar från Carl XVIs tid, precis sådana som jag skulle ha behöft för Stenbocks kurir. Roliga gungstolar från förra seklet – Porthans gungstol bl. a. mycket saker visserligen enkla, men karakteristiska och väl ordnade, ej såsom då Anni var här.

I går var Hanna Palmes stora fest för Mechelin och mig (!!) Hundra personer, mycket väl arrangeradt, tal af Sven Palme, och ett mycket bra svar af Mechelin. Der voro Hela venster-Stockholm, qvinliga Idun, Hedin, Gyldén, Victor Rydberg Strindberg, Tor Hedberg Millets, fröken Törnebladh (som sjöng mycket) Gunnar Berndtson med fru, Zorns, den der behagliga fiffiga fröken v. Knorring, en mycket vacker ung fru Medin, fru till en doktor, och en massa menniskor som jag aldrig fick veta namnen på. –

Utom allt annat har jag haft telegrammer alltjemnt från Mechelin angående tryckningen af en plansch – obehagligheter med tryckaren som bor vid gare Montparnasse m. m. m.m. –

Nu har jag språng med Antells betjent och med Mechelins gravyrer man kan verkligen bli tassig af allt detta. Men jag målar i förheten och löper om qvällarne.

Jag är alldeles inne i feststämningen från den "stora dagen" som Kiki sade – efter att ha studerat Mammas kära bref af 1sta maj och sedan tidningen från början till slut. Det måste ju ha varit mycket imposant, skada blott att det Heidenska förbudet, mot kantaten kom såsom ett missljud i harmonin. En tröttande dag måste det ha varit ändå för dem som voro med från början till slut ss Mechelin t. ex. Roligt var att ni en gång fick glädje af Senatstorget som nu åtminstone hade kommit till heders och blifvit befolkadt. –

Heath sade mig att kejsaren varit mycket nöjd med L. Mechelin och sagt om honom: "He is a very clever and interesting man".

Redan den 20 juni! Fyra dagar skiljer oss bara från midsommar, och ändå ser jag ingen utsigt att komma loss härifrån förr än om en vecka, äfven om jag icke tänker på Roux' porträtt. Jag kan icke nena att jag lider af en ganska prononcerad längtan till Haiko, som just midsommartiden är så vackert. – Ack det här eländet med att sluta en del påbörjade saker dessutom ha alla möjliga bestyr och skrifverier – bref, bref, bref i oändlighet. Säg dertill att vädret varit särdeles åskdigert under denna sista vecka och att jag sofvit illa – att Ellan och pojken vänta mig otåligt i Schweitz, att jag haft oturen fälla i golfvet lilla Chantemesse's alldeles färdiga porträtt – hvadan det såg så jemmerligt ut att Mme Ch. började gråta och att 2 dagar åtgingo att reparera skadan, att Mechelin är otålig och ledsen öfver att ej se några artiklar i tidningarne om finl. i XIXs., att jag i denna anledning fått springa till Louvren, utrikesministern haft conferencer med denna och den andra, att Tikkanen skrifvit till mig ett alldeles obegripligt brefkort ang. uppköp af ett franskt konstverk och att jag väntar telegrafsvar, att den stackars Audibert väntar på svar för att komma hit upp och se mig för sista gången – att en dansk författarinna fru Malling plågar mig med fotografering af ett porträtt af Mme Junot på hist. utställningen – att den edna tallriken i en service, som alla vill complettera efter att ha skickat den till Finland visar sig vara försvunnen – att jag fått skrifva intyg åt en ofärdig svensk bildhuggare Åkerman – att en gammal Conciergegumma hvars enda son, soldat från Tonkin, blifvit tokig, varit här och fått hjelp – att i 68 rue Jouffroy repareras och målare och timmermän väckt mig kl. 5 alla morgnar – o.s.v. o.s.v. – och Mamma får erkänna att jag har nerver af stål som ännu icke är småfjoskig af allt detta jag har dessutom lofvat tio gånger mera än hvad en metodisk menniska kunde hinna med under en vecka.

Menniskorna se beskedliga men ytterst borgerliga ut. Man ser icke en enda rigtigt fin herre i stil med Leo, Idestam Const. Linder, Lindfors och Alex. von Collan. Nej, en slags mellanting mellan mejerist och skomakare och Vilhelm Tell. fruntimmerna i samma stil. – de bästa äro de som gå i nationalkostym – och det är ganska många. den der berner kostymen är mycket vacker – bara svart och hvit och silfver – olyckligtvis ha de ofvanför kostymen fula ansigten och ofvanför ansigtet fula hattar utan karaktär. Den rigtiga Bernerkostymen fordrar en slags stor, svart fjärilsaktig hufvudbonad, men den ser man nu bara på museerna. –

Kl. var 10 då det bultade på dörren och francois kom in med ett bref från Leo, som är här och som bad mig bestämma ett möte till i morgon. jag tog istället en fiacre, träffade den trötte Leo i sin säng färdig att somma. – Men den som blef lifvad var Leo, han klädde på sig, trots mina protester och kom ut – Det var roligt att höra så mycket hemifrån af det som så mycket intresserat mig på senaste tiden. Ja roligt det är ej ordet – men en så uppfriskande optimism som hans är uppbygglig. Och alla finnars raska tag dessa tider, sammanhållningen, glansen i blicken, det är något från gamla tiden i det.

Mechelin sade att Poirot och Söderhjelm skulle bo nära oss i sommar. Vi skola fira Poirot, det är ändå schangtilt af honom att så intressera sig för oss men det har jag sett så mycket af här denna vår.

Af alla mina arbeten är det Mechelin som lemnar mest öfrigt att önska – icke hufvudet, ty det är nog bra – men kroppen ser ännu ut som en stampsäck. En svart redingote är gräsligt svår att måla.

Jag har träffat Mechelin, E Wolff och många andra landsmän. Vidare grefve Erik Moltke som berättade mig mycket om dem på Bregentved, Svendsen som talte om Finland med stor värme, min norske vän Grönvold som hade de befängdaste historier från Björnsons Aulested der han nu varit några veckor o.a. På e.m. skall jag gå till fru Holmblad och Brandes.

Mechelin kommer om fredag – hans porträtt står uppspändt på kilram och väntar honom.

Ännu har L. M. ej visat sig.

Bara nu den Mechelin ville komma! Jag längtar så innerligt efter seriöst arbete. – Nu tänker jag gå på Louvren och se litet på Tizians "l'homme au gant" för att kunna måla Mechelin rigtigt storslaget.

Porträttet går ganska bra framåt och jag hoppas ha det alldeles färdigt inom denna vecka. Ernst Nordström hjelper mig med inpackningen så att jag bara på morgnarna behöfver vara på utställningen och sedan litar på honom för resten af dagen, då jag kan måla i fred. Vore min modell bara litet mindre upptagen! Han skall alltid möte någon just som jag är i bästa farten att måla – och ett stort porträtt gör sig icke sjelf.

Nu skall jag börja kläda mig för middagen hos Aino Ackté för Mechelin

L.M. är återkommen och reser i afton hem. Han för helsningar med sig till Eder alla. Han är mycket nöjd med sin resa.

Jag har ej sett onkel Paul, men väl stått med de tusentals menniskorna derutanför hotellet och ropat Vive Krüger!, vivent les Boers! – En massa halfvuxna pojkar (de som manifestera i Paris äro mest halfvuxna pojkar) stå och gnälla på gammal Boulanger melodiC'est Krüger / Krüger, Krügère / C'est Krügère qu'il nous faut! / Oh! Oh! Oh! Oh!Hvilket inte just är en värdig hyllning. Men läste en Monods tal till honom? Det är herrligt. Han var i spetsen för en Dreyfusard deputation, med Anatole France, de Pressensé, Psichari, Vaughan o.a. – L. M. läste upp talet här i ateliern just nu och Aino Ackté ropade "Men det är som om en finne skulle ha skrifvit det!" sade hon. "Det är allt det bästa vi tänka och vilja" sade L. M. och fr. Ackté sade i hastigheten sålunda den största kompliment åt sitt folk!

Nu skall jag gå och äta middag med L. M. för sista gången.

Ja, jag njuter obeskrifligt af att få måla igen. Då man ofta i ungdomen sagt att jag fått gåfvor och anlag för denna konstart, då jag ju dessutom tidtals sysslat med densamma, så vore det bra, bra roligt att nu få egne sig litet deråt – istället för åt packlådor, språng hos ministrar, bokföring och affärskorrespondens. Jag har derför med jubel gjort några skizzer till fr. Acktés porträtt, börjat på med Moltke och påtat på Mechelins statsmannaapparut, bord i Empirestil, lagbok, papper m.m.

*Bland mina många göromål är att skaffa en artikel om finska konsten åt Leo. Leclercq har lofvat skrifva det färdig till i öfvermorgon. Rysligt nyfiken är jag på min egen sapiska i N. Prs album.

I går fick jag ett sirligt bref från komitén som verkat för paviljongernas bevarande, att de icke kunde ta emot gåfvorna, hvadan den finska paviljongen nu skall rifvas ned. Det blir så mycket svårare att ta ned panneauerna som det nu frusit så starkt. "Sa' ja inte det? Men då voro Leo och Robert så kloka på den konferensen (conferaance, som ordet uttalas af våra politiker).

Nu gäller det att göra de två små Alcestorna färdiga, Mechelins bord och Moltkes ben likaså – jag hoppas det skall gå jemförelsevis fort.

Ja nu får jag fortsätta mina två Alcestor med modele, sluta moltke och Mechelin, och detta allt går väl icke fulla så fort som man först tänkt.

När jag nu tänker på att Mechelin gifvit mig i uppdrag att bevaka de finska aktionärernas i den nya tidningen ekonomiska intressen, så visar detta huru man kan bli missförstådd. – Duger jag till det? Duger jag till bankdirektör som alla daga till hemma? Ack om jag kunde få den orgueil som man måste ha i lifvet för att lyckas, om jag kunde låta bli att höra på pojkar och fennomaner och säga stolt: jag är jag och jag är icke som ni; och jag sätter värde på detta att vara mig sjelf – här är mitt lifsverk, mycket skräp, mycket hesitationer, men några goda saker som Ni inte kunna göra efter!