Nikiforaky har ingenting gjort för mig och kan i allmänhet ingenting göra tror jag. Hellre då gubben Ellis Ser Mamma här är det så, att öfverst står det kejserliga huset och sedan långt derunder står det simpla folket – till hvilket generaler höra likaväl som isvostschikar. Gud skall veta att beställningen kommit så utan alla intriger som möjligt – att folk skall ljuga och förtala är ju klart.
Det var rätt tråkigt att måsta sitta inne på Buistroffs befallning hela gårdagen, ehuru jag var frisk som en bock. Jag tar dock skadan igen genom att i morgon flytta till Ellis'es i Zarskoïe på 3 à fyra dagar. Det må ingen tro att det blir trefligt der. Det är samma genomtråkiga luft man andas hos dem som t.ex. hos Herrskapet Nikiforaky. Inga mattor, inga gardiner, ingen glädje
I går på e.m. kom Nikiforaky hit och berättade att ett attentat nyligen blifvit begånget. I går kl. 3 hade näml. en ung man, polack, presenterat sig hos en general Tjerevin polistjensteman under förevändning att meddela vigtiga nyheter, och à bout portant skjutit på honom, men utan att göra större skada än ett hål i armen. Mördaren hade ännu ej uppgifvit namnet, men blef naturligtvis ögonblickligen gripen. Måtte de nu ej göra kol på Nikiforaky med. Dock måste man ha betydlig träffsäkerthet för att komma åt hans i rymden dinglande lekamen – nästan som att skjuta en fogel i flygten. Då jag i morgse reste till Zarskoje såg jag ett 10 tal personer, temmeligen tarfligt klädda föras inom en häck af soldater och poliser. De olycklige voro numrerade med krita på ryggen. Jag kan ej beskrifva hvilket intryck detta gjorde på mig. N. sade att hundratal arresteringar dessa dar måste företagas – måtte blott olyckor härigenom undvikas.
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.
Tillstås måste, att jag i går ej förde den diet som av omständigheterna anvisats mig – På morgonen med hela familjen Manzey, Etter och Armfelt på akademin, der mina Wladimirovitschar mycket beundrades så frukost med Paul, så en exposition, derefter visiter till fru Linder, Volkoffs, Nikiforakys m.fl. så ett evinnerligt språng efter Duperret, som suttit och väntat på mig halfva e.m. och underhållit sig med fru Etter, och sist bal hos Bruuns, derifrån jag kom kl. 5 på morgonen.
Och så kommo vi fram. Gossarne Etter ha det mycket trefligt, rymligt och beqvämt hos Nikiforakis Fadrens möbler mattor o.d. äro mycket vackra, och Pauls Jacob-möbler ta sig äfven vidare bättre ut här än på Nadejdinskaïa. Gossarne, som annars ej ha något hushåll hemma hade arrangerat en supé för mig, och frågade mig om allt upptänkligt, så att vi först sent kommo i säng.
)
)
)
)
)
)
)
)