Edelfelt reste med skärgårdsångbåt från Helsingfors till Stockholm; för saknaden är avgångstiden från Hangö lämplig, man kryper genast till kojs för att på morgonen vakna långt ute på sjön; som reskamrat hade han Bernhard Reinhold; förutom de två var det bara en ensam fröken Maria Ammondt som av salongspassagerarna sent dröjde sig kvar på däck; Edelfelt kände sig manad att slinka iväg en stund och vara artig mot henne, bland annat pratade de om att Strömparterren i Stockholm är vacker; Edelfelts omdöme av konversationen var att fröken Ammondt har den föreställningen att det är nödvändigt att slå in på svärmeri och känslosvall för att vara intressant, vilket enligt Edelfelt hör till de tråkigaste konversationsämnen i världen; de nattliga drömmerierna på däck resulterade följande morgon i en förkylning.

De förkylda Edelfelt och Bernhard Reinhold tog då båten anlände till Åbo en "istvoschik", droska, till ett apotek där de fick "chinin och fräspulver"; "gubben" Robert Wilhelm Ekman tog hand om dem, då han kom för att hälsa på Reinhold; då ångbåten fortsatte bäddade Edelfelt ner sig i filtar och följande morgon kände han sig fullkomligt "restaurerad", återställd.

Bernhard Reinhold hade på grund av den "Schönen Aussicht", den vackra utsikten, rekommenderat hotel Frankfurt i Stockholm; morbror Gustaf Brandt hade också nämnt samma ställe; morbrodern hade bett om en bild på utsikten från Granbäck, Edelfelt tecknade honom vyn från hotellfönstret; Edelfelt tecknade utsikten i brevet, men den var inte mycket att hurra för då deras rum vätte mot Kråkgränd och inte mot Skeppsbron.

Edelfelt hoppas att Bernhard Reinhold fortfarande är i Stockholm, eftersom han tänker be om råd vis à vis C.J. Adlercreutz porträtt; kanske kommer Reinhold med till Gripsholm och ser det.

Edelfelt sänder med ett brev till herr Bernhard Reinhold, vilket han ber Alexandra Edelfelt leverera.

Edelfelt hälsar till sina systrar och önskar Ellen Edelfelt flit och framgång i skolan; han ber Alexandra Edelfelt hälsa Lulle (Julian) Serlachius, Leonard Serlachius, Axel Antell och Tante Gadd; Edelfelt ber om förlåtelse för att han dröjt med att sända brevet, men han ville sända Bernhard Reinholds brev på samma gång.

Alexandra Edelfelt får riva sönder brevet till Bernhard Reinhold om det inte är tillräckligt artigt; till Berndt Lindholm i Paris har Edelfelt ännu inte hunnit skriva.

Edelfelt har skrivit till Adolf von Becker och Berndt Lindholm; han är glad att Bernhard Reinhold glatt sig åt brevet.

Edelfelt skickar hem den tors som han målar under tävlingen för att visas åt Alexandra Edelfelt och Bernhard Reinhold; han begriper inte varför den inte skulle kunna exponeras [ställas ut].

Om intyg på naturlig begåvning behövs kan möjligen Bernhard Reinhold på nytt utfärda ett.

Émile Claus, Sidney Adams och Jozef Van Rysel menar att torsen är mycket bra; Edelfelt vill därför gärna visa den åt Alexandra Edelfelt och Bernhard Reinhold.

Med Adolf von Becker har Edelfelt varit inne hos Hugo Salmson, och hos en italienare som målar som Bernhard Reinhold.

Edelfelt ska försöka förtjäna pengar på porträtt i Helsingfors; det borde inte vara omöjligt då Bernhard Reinhold inte längre är där.

Hemma ska Edelfelt måla porträtt av Alexandra och Ellen Edelfelt och andra som vill ha sina "konterfejer" målade; kanske kunde han få några beställningar då Bernhard Reinhold inte mera är i staden.

Edelfel ställer sig tveksamt till friherre Victor de la Chapelles projekt, eftersom Bernhard Reinhold som "Todtenmaler ex professo" [~ den mest kompetente dödsmålaren] kunde måla porträttet bättre då han har vana; Edelfelt antar anbudet, men tycker det är ledsamt om konterfejet [porträttet] inte blir lyckat i och med att han känner familjen så bra.

Följande dag ska Edelfelt söka upp Bernhard Reinhold.

Edelfelt tänker förtjäna pengar i sommar om han så ska måla skyltar; lantdagsgubbarna återvänder i september, då kan Edelfelt konterfeja [porträttera] dem som Bernhard Reinhold inte hinner med.

Bernhard Reinhold är den hederligaste och bästa människan, utan att därför vara den hederligaste och bästa artisten; en artists heder ligger i att inte dagtinga [kompromissa] med sitt konstnärliga vetande, och inte måla uteslutande för att sälja eller behaga publiken.

Carl Gustaf Estlander har sänt ett brev, i vilket han på beställning av Nyländska avdelningen frågar om Edelfelt vill åta sig att måla ett porträtt av Johan Ludvig Runeberg för Studenthuset; Edelfelt tror det blir en svår uppgift och kan knappast göra något mera likt än Bernhard Reinholds porträtt, men troligare ett bättre målat och mera artistiskt; Edelfelt har svårt att sätta ett pris, på samma sätt som han inte kunnat bestämma vad Johan August von Borns porträtt skulle kosta.

Chambure vill att Edelfelt ska måla den döda markisinnans porträtt; Edelfelt är rädd för att bli en "Totenmaler, värre än Berndtson och Reinhold".

Edelfelts kommenterar det "konstnärsbrev" som han själv har skrivit 1870, som Alexandra Edelfelt uppenbarligen har sänt honom; har funnit det roande, särskilt påståendet om att Reinhold är en äkta "künstler"; förefaller ännu mera roande, eftersom Edelfelt fick arbeta i flera år för att få bort influenserna från Reinhold i sin egen konst.

Edelfelt blir snart tandlös som Reinhold.