Doktor Herman Frithiof Antell har bara träffat Edelfelt en gång tidigare men hört mycket om honom av Maximus af Schultén, Axel Freudenthal och Axel Lille; Antell gör en beställning på 1000 francs för något i stil med Diego Velasquez eller Bartolomé Murillo; Edelfelt har 4 år på sig, och får hälften av betalningen redan nu; följande morgon träffade han Antell på grand hôtel, åt frukost på en av Paris finaste restauranger, gick sedan till Adolf von Becker och sist på operan Faust; dagen blev dyr, men han har 500 francs på fickan.
Max Schultén har bett Edelfelt skicka några medicinska disputationer; Edelfelt var glad att vara till nytta; som Alexandra Edelfelt minns ville Schultén aldrig ha ersättning för sjukbesöken hos den döende Ellen Edelfelt.
Om kölden inte upphör tror Edelfelt att han tar ett rum på ett hotell; det är 2-4 grader i rummet om morgnarna, Max Schultén har 6 grader; konciergen [gårdskarlen] kommer om morgnarna och gör eld, så Edelfelt behöver inte stiga upp förrän rummet är uppvärmt.
Gunnar Berndtson och Edelfelt hämtade den bukett de tillsammans med Schulténerna, Gustaf Sucksdorff, Otto Wallenius och Aukusti Uotila hade beställt åt fru Lina Runeberg; buketten var större än de som ges åt "scenens prydnader" i Helsingfors och bestod av terosor, violetter, vita sirener med röda kamelior; på ett ljusblått sidenband stod det "d. 5te febr. 1879 – till Fru Lina Runeberg af några finnar i Quartier latin"; Berndtson och Edelfelt tog vagn medan de andra kom med omnibus; Runebergs blev överraskade av uppvaktningen, men tycktes nöjda över hyllningen till Johan Ludvig Runebergs minne.
Om kvällarna har Edelfelt inte varit utanför dörren, förutom någon gång på kaféer med Jules Bastien, Charles Baude, Pierre Petit Gerard eller Schulténerna.
Gunnar Berndtson har haft dålig mage, vilket tagit på hans humör och gjort honom mera otillgänglig än vanligt; Edelfelt övertalade honom att rådfråga Max Schultén, som rådde honom att dricka Carlsbadervatten.
Föregående dag var Bertha Edelfelts födelsedag; Edelfelt firade med att gå till Madame Jacquinots; det var omöjligt att få tag i någon annan dansör än Gustaf Sucksdorff; Torsten Lode hade ingen frack och Schulténerna sade nej då de hörde att det blev dans.
Föregående kväll hade Bastienerna och Pierre Petit Gerard lockat Edelfelt på en magnetisk soarée (animal magnetism); Max Schultén har följt med Jean Martin Charcots föreläsningar och experiment på la Salpetrière och säger sig inte tvivla på att ett anormalt, så kallat magnetiskt, tillstånd kan framkallas i synnerhet hos nervösa och hysteriska fruntimmer; det magnetiska tillståndet kan framkallas genom att starkt fixera patienten (mediet), låta en elektrisk ström genomgå mediet, kasta elektriskt ljus in i ögonen eller låta mediet sätta sig på ett lätt vibrerande plan (exempelvis en resonansbotten); den magnetiska seansen föregående kväll försiggick hos magnetisören d'Angerville; de magnetiserade (vanliga parisiskor, sömmerskor eller badmamseller) intog ställningar som var fulla av natur och skönhet; Edelfelt antog att de antingen var utmärkta skådespelerskor överlägsna självaste Sarah [Bernhardt?], eller om det inte var på skämt är människan från början ett graciöst djur som genom sällskapslivet och förhållandena blivit obehaglig och kantig i rörelserna; det är bevisat att ett sjukligt nervöst tillstånd gör en mottaglig för magnetism, och många kandidater hittas därför i stora städer som Paris där alla är mer eller mindre nervösa; Edelfelt och Ennemond Payen satt i tysthet och flinade åt hur "en massa vidskepliga käringar" andäktigt betraktade fenomenen, och åt den yngre Bastiens narraktighet att tro sig kunna magnetisera folk; fastän hela Faculté de Medecine de Paris [medicinska fakulteten] och ett tusental läkare konstaterar märkvärdiga fakta på la Salpetière har ingen kunnat lyfta på slöjan för en av naturens hemligheter och ge en hypotes på vad det magnetiska tillståndet är.
Max Schultén reser och man har hållit av avskedsmiddag; han är redig och klok; om alla finnar och vetenskapsmän var som han skulle det inte gå någon nöd.
Erik Nordenson är en av de mest bildade svenskar Edelfelt träffat; Nordenson umgås mest med finnarna, främst Schulténerna; i ett välsagt tal sade han att han kom från Quartier Latin, från vänstra stranden, på samma sätt som han i livet sökte sanningen på vänstra sidan; han sade till prinsen att denne sällan kommer att sammanträffa med vänstermännen, men att denne ska finna det varmaste erkännande för det denne gör gott och stort; Edelfelt har hört att Nordenson härstammar från kungahuset; Edelfelt tyckte ödet var rättvist då han såg den legitima och den illegitima grenen stod bredvid varandra; den ena prins, men ful och intetsägande; den andra en simpel medicine doktor, men en vacker karl, klok och energisk.
Edelfelt är uppskakad av Alexandra Edelfelts brev [med underrättelse om Friherre Emil Walleens sinnessjukdom, kommentar av troligen Berta Edelfelt]; Edelfelt är ledsen för Mammas skull och för att han inte kunnat vara till någon hjälp under dessa dagar; Edelfelt hoppas vid Gud att han nu är borta [alt. botad?]; Thiodolf Sælans utlåtande ger hopp; Max af Schultén är en god läkare, Axel Fredrik Holmberg och Sælan likaså; Edelfelt beundrar Mammas mod och ståndaktighet att inte nämna ett ord om saken i raderna hon skickade med Schura von Etter; hela kvällen har de talat om detta sorgliga ämne.
Hettan var dessutom olidlig, och jag skyndade till Café de la regence, der jag såg dagbladet. Der ingår ett slags polemik ang. mig. Jag känner igen Becker uti dessa rader. Detta berigtigande var temmeligen onödigt eftersom Schulten i sin års berättelse aldrig sagt annat än att jag var den första finne som fått medalj i Parisersalongen
Under resan mådde jag som en hund – Fördenskull gick jag genast efter ankomsten till Schulten, som är här. Jag gick ett stycke på boulevarden, och med ens glömde jag min magkatarr, och då jag kom fram till Max, var jag fullkomligt frisk. Han sade: ”Litet pariserluft i näsan på dig, så blir det nog bra”. Jag har ej tagit in något af de droppar han förskref mig, och ändå är jag nu frisk, ja friskare än jag varit på många månader
Berndtson var mig till möte – lika trist som förr. – Snart träffade jag Courtois och Dagnan m.fl. – de anse min tafla (för salongen) bra, bättre än likfärden, dock tycka de ej om vattnet. Sargent likaså. I går afton var jag med Schulténerna, Casper Wrede och Berndtson.
Ellan de la Chapelle är en gåta; hon pratar kamratligt "kallprat" med många män: Edvard Antell, Max Schultén, Edelfelt, Jarl Hagelstam; för tankarna till en dikt av Snoilsky.
Det var roligt att höra om Schulténs förlovning med fröken Brunou; det är hyggligt av henne att ta honom trots den dumma historien om fru Lundgren; fröken Brunow bevisar sig vara mer än en modern kvinna, dvs. kvinna; inte som fru Asp.
)
)
)
)