Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

greve, rysk politiker, viceordförande för Ryska konstakademien

Källor

Petersburg 14 februari 95 14 februari 1895
Jag börjar således med middagen som begynte kl. 7. hos Donon. Ungefär 20 herrar, alla medlemmar af den nya akademin. Jag fördes till bordet af Grefve Tolstoi, och placerades på hedersplatsen mellan honom och Rjepin – hvad sägs? Sedan sutto geheimerådet Semenoff, president för Geografiska Sällskapet, baron Klodt v. Jürgensburg (Järnefelts onkel, Lemoch, Botkin, Makovski (den från Moskva som målar sådana der Dostojevskiska saker), Bryloff, Benoit, Gravören Mathe.o.s.v.
Makovski höll talet för mig (på ryska) lyckligtvis förstod jag det ganska bra – mycket hjertligt, så att jag kom i stämning. Han prisade det nationella i den finska konsten – det icke akademiska. – Jag steg upp utan att så noga veta hvad jag skulle säga – men det gick bra. på talte på franska naturligtvis om den alltför stora ära som bevisades mig – att jag ej kunde fatta den som personlig, utan såsom en gärd af aktning för vår unga konst i Finland, och såsom ett bevis på den nya, generösa ande som besjälade den nya akademin – jag talte om den ryska litteraturen, om den djupa mensklighet och det medlidande, hvaraf den genomandades – derefter, vände jag mig till Rjepin och Makovski som i färger sagt verlden detsamma som Tolstoi och Dostojvski sagt den i ord och drack för den nya Akademin, och för detta illustra sällskap som var den säkraste borgen för att den ryska konsten nu slagit in på sin rigtiga, naturliga bana, – en konst som under den realistiska ytan dolde ett behof af, en längtar till det som är "au délà", till det eviga, till den stora kärleken. – Så kom det tal på tal. Rjepin talte så vackert till Finland, om detta poesirika land som nu höll på att skapa en ädel och nationel konst, och drack för Finland. – Grefve Tolstoi talte om kärleken till konsten och broderade på ett ryskt ordspråk "gde ljubof. tam Boch" – der kärlek finnes, der finnes och Gud – och så följde tal på tal. Gubben Semenoff talte på en alldeles ypperlig franska för den nya akademin. – Mycket vänligt sades om Finland – till slut utbrast någon: Nu fattas det bara att Suvorin (Novoje Vremjas redaktör) vore här – det skulle göra honom godt att höra hvad vi säga om Finland och finnarne. – Finland i 19 seklet har gjort susen: – de kallade den la plus belle manifistation nationale qu'on ait jamais vue. – Rjepin behagade mig oändligt. Han liknar alls ej porträttet i Harper. Han ser melankolisk ut – mager och mild. Jag talade åtminstone 10 gånger slutade med en slags improvisation öfver geniet – gudomligt till sitt ursprung – gudomligt till sina verkningar – och rigtade talet till Rjepin, tackade honom så hjertligt jag kunde. Och så började omfamningarna och det ryska pussandet – utan ända.
Petersburg 10 (22) febr. 96 10 februari 1896
I afton middag hos Benois, med Rjepin, Beklemischeff, Tolstoi o.a. – alla *äro fortfarande mycket vänliga och jag tror jag har artistsuccès.
Petersburg 19 februari 1896
Ni har naturligtvis följt med de sista dagarnes telegramvexling och derigenom sett, i hvilken "båga" jag varit. Innerligt glad och tacksam är jag öfver att taflan verkligen afsändts. Ännu vet jag ej hvem jag skall tacka mest. Estlander Nordström eller Er, ty Ni och Ellan ha väl också gjort Edert till för att tala för min sak. Kanske hjelpte det att Tolstoj sjelf telegraferade till Estlander.
Måndag 23. 23 mars 1896
I förrgår afton var jag (på Etters uppmaning) på ett välgörenhetsspektakel hos Grefvinnan Kleinmichel. En pantomine spelades. En af 'Comtesserna (som dock ej var på Haiko) mimerade och dansade mycket bra. En ung gr. Tolstoj, bror till konstakademins president, var en mycket lyckad pierrot. – Lilly Etter hade sjungit då jag kom. Der var naturligtvis hela beau monden. Programmet såg mycket aristokratiskt ut med bara betitlade aktörer och aktriser. Ett mycket ståtligt hus med enorm vestibyl, grannt livrée och smakfel i alla detaljer, såsom snart sagdt öfverallt här. T.ex i denna Stora Louis XV sal hade de hängt upp, längsmed väggarne de tarfligaste små taflor i ramar som jag ej ville ha i min tambur – rikt förgylda naturligtvis.
Tolstoj sade i går att 14 rum äro hyrda i Moskva för herrar målare och för honom sjelf – Jag skulle få ett skildt rum med säng och sängkläder och allt som behöfs.
Petersburg tisdag. 27 april 1896
Sista fredags var det stor slutfest på aqvarellisternas förening (här på akademin) – Storfursten Wl. var der. och jag fick halfva aftonen sitta vid ändan af bordet med honom och Tolstoi – Han sade mig bl.a. att krona och chiffer ej borde ifrågakomma på ett så intimt porträtt, och som just detta var färdigskuret redan, och som just detta var särdeles utfört, så gråter Volkoviski nu när allt detta måste skäras bort.
Petersburg onsdag. 28 april 1896
Den 14 maj lära vi resa härifrån med Tolstoj – Många ha strejkat – Kusnetsoff (som ej kunde hålla sig längre utan barkade af till Paris, via Odessa och Wien, utan att säga bu eller bä) Zichy, och några andra.
Moskva tisdag 7/19 Maj 1896 19 maj 1896
Nog är det ett öde – just nu kom Tolstoj med biljett till paraden – landaun står färdig dernere och jag måste sluta – beklagligtvis – nu håller det också upp att regna för en stund. Jag afsänder i alla fall dessa rader
Tolstoj är utmärkt treflig som reskamrat alla de andra också – om bara det olyckliga språket ej vore (Rjepin, Rjäbuschkin, Wassilkoffski tala bara ryska).
Moskva 14/26 Maj kl. 3. e.m. 1896 26 maj 1896
Kl. 1/2 6 i morgse gafs branle-bas här i hotellet – (som här icke bor andra än vi målare och 4 ceremonimästare, Galitzin, Urusoff, Bruun och en fjerde) – ty kl. 7 skulle vi vara på Kreml. Tolstoy i full hofmästar uniform, vi andra i frack och ordnar.
Moskva – måndag. – inne på juni redan 96 1 juni 1896
Kejsarns porträtt har blifvit betaldt, men ej med 5000 utan med 3000 rubel – detta är nu den goda Tolstoys fel, som ej insisterade på 5000 – utan sade till Worontzoff att 2000 är mitt vanliga pris och att kejsarn naturligtvis skulle betala mera. Tolstoj är ganska skamsen och flat, och lofvade ännu reparera saken. – Liphart har näml. för ganska skrala porträtt fått 3000 rubel, och för alldeles usla landskap har Kejsarn betalt 5. – Men jag har ej tur i pengar, och kommer aldrig att ha. Jag tänker nu att Stanislai, som kommer att kosta något hundratal rubel, alldeles förhindrar ytterligare påstötning från Worontzoff.
Petersburg, söndag 14 mars 1897 14 mars 1897
Mina språng till Akademin ha tagit en betydlig tid. Der har varit de rysligaste tumult med eleverna, uppviglade af Kuindji emot Tolstoy – alla ha berättat mig ordrikt och råddigt som ryssarne kunna – utan att jag fått annan "der langen Rede kuzer Sinn" än att motparten var "des cochons". Jag tror dock att Tolstoy har mera rätt än de andra. De ta det verkligen för legert. Så min vän Kusnetzoff som varit borta i Odessa månadtal, t.ex. De flesta äro emot Tolstoj – men gubben Sokoloff är för honom; Kuindji har fått afsked och storfursten Wl. är "furieux". Inga principfrågor i verlden – konstens intressen äro alldeles främmande för denna underliga strid – endast indisciplin som Tolstoy fogligt velat motarbeta.
Petersburg 5 mars 5 mars 1900
Jag har som Mamma af brefven till Ellan erfarit träffat alla mina konstnärsvänner, mycket vänskapligt stämda – likaså Tolstoy.
Paris tisdag 3 april fortsatt onsdag 4 april 1900 3 april 1900
Det har varit en dag rik på politiska emotioner. Först hade vi fått höra att Tenischeff, bakom vår rygg gått och telegraferat till Petersburg för att få vår finska särställning i konstafdelningen omintetgjord. Jag sade då till Loboykoff, som tillsvidare representera Tolstoy, att Tenischeff icke hade något med saken att skaffa, att jag fått storfurst Wladimirs tillåtelse och löfte, och att jag, om Tenisckeff tänkte göra annorlunda, jag skulle ta bort alla mina taflor och afgå med största möjliga buller och skandal. Loboykoff bad mig lugna mig, öfvertygad som han var att jag skulle få rätt i telegrammet som skall komma som svar.
Långfredag morgon 13 april 1900
*Grefve Tolstoj har kommit – han är vår vän.
Paris 10 november 1900 10 november 1900
Jag har här mitt elände med ryska kommissariatet igen. Jag skickade Wiesel som parlamentär till Tenesheff för att få reda på huru de vågat ändra Tolstoys af storfursten godkända lista, der det fanns 5 finnar. Ingen menniska i utlandet står på detta gammal- och storryska partis sida och hvad skildt utställningen beträffar, hör man från alla sidor att de utan oss, icke skulle haft mycken succès, åtminstone hvad konst anbelagar. Att de strukit ut alla andra finnar än mig har jag sett med egna ögon, och att de sagt till de franska myndigheterna att man ej gerna såge "att finnar dekorerades" är också säkert. Men hvem är det, är det Tenisheff sjelf eller är det Wuitsch? Jag tror den senare, som ser så led ut som möjligt. Nu lär emellertid Vallgren också få en grad till, så jag i intet fall blir ensam. Runeberg å sin sida har också lagt sig ut för Saarinen – får se om våra gemensamma ansträngningar lyckas. – Ack det der är ju bara skräp i grunden, men för landets skull vore det bra om vi fingo litet rikligare erkännande. Jag har sagt gång på gång att jag icke bryr mig om något för mig sjelf om blott mina landsmän får något, och nu kommer det kanske att heta att jag intrigerat för mig sjelf, men se det var då lögn och jag har ett absolut rent Samvete i den saken.
Paris 7 januari 1901 – måndag. 7 januari 1901
Jag vet nu att jag blifvit kommendör af hederslegionen och Ville Vallgren officier. Huru det gått med de andra, Saarinen Gallén, Järnefelt, Stigell, Sibelius och Kajanus vet jag ej, men det ser illa ut. Tala emellertid ej om något ännu innan vi få säkerhet. Mitt samvete är rent, ty jag har öfverallt sagt att jag ingenting ville ha för egen del bara mina landsmän blefve dekorerade. Nu har också Kajanus skrifvit till fr. Ackté att då svenskarne fått "någon sorts metallkransar" troligen Berthas palmes academique, ville han också ha. När tiden blir skall jag skicka Leygues' bref till Bertha eller Nordström som får läsa upp det i konstnärsgillet så att de få se att jag lupit och talat godt för dem. Att ryssarna krånglat emot finnarne i allmänhet är alldeles säkert – men ännu ger jag mig icke, och hoppas genom Tolstoj få Saarinen och Gallén åtminstone dekorerade ändå. I ryska riket äro endast Antokolsky och jag nämnda till kommendörer sade en polack åt Ville Vallgren. Jag fick ej sofva den natten jag fick veta det bara af grämelse – ty elaka menniskor komma nog att säga att Ville V. och jag,som stannat här efter de andra, intrigerat. Men Gud är mitt vittne att jag bara arbetat för andra här. Den ohyggliga misstanken kommer ändå att hvila öfver mig, och det grämer mig.