Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

fransk konstnär

Källor

Antwerpen d. 19 November 73. – 19 november 1873
Edelfelt har arbetat med vallonen Jospeh Cornet på kompositionen; han råkar ofta i dispyt med vallonerna om Antoine Wiertz, som de betraktar som århundradets största målare; Edelfelt kan inte gå med på detta med Paul de la Roche, Wilhelm von Kaulbach, Peter von Cornelius, och Louis Gallait för ögonen.
Antwerpen d 24. Nov. 73. 24 november 1873
Den puerila beundran för Antoine Wiertz retar honom, likaså de avfärdande omdömena om modern konst, speciellt den franska; dessa "hyperesthetici" vid konstakademien anser att Paul de la Roche är söt och sentimental, Horace Vernet är soldat och ingen målare; tyskarna Peter von Cornelius och Wilhelm Kaulbach kan som kompositörer inte heller mäta sig med Wiertz; Edlefelt kommer vad konst anbelagar bättre överens med flamländarna än med de fransktalande vallonerna; han ironiserar över Joseph Cornets sätt att vänta på inspiration, Peter Paul Rubens och Rafael hade knappast så mycket ”bråk” då de skissade ”Decsente de croix” eller sixtinska madonnan; Jules Dubois är av "samma skrot och korn" även om han är intelligentare än Cornet, Jean Beaudouin, Blain [?] och allt vad de heter; Emile Claus har gett Cornet öknamnet "l'humanite" [mänsklighet], som denne använder "minst tre gånger" i varje mening.
Antwerpen d 11 December 11 december 1873
Nicaise de Keyser höll i söndags en "särdeles intressant" extraföreläsning om de gamla mästarna samt om Wilhelm von Kaulbach, Ary Scheffer, Paul De la Roche o.a.; de Keyser hade flera gånger sett det ofantliga arbete dessa mästare lagt ner för att uttrycka sin idé; Scheffer tecknade t.ex. 50 gånger Beatrices huvud då denne målade Dante och Beatrice och var ändå inte nöjd med uttrycket; de Keyser drog slutsatsen att om mästarna var så stränga mot sig själva lönade det sig också för nybörjarna att sätta "ett passligt värde på våra snillefoster".
Antwerpen d. 27 Januari 74 27 januari 1874
Nicaise de Keyser har hållit en bra föreläsning; Edelfelt uppskattar att de Keyser ser de vackraste sidorna hos konstnärerna, till skillnad från professorn i estetik Jean Rousseau som på ett hjärtlöst och nedrigt sätt går åt allt, förutom Rembrandt, Peter Paul Rubens och Hans Holbein; Paul de la Roche är de Keysers favorit.
Paris d. 5 September 1874. 5 september 1874
Edelfelt skickar ett fotografi av innergården i Ecole des Beaux Arts; den stora samlingssalen pryds av Paul Delaroches "Hemicycle"; den 5 oktober kommer man på inre borggården att resa ett monument över skolans elever som stupade i kriget 1870-71, samt en byst av den snillrike Henri Regnault med inskriften "Patrie" [fosterlandet].
Paris d. 23 Nov. 1874. 23 november 1874
Hippolyte Flandrin är Edelfelts (och Carl Gustaf Estlanders) favorit bland konstnärer som målar religiösa motiv; B.O.Schauman verkar inte känna till honom, J.A.D. Ingres, Paul Delaroche och många andra ur den franska skolan; dessutom är det vågat av BOS att kalla Léon Bonnat, Alexandre Cabanel och Jean-Léon Gérôme för "storheter för stunden"; Edelfelt skall skriva ett artigt och övertygande brev till honom.
Paris d. 14 December 1874 14 december 1874
Pauline Ahlberg kom idag för att tillsammans med Edelfelt och Rafael Hertzberg se på École des Beaux Arts; hon tilltalades av Paul Delaroche's Hemicycle.
Paris d. 13 Mars 1875 13 mars 1875
Det är svårt att jämföra genier som Peter Paul Rubens, Rafael, Anthonis Van Dyck, Hippolyte Flandrin, Rembrandt och Paul Delaroche; genom att studera de storas tavlor och fresker lär man känna deras "offentliga uppträdande", medan man genom skisserna förs in i deras ateljéer och får höra dem tala förtroligt om konst.
Börjadt den 4de Jan. 78. 4 januari 1878
Edelfelt är nöjd med att slippa Pampin; gamla modeller som har känt Horace Vernet, Hippolyte Flandrin och Paul Delaroch har ett oförskämt kamratligt sätt som man kan uthärda så länge det inte går till oförskämdheter, vilken nu var fallet; Morbror August Steng brukade säga "gör bonden rätt men aldrig gott", vilket även gäller den mellanklass som kallas halvherrar, dit även Monsieur Pampin räknas.
Paris d. 9 Juli 1878. 9 juli 1878
Edelfelt har sänt urklipp ur kritiker, bland annat två skamlösa; omdömet i le Temps förmildras av att kritikern inte heller skonar de andra; Edelfelt sänder ändå sitt kort till dessa herrar; Madame Emma Koechlin var också ledsen över kritiken i le Temps, men gladde sig över att Edelfelt överallt nämns tillsammans med de bättre; kritikern erkänner vissa förtjänster, det han går åt är det Delarochiska i kompositionen, detsamma gör han med Lucien-Étienne Mélingue.
Stockholm d. 25 oktober 79 25 oktober 1879
De stod mitt bland de italienska aktörerna; Edelfelt stod på en halv alns avstånd från Adelaide Ristori; hon är en märkvärdig gumma på 58 år; hennes röst överträffar i omfång Sarah Bernhardts, men den har inte samma silverklang; hon skrattade och konverserade med Frans Hedberg, Erik af Edholm, italienska ministern och legationen ögonblicket innan hon skulle in på scen för att dö eller framstöta lady Macbeths hjärtslitande klagan; hon har vacker profil och är välväxt; bäst var hon som den döende Elisabeth, klädd efter Paul Delaroches tavla; på söndag spelar hon igen Elisabetta, regina d'Inghilterra [drottning av England].
Stockholm 4 april 98 Skandia 4 april 1898
Jo, jag glömde några andra namn t.ex. A. Engström: Uteliggarenas Delaroche och Wåhlin: Usedom (af Usedom och Wollin). Våra namn diskuterades ifrigt, men intet beslut fattades