Det finns en försvarlig mängd finnar i staden; många var samlade hos Mellins förra söndagen, fröken Mili (Emilie) Mechelin, fröken Naëmi Ingman, doktor August Neovius med fru, Carl Gustaf Estlander, magister Gustaf Sohlström och student Karl Snellman; kvällen gick åt Helsingforsskvaller; Mili Mechelin har en envis hosta och har kanske förlorat sin röst; när Edelfelt kommer in på en ateljé blir det slut på umgänget med nordbor och landsmän, med undantag för Adolf von Becker, i och med att det är dyrt, tar tid och inte är lärorikt.
Mille (Emil) Cedercreutz är på väg till Paris, men vill på allt sätt undvika att störa Edelfelt; till skillnad från umgänget med herrar som Gustaf Sohlström, Karl Snellman och Johan Pentzin gläder sig Edelfelt över att träffa sin gamla kamrat och gode vän Mille; i augusti och september har han dessutom lov från Jean-Léon Gérômes ateljé.
Magister Gustaf Sohlström och Herr Karl Snellman är ännu i staden; Snellman har bara lärt sig några ord franska; Sahlström pratar överallt sin rotvälska och drar uppmärksamheten till sig, i synnerhet som nordbor har en tendens att skrika; ett pinsamt uppträdande hände t.ex. på Duvals stora restaurang på Rue Lafayette; fransmännen är ytterst noggranna med att man talar deras språk grammatikaliskt riktigt; Morbor Gustaf Brandt har rätt i att det är rätt tråkigt att träffa landsmän utomlands.
