Som Alexandra Edelfelt vet vistas Henri de Chambord i Versailles och väntar på första bästa tillfälle att ta över styret; i boklådsfönstren hänger hans porträtt tillsammans med Napoleon IV och republikaner som Adolph Thiers; sådana är fransmännen, de låter sig villigt ledas vart som helst av några "nöt".

Den stora nyheten om att François Bazaine har rymt från fängelset på Sainte Marguerite borde ha nått Finland; i Paris talar man inte om något annat och man är säker på att det är en bonapartistisk konspiration; då Edelfelt åt med Payrot på restaurang hörde han en herre hoppas att var helst Bazaine må vara, i Belgien, Amerika eller England, skall det finnas en ärlig fransman som skjuter en kula i pannan på honom; en annan ansåg att Bazaine kunde fara till Chislehurst för att bilda trio med Madame Bonapart och "le petit crétin de Woolvich" [det lilla dumhuvudet från Woolwich, tronpretendenten Louis-Napoléon som var stationerad vid Royal Woolwich Military Acadamy]; Bazaines fru, en ung och vacker mexikanska hjälpte till vid rymningen till det italienska fartyg som tog dem till Livorno; Patrice de Mac Mahon har meddelat att han tänker straffa dem bland fängelsepersonalen som genom vårdslöshet och medhjälp har deltagit i exmarskalkens flykt.

Prins Napoleons död har tilldelats stor historisk innebörd; Edelfelt har liksom många andra fått sympatier för prinsen och exkejsarinnan; Napoleonernas fel har varit stora, men de har också blivit hårt straffade.