Alexandra Edelfelt har kanske läst om lagman W. [torde egentligen vara C. som i Carl] Brummers död; Edelfelt, Adolf von Becker och Berndt Lindholm fick när de var på Café de la Régance veta att lagmannen anlänt till Paris med sin bror och sina svägerskor; Brummer hade förkylt sig i Kölnerdomen i Köln, insjuknat i lunginflammation i Liège och måste bäras ur vagnen i Paris; Becker och Lindholm besökte den sjuke Brummer, som frågade efter Edelfelt; Brummer hade tänkt beställa en liten tavla av honom, sonen till en av Brummers äldsta vänner, Carl Albert Edelfelt; då Edelfelt följande dag kom hem från Louvren, väntade en biljett från brorsonen Johan Wilhelm Brummer med Brummers dödsbud och familjens önskan att Edelfelt skulle göra en teckning av dödsbädden; Edelfelt såg budet för sent, men familjen bad honom närvara på bisättningen av kroppen, som skulle begravas i Finland; de bad Edelfelt måla något annat som påminde om deras sorgliga resa; vid bisättningen var även Lindholm, Becker, aktören Axel Bosin med fru (fröken Lotten Dorsch) närvarande; sorgetåget gick till bangården Mont Parnasse, på andra sidan Seinen, och till det provisoriska vilorummet i hotellvärdens familjegrav; alla bjöds efteråt på middag, under vilken man förundrade sig över det öde som drabbat den studentklick där Carl Albert Edelfelt och Brummer ingick; av de tolv vännerna finns bara Carl Creutz, Gustaf Ehrnrooth, Isak Carström och Karl Schulman kvar,

Edelfelt gjorde förra veckan av med 4 francs då han gick med herrskapet Bosin för att se Orpheus i underjorden; det var praktfullt, men förargligt att pjäsen är så dålig, i synnerhet med Jaques Offenbachs färskaste tillägg.

Herrskapet Bosin har rest; de var inte förtjusta över Paris teatrar; Tartufe spelades bättre i Stockholm; det enda pjässtycket som Axel Bosin tyckte om var "le Tabarin"; det var roligt att se Bosin krångla sig fram med sin svensk-franska på Café de la Regance; det vimlar av skandinaver på detta kafé.

Herrskapet Bosin har redan rest, så Edelfelt får vänta med den "fatala solfjädern" fram till dess Adolf von Becker åker.

Det finns ypperliga aktriser, som är vackra och spelar bra; Edelfelt har inte sett dem, det får vänta till vintern; Anna Judic skall vara oemotståndlig och påminner lite om Hulda Berndtson; Filip Forsten och Adolf von Becker har sett Louise Théo, som är förtjusande och påminner om fröken Thunberg i Helsingfors; en annan är Paola-Marié i Fille de Madame Angot; i varje bodfönster hänger porträtt av Sophie Croizette, Sarah Bernard, Adelina Patti och Christina Nilsson; Edelfelt tycker om det parisiska enkla och okonstlade sättet att spela teater; herrskapet Bosin sade att det ser ut som om de inte hade någon teatervana, skådespelarna står och går precis som andra människor, fastän de är på scenen.