Under ferierna som räcker ända till slutet av september tänker Edelfelt få färdig Calle Holms tavla, och börja på den som August Eklöf skall ha; i oktober gör han en concours [tävling] i måleri och teckning för att bli antagen till aftonskolan vid Ecole des Beaux Arts; i händelse av att han blir antagen söker han sig en bostad närmare skolan, eller vad tycker Alexandra Edelfelt?; han behöver, och skulle bara ha råd, med en liten bostad, priserna är så höga i Paris och målandet skulle han utföra vid skolan; Hartmans [Hackmans] och Brummers tavlor skulle han inte kunna göra förrän nästa sommar; det tar tid att måla en tavla; ärkecharlatanen Larsson doppade penseln i färgkrukan, väntade på inspiration och målade ett mästerverk, men en allvarlig konstnär gör aldrig på detta sätt; Leonardo da Vinci arbetade i tre år på "fruntimmersporträttet" [Mona Lisa] i Louvren, även Rafael tog tid på sig.

Om Edelfelt inte kommer in i aftonskolan funderar han på att gå i en privat skulptörskola där Julian Alden Weir arbetar; det är nyttigt för en målare att känna till skulptur; MichelAngelo, Rafael, Peter Paul Rubens, Leonardo da Vinci, och Antoine Wiertz var utmärkta skulptörer.

Det är roligt att höra Pietro Krohn tala om den första renässansen i Florens, om Fra Giovanni da Fiesole, Lionardo da Vinci och Rafael; han har på samma gång kunskap och entusiasm; Walter Runeberg påstår att ingen i Norden känner italiensk konst som Krohn.

Det finns flera verk av Donatello; hans St Georg och hans David är makalösa; Edelfelt behagas mycket av en liten brons-David av Andrea del Verocchio, Leonardo da Vincis lärare; Benvenuto Cellinis två skisser till Perseus intresserade Edelfelt, den första vaxmodellen är bättre än den utförda bronsstatyn i Loggia dei Lanzi; där hemma känner man redan till Gian Boulognes (från Valenciennes) Mercurius; mer och mindre goda saker av MichelAngelo finns i Museo Nazionale, alla snillrika, men några märkvärdigt obegripliga.

På sin vägg har Edelfelt ett enormt fotografi av MichelAngelos pietà, samt några teckningar av honom och Leonardo da Vinci; Edelfelt tycker att dessa är mera djupa och sanna artister än Rafael.

Från Bos har jag haft en längre epistel, en slags kommentar till det egendomliga inlägget i tidningarne. Jag måste verkligen säga att Jag var litet förargad då jag såg brefvet från Toledo med denna märkvärdiga appendix af Bos' hand. Först och främst var brefvet illa och slarfvigt skrifvet, öfverdrifna uttryck, floskler och fraser som kunde gå i Bos men som hvarken motsvarade min tanke eller kunna gälla som prof på min stilistiska förmåga. Då man talar till en menniska som ej har "le sens artistique" måste man ju inskränka sig till utrop ty några anmärkningar mot de gamle (jag tror visst ändå att jag håller af dem lika mycket som någonsin han) skulle tas som hädelser. Hvad nu Rafaël beträffar, så reser man ej till Madrid för att se honom. Och upprigtigt taladt spelar Rafael en mindre betydande rôle i denna täflingskamp mellan verldens störste som står att ses i Spaniens hufvudstad. Jag kan dessutom ej, utan att tala mot mitt bättre vetande, ställa honom högre än t.ex. Leonardo och MichelAngelo, för att nu alls ej tala om de primitiva eller de holländska eller spanska mästarne. Jag har ju aldrig påstått att min mening är den rätta; känslan kan ju ingen kommendera, och om jag tycker mera om Julqvällen än om Kung Fjalar, och ger skäl derför, så har ingen rätt att säga att Jag derföre icke är "de bonne foi" eller något dylikt. Det vore väl döden också om jag, trots mitt tankearbete under den tid jag sysslat med måleri, icke skulle ha kommit längre än att måsta ord för ord efterstafva hvad hundrade sagt före mig, den ena mest efter den andra, utan att tänka så mycket hvar och en. Bos håller ett slags förmaningstal till mig, talar om huru "sorgligt" det vore om jag ej skulle ställa Rafaël högst, o.s.v. – Ingenting på jorden kan förhindra mig att ej tycka så mycket om t.ex. Meyerbeer som om flere af de klassiska, och om jag också miljoner gånger hör att afrikanskan och hugenotterna äro mästerverk af första ordningen, så måste jag med handen på hjertat säga att de lämna mig temmeligen kalla. – För mig slår Rafael inom den italienska renaissancen såsom den komplettaste, den stilfullaste, den elegantaste, men – han lemnar mig kall, ty det är skickligt, så elegant och så väl arrangeradt att det rigtigt menskliga, djerfva, upprörande och omedelbara litet gått bort.

Af Mammas bref ser jag att jag varit oförlåtligen slarfvig som skribent. – Lifvet i Gatschina! Ja det är ju alltid detsamma – en dag möter man den genralen, en annan dag den i de långa korridorerna. – Vid närmare påseende finner jag att der bland möbler, chinoiserier och taflor finnes utomordentligt värdefulla saker. Så tro vi, Duperée och jag att vi i en förstuga upptäckt en äkta Leonardo da Vinci som hänger der i fukt och köld och ruttnar, och vi ha låtit säga till derom åt Kejsarinnan. Möbler, kinesiska, och vaser – ja det är hvarje dag nya upptäckter jag gör. – Taflor finnas öfverallt, i alla rum, tillräckligt för att fylla ett mindre museum Inga rigtiga mästerverk, men heller icke några horrörer. – Ett badrum på nedre botten som Mme Flotow visade mig, är alldeles magnifikt, marmor, förgyllningar, speglar.

Och så alla dessa kalla gallerier!! I Sakristiseän der Leonardos Nattvard visas, var det som i ett hundstall, nej i ett isbjörnside – och tänk, der satt en fattiga fan till målare och kopierade (uselt, naturligtvis) la Cena. – Taflan är ju ej så förstörd som man säger, och naturligtvis tusen gånger bättre än alla kopior – Den fina, gröngrå färgen hade jag aldrig kunnat tänka mig efter afbildningarna och teckningen är "Leonardesk" d.v.s. bland det finaste som tills dato blifvit gjordt. Desarneaux' kopia i Borgå återger ej originalet.

först i öfvermorgon skall jag måla la bella Elisabetta – som verkligen är utomordentligt vacker. Hon poserar nu för en "Signore vecchio" som gjort henne som Julia med Romeo för Expositionen i Milano – det måtte vara en snygg smörja! Till Julia duger hon ej, men alla det gamla Roms skönhet kunde sett ut som hon, Kejsarinnorna icke undantagna. Jag är rädd att jag ej han göra något bra med henne, ty det fordras en teckning som Lionardo, Rafael eller Ingres för att få fram det storslagna hos henne. Jag skall måla henne på en tersass ofvanpå Cafét der hon serverar – dit kommer man genom den smutsigaste trappa jag i mitt lif sett.

Sedan jag frågat efter bref (förgäfves) på Hauptpostamt, gick jag till museet och återsåg alla mina gamla bekanta der – Dürer, Van Eyck, Holbein, Velasquez, Tizian, Leonardo m.fl. Jag har således tillbragt hela f.m. i det allra bästa sällskap och känner mig derför innerligen glad och upprymd.

Fröken Ackté har jag ännu ej sett efter hennes återkomst. – I dag var skulptören Malmberg här; han var så förtjust i det stora porträttet af fröken Ackté att han sade att det var bland de bästa kvinnoporträtt i verlden, talade om "la Jaconde" af Leonardo! – Men, så öfverdrifet det låter, är det icke så alldeles galet – Jag har näml. försökt (och måste delvis ha lyckats) få in något intensivt i hennes ögon. Någon sade att jag fått så bra fram det finska allvaret som underström i porträttet.