Edelfelt hade gjort samma reflektioner som Alexandra Edelfelt när han var på Versailles, han hade bara glömt att skriva om dem p.g.a. incidenten med fröken Thilda Falckman; han såg för sitt inre markisinnor och hovmän i siden och sammet; skränet från "les dames de la Halle" [kvinnorna från saluhallen] som drog ut till Versailles för att skrika efter bröd i öronen på kung Ludvig XVI; hovlivet överröstades av eftervärldens och 1789 års övertygelse om att det absolutistiska väldet skall försvinna och ersättas av kristendomens och Mirabeaus frihetsidéer; Edelfelts generation skall inte få se det, eftersom hans sekel ännu är ett kampens och utvecklingens tidevarv som låtit sig kuschas av en Napoleon III och hänföras av en usling som Henri de Chambord; Frankrike av år 1874 har svikit sina ideal för jakten på pengar; Ludvig den XIV, XV och XVI kunde inte föreställa sig annat än l'état c'est moi [staten det är jag], medan 1874 års legitimister och bonapartister som Messieurs Charles Chesnelong, Paul de la Cassay och Eugèn Rouher vet vad de gör och intrigerar när de påstår sig rädda landet; historien skall emellertid återupprätta Frankrikes bästa son, Adolphe Thiers.

I Mirabeaus land har Edelfelt blivit mer republikan och är nog bondaktig att inte tycka om klassificering av människor; ett slag av människor kan han ändå inte med - de blaserade; i det fallet håller han med Pauline Ahlberg, de är outhärdliga.

Just nu frågade Madame Ellis om det är sannt att man i Finland hatar ryssarna eller åtminstone ej har sympathier för dem. Jag sökte utlägga vårt förhållande såsom tvenne för hvarandra främmande men vänskapligt sinnade grannfolk. Det är ändå märkvärdigt hvad barndomsminnen och de första intrycken sitta djupt inrotade. På länge har jag ej fått sådana anfall af svenskhet och fransk-het som här. Kyller, blågula uniformer, Narva – eller å andra sidan "les droits de l'homme, Mirabeau, Marseillaisen tricoloren, ha i ett ögonblick dragit förbi min inre syn, och då har jag känt på mig att der, der har jag mina första sympathier, så starka, så vackra som jag aldrig kan fåde nya

Det var något af Mirabeau i honom. Döden kom olämpligt, ty han hade ännu ej spelt ut sin rol. Det ser man bäst nu, då också hans fiender medgifva att landet gjort en stor förlust. Hvad som gör ett godt intryck är att man nu fått veta att han ej var miljonär, såsom man trott och således ej riktat sig på landets bekostnad. – Det var en student-själ allt igenom. Tänkte föga på morgondagen, njöt af lifvet, höll af sina vänner, skräflade, deklamerade, men kunde, om det behöfdes offra allt för en idé. Jag tror han var bättre än man på sista tiden trodde honom vara.