Edelfelts flicka (Calle Holms tavla) blir mer och mer färdig; huvudet och händerna orsakar ännu bekymmer; Adolf von Becker menar att tavlan ännu saknar ljus och effekt; det är svårt att måla egna tavlorna, man får oftast nöja sig med oerfarna modeller; Alexandra Edelfelt skall inte vänta sig något mästerverk; han är rädd för den finska kritiken, som inte inser att han är en nybörjare; han hör B.O.Schauman, Fredrik Cygnaeus, Fredrik Berndtson, Emil Nervander och Karl Viktor Bremer fälla sina kommentarer om att de väntade sig något mera storartat som Marius på Carthagos ruiner eller någon stor Mogul.

*August Eklöf talade om Calle Holms planer på att köpa Hulda Berndtsons porträtt; Edelfelt skulle inte vilja göra sig av med Hulda Berndtson, lika lite som med Tajta (Fredrika Snygg), som hör till hans första försök att måla porträtt; Edelfelt målar gärna något nytt om Calle Holm vill ha en vacker flicka; även om "gubben" Fredrik Berndtson går med på att sälja sin dotters porträtt till Calle Holm vill inte Edelfelt det; han måste tänka på saken; är Calle Holm så envis att det inte går att diskutera saken med honom?

Hos Runebergs fick Edelfelt veta att han fått stipendium; Gunnar Berndtson fick inget; kanske hans föräldrar kan ge honom något, då Hulda Berndtsons klänningar och ridlektioner inte längre bekostas av dem.

Gunnar Berndtson skall flytta in i ett rum under Edelfelt; Berndtson borde vänja sig vid att jobba lite hårdare, med hans starka "konstitution" behöver han inte frukta att anstränga sig; hans konstnärssinne är mera utvecklat än hans skicklighet; det är olyckligt med Berndtsons ekonomi, förhoppningsvis kan föräldrarna ge honom lite mera nu när Hulda Berndtson är gift och de har två rum att hyra ut; Edelfelt hoppas Nyländska avdelningen inte glömmer Berndtson i vår [stipendier]; Edelfelt och Berndtson kommer väl överens och har tämligen lika åsikter i konst.

Det lektes sällskapslekar med ord, vilket gjorde Gunnar Berndtson förskräckligt generad och blyg; han gav sig av i tysthet efter att ha tagit farväl av damerna, så Edelfelt måste traska hem ensam; på restaurangen har Berndtsons tystlåtenhet blivit ett ordspråk och Max Faivre kallar honom inte annat än le bavard [~ pratkvarnen]; det märks att han tänker, men inte snabbt, och hans tigande är således inte någotslags abrutissement [dumhet], som Filadelfo Simi tror; Edelfelt tror det härleder sig till den underliga plats han haft hemma; föräldrarnas tal med honom har inskränkt sig till förmaningar, medan pratet med Acku och Hulda Berndtson mest har handlat om väder och vind, läxor och dylikt.

Selma Antells förlovning förvånade; man har ansett att Gunnar Berndtson och hon skall bli ett par; Berndtson har fått tröstande brev av sin far; Pierre Petit Gerard och Edelfelt har haft roligt åt brevet; den nordiska luften alstrar mycket sentimentalitet, men den blåser bort i Paris om också många illusioner ramlar vid samma vindpustar; Berndtson förstår inte förlovningen och tycker det är ledsamt att Selma inte tagit Fredrik Salzman, men någon svartsjuka finns det inte tecken på; under Berndtsons spanska yta döljer sig ett lugnt finskt sinne.

Läkaren har varit på besök senare samma dag; han sade att Edelfelt kan resa, men önskade att han skulle stanna till söndagen den 14; Edelfelt kan skriva till Gunnar Berndtsons föräldrar att sonen är, om inte fullständigt återställd, så åtminstone på god väg; Edelfelt stannar till söndagen - "hvad I viljen att menniskorna skola göra eder det gören I ock dem".

Gunnar Berndtson var också därute; Otto Wallenius anslöt sig till dem på fredagen; Wallenius hade fått i uppgift att vidarebefordra brev och telegram; då de på fredag kväll anlände hem till staden väntade ett telegram på Berndtson; Gubben Fredrik Berndtson hade redan anlänt; de hittade honom i sin säng på ett hotell; följande dag flyttade han in hos sin son.

Fredrik Berndtson är i staden för att söka hjälp för sina ögon; den bäste ögonläkaren Louis de Wecker säger att han är fullkomligt blind på ena ögat och ser dåligt på det andra; Wecker kan kanske hejda sjukdomen om inte bota den.

Det var gubben Fredrik Berndtson som rådde Edelfelt att vända sig till Gustaf Wilhelm Edlund; Edlund borde begripa att Edelfelt har säkerhet i sina tavlor och Johan August von Borns porträtt; det var dumt att inte ta de Heimbürgerska pengarna föregående år och sätta in dem på en sparbank.

Under de senaste dagarna har Edelfelt varit sliten mellan många kommissioner, Pietro Krohn, Schou, far och son Berndtson, och Eljert Mobeck.

Edelfelt har fått brev från "gubben" Fredrik Berndtson, som ber Edelfelt göra en tjänst för Svenska teatern; han skriver att Gunnar Berndtson kommer när dennes tavla är färdig.

I går var jag på middag hos Snoilskys med Gunnar Wennerberg, som i förrgår tagit afsked för den eviga oftalmologiska frågans skull, Nybloms – mor och dotter m.fl. Gunnar Wennerberg är otroligt ungdomlig och pratsam – ingen menniska skulle kunna tro att han är 74 år. Han påminner något om Gubben Berndtson – storlek, mustascher händer och rörelser. Han kastar sig gerna in i diskussioner och talar då, tyckte jaglitet i kors. Han började bl. a. med att prisa judarne och gå åt Brandes som jude. – Han såg på mina teckningar och kritiserade Kristinas död – gentemot Snoilskys som prisade den – Jag hörde på. Han tyckte att hon skulle resa sig upp i sängen och sända en "vredgad vasablick" på kardinalerna – att hon ej fick dö som en vanlig fru Pettersson o.s.v. – Sedan började han att tala illa om Kristina – att han aldrig kunnat upptäcka ett enda sympathisk drag hos henne – att den "kanaljen" plundrat Sverige på pengar och konstverk (jag fick nu för första gången höra att många af de bästa taflorna i Dresdnergalleriet likasom Corregiorna i Paris funnits här i Sverige men af Kristina utförts och försålts. – Hans fru, som är mycket religiös ser så bra ut – hon har något af frih. Born.