Edelfelts flicka (Calle Holms tavla) blir mer och mer färdig; huvudet och händerna orsakar ännu bekymmer; Adolf von Becker menar att tavlan ännu saknar ljus och effekt; det är svårt att måla egna tavlorna, man får oftast nöja sig med oerfarna modeller; Alexandra Edelfelt skall inte vänta sig något mästerverk; han är rädd för den finska kritiken, som inte inser att han är en nybörjare; han hör B.O.Schauman, Fredrik Cygnaeus, Fredrik Berndtson, Emil Nervander och Karl Viktor Bremer fälla sina kommentarer om att de väntade sig något mera storartat som Marius på Carthagos ruiner eller någon stor Mogul.
Edelfelt är förgargad över formuleringen i Helsingfors Dagblads notis om hans medalj; det stod "Det är första gången denna utmärkelse vederfares den unge artisten", då det överhuvudtaget är första gången en finne får medalj och omtalas som konstnär i Paris; Henri Rochfort, det nötet som ändå är kvick började en artikel om centervänster: "On DEVIENT assasiné, on NAÎT centre gauche" [Man BLIR mördad, man FÖDS centervänster]; Edelfelt anser att man också föds till Dagbladet; se bara på Rafael Hertzberg och Karl Viktor Bremer och säg om en "huld natur ej utkorat dem till deras ädla värf?".
)