Alexandra Edelfelt har kanske läst om lagman W. [torde egentligen vara C. som i Carl] Brummers död; Edelfelt, Adolf von Becker och Berndt Lindholm fick när de var på Café de la Régance veta att lagmannen anlänt till Paris med sin bror och sina svägerskor; Brummer hade förkylt sig i Kölnerdomen i Köln, insjuknat i lunginflammation i Liège och måste bäras ur vagnen i Paris; Becker och Lindholm besökte den sjuke Brummer, som frågade efter Edelfelt; Brummer hade tänkt beställa en liten tavla av honom, sonen till en av Brummers äldsta vänner, Carl Albert Edelfelt; då Edelfelt följande dag kom hem från Louvren, väntade en biljett från brorsonen Johan Wilhelm Brummer med Brummers dödsbud och familjens önskan att Edelfelt skulle göra en teckning av dödsbädden; Edelfelt såg budet för sent, men familjen bad honom närvara på bisättningen av kroppen, som skulle begravas i Finland; de bad Edelfelt måla något annat som påminde om deras sorgliga resa; vid bisättningen var även Lindholm, Becker, aktören Axel Bosin med fru (fröken Lotten Dorsch) närvarande; sorgetåget gick till bangården Mont Parnasse, på andra sidan Seinen, och till det provisoriska vilorummet i hotellvärdens familjegrav; alla bjöds efteråt på middag, under vilken man förundrade sig över det öde som drabbat den studentklick där Carl Albert Edelfelt och Brummer ingick; av de tolv vännerna finns bara Carl Creutz, Gustaf Ehrnrooth, Isak Carström och Karl Schulman kvar,

Brummers bad Edelfelt följa med sonen Johan Wilhelm Brummer någonstans; de åkte till Bois de Boulogne och Jardin d'acclimatation och slutligen till Cirkus; Brummers hade stått för alla kostnader, till skillnad från herrskapet Haartmans som tagit Adolf von Beckers och Berndt Lindholms tid i anspråk, velat äta på de dyraste restaurangerna men väntat sig att alla betalade för sig själva; Brummers bad Edelfelt följande dag att följa med dem till Versailles och St. Cloud; han och fröken Thilda Falkman kom bort från de andra; Edelfelt föreslog att de skulle ta tåget tillbaka, men fröken Falkman insisterade på att söka genom Versaillesskogen och sedan Trianon (stora och lilla slottet); efter tre timmars lönlöst sökande gick fröken Falkman med på att ta tåget tillbaka.

Då Edelfelt och fröken Falkman kom till staden stod Brummers och väntade på hotellet; Edelfelt bjöds på middag och på promenad i vagn; det talades om tavlan, men inte om priset; på söndag reser de bort.

Thorsten Wænerberg, Berndt Lindholm och doktor Herman Antell har rest bort, likaså Brummers och Gustaf Sohlström; Lindholm som förtjänat pengar på en beställning återvänder med fru och svägerska till hösten.

Brummers har rest; de har varit "utmärkt vänliga"; Edelfelt får göra tavlan som de beställt precis hur han vill; han har varit guide åt sonen; de har stått för alla kostnader, med undantag för 3 francs som Edelfelt måste betala en kusk, då unge Johan Wilhelm Brummer inte hade småpengar.

På hotellet där Brummers bodde fanns en ung polack, en f.d. medicinstudent i Berlin; det var underligt att på nytt tala tyska, som han dagligen talade i Antwerpen; unga Johan Wilhelm Brummer kunde inte tåla den "otäcka tyskan"; Edelfelt kan inte förstå den kategoriska avogheten mot allt tyskt i Helsingfors, man måste kunna skilja på tyska språket, litteraturen och den preussiska politiken; han har inte blivit preussare eller pangerman men han kommer att akta sig för kategoriska omdömen om tyskarna.

Fru Hanna Brummer hade bett Edelfelt citera några "chica" fraser på folkets språk och tyckt att det lät fint; Edelfelt tycker inte att fransmännen är fina, och belgarna ännu mindre.