I kväll dinerade [åt middag] Edelfelt med bröderna Bastien-Lepage (brodern [Émile] är arkitekt), Albin Meyssat, Julian Alden Weir, Pascal Dagnan och Joseph Wencker på deras vanliga restaurang; efteråt "spatserade" hela bordlaget och slog sig slutligen ned på ett kafé.

"Viften" hemma hos Julian Alden Weir och Edelfelt blev en riktig förbrödringsfest; Jules Bastien-Lepage sade att ingen är konstnär som inte älskar sina föräldrar och sitt fosterland; det är inte handen, hur skicklig den än är, som gör konstnären, det är hjärtat; de drack för Bastien-Lepages farfar [morfar] som bekostat Jules och Émiles uppfostran (deras far är arrendator i departementet Meuse), för Weirs hem och fästmö; Albin Meyssat utropade en skål för Alexandra Edelfelt och uppmanade Edelfelt att visa sig värd sin mor; de drack för Frankrike, Finland och Amerika; Meyssat "proponerade" ett hurra för de största poeterna i Norden, Johan Ludvig Runeberg och Esaias Tegnér; den förra kände Meyssat bara genom vad Edelfelt hade berättat, av den senare hade han läst Frithiofs saga och Axel; vemod kom alltjämt över Bastien-Lepage; Joseph Wencker föreslog att de skulle tutoyer (dua varandra) härefter, hjälpa och bistå varandra och vara vänner i lust och nöd.

Då Edelfelt kom hem hade Julian Alden Weir bjudit in Jules Bastien-Lepage, hans bror Émile, Albin Meyssat, Joseph Wencker, en gravör Charles Baude för att dränka förargelsen och indignationen i en bål; Edelfelt fick höra att la Section de Peinture [målarsektionen] i Institut de France enhälligt hade gett Bastien-Lepage priset, med undantag för hans lärare Alexandre Cabanel som hade hållit på Léon-François Comerre; de andra avdelningarna (arkitekter och skulptörer) röstade än på den ena än på den andra, bara för att inte ge priset åt Bastien-Lepage; indignationen var stor efter kungörandet; Jean-Léon Gérôme kom och beklagade och sade att han gjort allt vad han kunnat göra.

Paris blir allt tommare på bekanta; Edouard Paupion har åkt till sin hemtrakt Bourgogne, i januari skall han utföra sitt volontariat [frivillig värnplikt]; flera av Jean-Léon Gérômes elever gör som bäst sitt volontariat, i slutet av juni kom de till ateljén för att ta farväl; amerikanen Dewey Bates har rest till Holland; bröderna Jules och Émile Bastien-Lepage bjöd på avskedsmiddag, samma dag reste också fröknarna Anna Agrell och Kinstrand till Schweiz.

Jules Bastien-Lepage bjöd på middag; där var brodern Émile Bastien-Lepage, Joseph Wencker, Julian Alden Weir, Albin Meyssat, Charles Baude, Edelfelt och två gamla bekanta som Edelfelt inte vet namnet på; Bastien-Lepage har nu alla belöningar i Salongen, hans guldmedalj var "utmärkt vacker", och han är nu hors concours [utanför tävlan].

Edelfelt har några gånger varit i Jules Bastien-Lepages anspråkslösa ateljé; Bastien-Lepage har börjat jämförelsevis sent, han har tagit studentexamen och varit posttjänsteman ett år då hans morfar, mot föräldrarnas vilja, sände båda bröderna till Paris och betalade deras vistelse där; "gubbens" försök har krönts med framgång; Émile Bastien-Lepage, arkitekten är också framstående och målar inte illa.

I kväll ska Edelfelt träffa Julian Alden Weir, Gunnar Berndtson, Albin Meyssat, Joseph Wencker, Émile Bastien (arkitekten, Jules Bastien är ännu på landet), Léon Chevreuil och Maxime Faivre; han ska bjuda något bättre vin; han har sökt Charles Baude, men ännu inte träffat honom; alla talar om Alexandra Edelfelts sorg och svåra tid och uppmanar att hon ska komma till Paris.

Bröderna Bastien, Charles Baude och Edelfelt bjöd i lördags Julian Alden Weir på en rolig middag som slutade med en storartad fylla; Weir har varit framgångsrik, förtjänat pengar och blivit fetare, men är samma entusiast som alltid; han råddar franska och blir eld och lågor om allt som rör konst; följande dag besöker han Edelfelt, sedan reser han med sina kusiner och sin svåger till Schweitz och kommer igen om några veckor; det gladde Edelfelt att Weir inte ännu är förlovad; då Weir träffade Edelfelt var det första han sade att Edelfelt verkligen gått framåt.

Föregående kväll hade Bastienerna och Pierre Petit Gerard lockat Edelfelt på en magnetisk soarée (animal magnetism); Max Schultén har följt med Jean Martin Charcots föreläsningar och experiment på la Salpetrière och säger sig inte tvivla på att ett anormalt, så kallat magnetiskt, tillstånd kan framkallas i synnerhet hos nervösa och hysteriska fruntimmer; det magnetiska tillståndet kan framkallas genom att starkt fixera patienten (mediet), låta en elektrisk ström genomgå mediet, kasta elektriskt ljus in i ögonen eller låta mediet sätta sig på ett lätt vibrerande plan (exempelvis en resonansbotten); den magnetiska seansen föregående kväll försiggick hos magnetisören d'Angerville; de magnetiserade (vanliga parisiskor, sömmerskor eller badmamseller) intog ställningar som var fulla av natur och skönhet; Edelfelt antog att de antingen var utmärkta skådespelerskor överlägsna självaste Sarah [Bernhardt?], eller om det inte var på skämt är människan från början ett graciöst djur som genom sällskapslivet och förhållandena blivit obehaglig och kantig i rörelserna; det är bevisat att ett sjukligt nervöst tillstånd gör en mottaglig för magnetism, och många kandidater hittas därför i stora städer som Paris där alla är mer eller mindre nervösa; Edelfelt och Ennemond Payen satt i tysthet och flinade åt hur "en massa vidskepliga käringar" andäktigt betraktade fenomenen, och åt den yngre Bastiens narraktighet att tro sig kunna magnetisera folk; fastän hela Faculté de Medecine de Paris [medicinska fakulteten] och ett tusental läkare konstaterar märkvärdiga fakta på la Salpetière har ingen kunnat lyfta på slöjan för en av naturens hemligheter och ge en hypotes på vad det magnetiska tillståndet är.

Bastiens bror ska gifta sig.

Har varit på Henri Amics egendom, hans "château", vid Chantilly tillsammans med Courtois, Dagnan, Bastiens bror, anatomen dr Poirier, baron de Saxe, Porel, direktör för Odeon med flera.

Följande dag åt Edelfelt middag hos Bastiens bror med Courtois m.fl. av Jules Bastien-Lepages gamla vänner.

Emile Bastien skulle aldrig ha haft det så bra som han har det, om han inte skulle ha fått ärva sin bror.

Emile Bastien är gift med en kvinna som har ett modemagasin och förtjänar bra.

Alla betraktade i ungdomen Emile Bastien som ett opersonligt, onödigt appendix, ett bihang till Jules Bastien; nu har Emile Bastien det bättre än någon av konstnärerna.

Emile Bastiens vacka lägenhet, räntor, ställning i samhället; han är arkitekt.

Edelfelt såg skisser av Bastien och mindes sin ungdomstid, då han beundrade Bastien tillsammans med Weir.

Neiglick, Söderhjelm och Chambure är förtjusta över succén; Benjamin Constant, Baude; Emile Bastien har gratulerat.

Edelfelt har varit på Amics lantställe med alla Bastiens gamla vänner och hans mor, som liknar Emelie Levong; andra gäster: Dagnan, Amics mor och syster Madame Guignard, Madame Bulard, Madame Emile Bastien.

Edelfelt är bjuden på middag hos Pasteur i kväll, men kan inte gå; har lovat gå till Emile Bastien och sedan ska han gå till M. Marschall, som är japansk conseiller d’ambassade och bekant till Reuterskiölds.

Föregående dag var det stor kamratmiddag hos Emile Bastien-Lepage; de enda damerna var fru Bastien-Lepage och Jeanne Samary (Madame Lagarde).

Det var bara gamla kamrater från de tidiga Parisåren hos Emile Bastien-Lepage: Courtois, Dagnan, Collin, Jullien; de var omgivna av [den då avlidne] Jules Bastien-Lepages konstverk.

Jules Bastien-Lepage var en verklig karl – "det var i alla fall en karl" – och det är alltid lika glädjande att se hans konst hos brodern Emile; Jules Bastien-Lepages staty ska resas, vilket Edelfelt redan tidigare har berättat för Alexandra Edelfelt, men Rodin som ska utföra statyn har inte lyckats med skissen.

Häromaftonen voro vi på middag hos Emile Bastien. Dagnan med fru, Muenier med fru, Courtois, Aublet och Stetten. Det var så eget att tala om gamla minnen och sedan omkring sig se illustrationer till dem i de vackra taflor, så innerligt bekanta af Batien Lepage, rundt kring väggarna. – Dessa taflor förde alltjemnt min tanke till Mussets vers "Ce livre là est toute ma jeunesse" och jag behöfde ej skämmas för min entusiasm från fordom – Alla de tyckte om min utställning – Dagnan mest. Han har ännu aldrig (utom vid Pasteur) varit så ampelt erkännande. Om den lilla "i skogen" sade han admirable, exquit, d'un vrai peintre o.s.v. – och sade det till andra, utan att jag visste veta att jag hörde på. – Om ni visste hvad Dagnans tafla är utmärkt, storartad ja om parisarne, som se den, visste det! Det är ett karlatag! Han, Dagnan, Puvis de Chavannes och några andra rättfärdiga hindra ännu himmelens ilskor att slå med på all den rysliga medelmåttan i de två konsthallarna här.

Dagnan har jag sett alla dagar – han är så uppmuntrande och vänlig som alltid och så ovanligt klok och klar – och jag tror att han och alla andra af mina vänner verkligen ha vänskap för mig Courtois blir allt mera maniaque med sitt eviga predikande, pedantisk med sin atelier och trädgård som äro hållna som dockskåp. Hos Emile Bastien var jag i dag på frukost med Dagnans och Collin – Det var så underligt att bli återflyttad genom dessa gamla kamrater och J. Bastien-Lepages utmärkta taflor som hänga kring väggarna, till de första åren af 80 talet – Tusen minnen. Jag måste dock tillstå att jag ej sörjer öfver min "forna glöd" jag tror nämligen att jag har lika mycket qvar deraf ännu. De närmaste 40 åren som man så mycket skrämt mig för i Köpenhamn, skrattar man åt här bland dessa otroligt lifskraftiga fransmän. Dagnan bevisade mig med siffror att Rembrandt, Tizian, Frans Hals, Velasquez, Ingres, Meissonier gjort sina bästa saker efter 40 år många vid 60 år. Je ne comprende pas le mot "vidé" – il n' i i que ceux qui nous jamais bien en, qui soient vidés à la ens".

I går var jag, sedan jag målat flickan Camille på den andra salongens vernissage. Egendomligt nog fick jag höra ännu mera vackra saker der än på vår egen vernissage: Bastien Lepages bror sade bl.a. att jag aldrig haft en sådan succès förut, icke ens med Pasteur, att Jag var i ständigt framåtskridande o.s.v.