Det moderna österrikiska måleriet ger Edelfelt inte mycket för; i Belvedere fanns en präktig tavla av Jan Matejko, och Hans Makarts Romeo och Julia var "grann i färgen", men resten är bara skräp.
Edelfelt har varit på allmänna utställningen av tysk konst och konstindustri; Pietro Krohn har sett till att han inte ansträngde sig vid vandringen i glaspalatset; där fanns ca tusen tavlor, det mest goda medelmåttor; Hans Makart, som tyskarna betraktar som en koryfé [ledande gestalt], är en skicklig målare, men jagar bara effekter; Edelfelt anslogs av Eugène Dückers makalösa landskap från Estland och Wilhelm von Kaulbachs kartong till Nero, samt Anton von Werners gigantiska tavla "Tysklands enhet"; Franz von Lenbach har målat ett "präktigt" porträtt av Ignaz von Döllinger; mest intressant var Lingelmayers teckningar till Johan Wolfgang von Göthes Faust; Faust och Mefistofeles är makalösa hela vägen igenom; Margaretha är lite för vanlig, med undantag för ett par scener där hon är mästerligt framställd; det mesta var ändå sämre än på salongen i Paris; utöver det medelmåttiga var endast Lingelbachs [?] tidigare nämnda teckningar, Fritz Kaulbach (brorson till Wilhelm von Kaulbach) och landskapen.
Hedersmedaljerna har diskuterats mycket; följande utlänningar har fått hedersmedalj: John Everett Millais, Hubert von Herkomer (engelsman), Emile Wauters (belgier, rättvist), Mihály Munkaczy (ungrare), Hans Makart (wienare), Filippo Monteverdi (italienare) och en spanjor som Edelfelt inte minns namnet på; Raimundo de Madrazo och Carl Bloch (dansk) fick endast första medalj.
