I korrespondensen till Helsingfors Dagblad ser Alexandra Edelfelt att den Baudryska expositionen är öppnad; några av dekorationerna till Operan påminner om MichelAngelo som är Paul Baudrys ideal; de stora pendanterna [pendangerna] tragedin och komedin är vackra; komedin illustreras av en ful gubbe som med en lejonhud spelar Herkules och som störtas av skrattande genier [andar] och Thalia ner från sin tron; det förekommer även scener från musikens historia föreställande David som spelar för Saul, Salomes dans och sång för Herodias, Orpheus och Eurydice, den heliga Cecilias dröm, Jupiter och Chorybanterna; de länder som spelat en roll i den dramatiska och musikaliska konstens historia representeras av en allegori, Egypten, Rom, Grekland, Frankrike, England, Tyskland och Spanien; på tavlan le Parnasse ser man bl.a. Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach och Gioacchino Rossini, samt porträtt av operans arkitekt Charles Garnièrs och av Baudry.

De har förfärliga musikdiskussioner varje dag på deras matställe; Gustave Courtois, Pascal Dagnan och musikrecencenten känner bara till den klassiska musiken och Richard Wagner; Filadelfo Simi försvarar den italienska tonkonsten; Guiseppe Verdis sista opera Aïda lär vara smörja; Edelfelt begriper inte mycket av saken men håller på klassikerna och medger att Daniel Auber, Gioacchino Rossini och Verdi skrivit mycket "musique bourgoise" [borgerlig musik]; danske Karl Madsen i deras ateljé är en fanatisk beundrare av Christoph Wilibald Gluck.

Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.

Christina Nilssons konsert var "utmärkt"; hon sjöng "Inflammatus" av Rossini, Brages serenad.

Den moderna musiken bättre än den tidigare, med undantag för Rossini, Meyerbeer, Liszt; om allt detta "trallallaa" som vi gått och hört på tidigare.