Edelfelt frågar sig om det är säkert att Hackman köper tavlan om den blir antagen och utställd på salongen; anser Alexandra Edelfelt att han skall låta fotografera tavlan före expositionen och skicka Hackman ett fotografi? Visen Ehrnrooth vill säkert inte betala 1200 francs, och Edelfelt vill helst inte sälja den för mindre.

Om Alexandra Edelfelt misstänker att grevinnan V[isen Ehrnrooth] har ett sammanträffande med Konny [Zilliacus] i kikaren skall Mamma inte följa med; skulle däremot hon bjuda Mamma på en resa till Paris via Carlsbad kommer Edelfelt och möter dem och följs åt med dem hem.

Mille (Emil) Cedercreutz säger att det blir bröllop mellan Konni Zilliacus och hans käresta redan i höst; Edelfelt tycker det är farligt om det är sant; Axel Antell skall också gifta sig, inte förlova sig som han förr brukade göra; bröllopet blir väl i Petersburg så Edelfelt får inte vara med om det.

Konni Zilliacus och Wisen Ehrnrooth må ställa till ett ståtligt bröllop, det är de skyldiga världen efter allt ont förtal de fått utstå; aktingsvärt i detta huvudlösa parti är deras uthållighet och lugn under världens kritik; Edelfelt tror inte han skulle vara av samma force [styrka] beträffande uthållighet.

Gunnar Berndtson har fått brev hemifrån; det ryktas att senator Henrik Wilhelm Johan Zilliacus skulle bli adlad; i så fall borde Konni Zilliacus vara nöjd över att hans skatt på nytt kallas grevinna och Visens pigor slipper uthärda sin matmoders förnedring; i samma brev talas det om att Ernst Gustaf Palmén skulle stiga i graderna och bli baron; efteråt drömde Edelfelt på natten att han blev utnämnd till hovråd och sedan till statsråd "statski savätnik" och var stolt över detta.

Ganska roligt är det att höra hans tal om Wisen, hans aktning vänskap o.s.v. den glödande passionens tid är förbi.

Hans tillgjorda smak för konstsaker och antiqviteter ha vi i smyg skrattat åt. Der är han då åtminstone så rudis som möjligt. Här der hvarje småborgare är en lika så god samlare som Sliezin, och der det å andra sidan finnes sådana samlingar som Sommerards, Spitzers o.s.v. unika i verlden förefaller hans prat om "antika" möbler mycket naivt. Vi kommo häromaftonen på en restauration der det fanns en pendyl Louis XV, och Konni, med kännaremin tar sig före att börja orera om den och fästa uppmärksamheten på den. Jag kunde ej låta bli att börja examinera honom, och han vardt mycket olycklig – Från hvilken tid är den, hvad anser du den vara värd, är den äkta o.s.v. – och då jag sjelf svarade på dessa frågor, fick jag alltid till svar: "Ja nog f-n vet jag det lika bra som du." – Eget är att han ändå har en mycket stor respekt för mig och en ändå större för Mamma. Petersburg är ändå en lämpli- gare ort för honom tror jag. Deras möbler, smak, pengar, kostar och budet, budet se det är något det, ehuru han också går åt allt detta. Hela Pariserlifvet har en annan prägel, ty här finnes så mycken verklig talang, verklig, och välförstådd rikedom, smak o.d. – För all del ej ett ord, ej ett knyst om dessa mina reflexioner. Stackars Visen, nog har hon fått plikta för sin enda rena stora och sanna kärlek!

Det var ett spektakel med den lilla barnklädningen som Adde Brandt nu har! Den är köpt af Konny för hans afkomma, och han lofvade underrätta Visen derom, på det att hon måtte slå embargo på presenten. Som han var samtidigt med mig på BonMarché, skickades den i samma paket. Felet var visserligen delvis mitt, ty jag hade också lofvat att prevenera Mamma, men Konni borde framförallt ha gjort det. Huru reparera saken? I det virrvarr hvari jag lefde de 3 sista dagarna i Paris, glömde jag totalt af hela historien. Jag är så villig som skyldig att köpa ungdomen Zilliacus en ny klädning. Måtte nu blott ej detta misstag väcka ond blod. Jag tycker hvad Mamma och Tante Gadd grubblade öfver ändamålet med denna lilleputiska kostym!

Konni Zilliacus reste igår, han var sorgsen över att byta ut livet i Paris mot livet med familjen på Mariefors.

– Jaså att Konni nu skall skiljas. Det är ändå bra beqvämt. Ack om han kunde få så mycket pengar att han kunde återbetala allt det han tagit af Visen – det är ändå så tarfligt att kasta bort sitronen så der sedan man så grundligt pressat ut den.

Han skulle gerna återknyta förbindelsen med sin gosse som han tycker mycket om. Jag hade ej hjerta att säga honom huru uppbragt sonen var mot honom. Mycket vänligt talade han om alla menniskors derhemma – Visen talte han ej om ett ord

Adèle Ehrnrooth och Rose Marie träffade jag sista aftonen i Paris, men ansåg mig ej böra uppskjuta min resa för att uppvakta dem. Adèle började, inför Sanmarks, gå åt Konni: "När man kommer med en liten kappsäck till ett hus, så skall man icke resa derifrån sedan man norpat åt sig hundratusental" o.s.v. Som jag just varit tillsammans med Konni som nog minsann är stukad, kunde jag ej låta bli att tala ett fridens och förlåtelsens ord. Jag sade det ej, men jag tänkte på Visen som åt mig sade, badande i tårar mellan Nickby och Kervo: Jo men jag tycker så förskräckligt om herr Zilliacus, jag kan ej lefva utan herr Zilliacus o.d. – Dessutom är ju Mariefors en god affär nu, det ha många finska affärsmän sagt, och Konnis idé var kanske ej så tokig. I hvilket fall som helst tycker jag det är galet af Adèle att inför Sanmarks börja stormskälla på Konni. Ehrnroothar och de Géerer i all ära men inte äro de bara ljus af ljus, hvitt i hvitt, skärt i skärt med englavingar på heller, hvarken Cassimir eller Ursin eller någon annan.