Edelfelt har hört om Axel Antells ”förlofning” och frågar om det är sant; Antell har för honom bara flyktigt nämnt att han kände en fröken Hellen, dotter till statsrådet i Petersburg och att hon inte var illa; Edelfelt hoppas att hon åtminstone har pengar, om det är så fatalt att Antell på nytt skall binda sig; han hoppas att det slår bra ut i detta hasardspel som kallas giftermål och mot vilket Monaco och Hamburg är en barnlek; Vår Herre är dårars förmyndare, kanske leder han även detta till det bästa.

På morgonen körde Edelfelt till Statssekretariatet; det märktes att det var praznik [kyrklig helg] i staden och ingen av ämbetsmännen var anträffbara; Edelfelt vände sig till dvorniken [gårdskarl] för att få "statskij savatnik [statskij sovetnik – statsråd] Helléens adress, för att få tag i Axel Antell; dvorniken rabblade en lång ramsa, som Edelfelt inte förstod.

Sedan Edelfelt pratat en stund med gamla fru Margaretha Etholen (hon har ett makalöst vackert huvud) och kaptenen begav han sig med Emil Walleen till Johan Carl Emil Frosterus för att få reda på Carl Adolf af Hellens adress.

Edelfelt kom efter en lång och kall färd slutligen fram och träffade Axel Antell i skötet av sin nya familj; föräldrarna behagade inte Edelfelt; fadern är välmenande men en obetydlig tchinovnik [tjinovnik – byråkrat, statstjänsteman]; modern är särdeles simpel; Axels "tjusande brud" föreföll hygglig och fäst vid Axel, men hennes mun är svår; tiden för Axels avresa nalkades och fröken Hedvig följde honom till barngården; Edelfelt återvände till hotellet där han stämt möte med Carl Mannerheim.

Axel Antell åtog sig bestyret med tavlan; Carl Adolf af Hellen skulle tala med Emil Stjernwall om att sälja den till palatset i Helsingfors för 7 000 mark; Hellen menade att Edelfelt skulle adressera tavlan direkt till Akademin.

Därhemma har Edelfelts tavla undergått den mest grundliga och detaljerade kritik; han undrar vad folk skall tycka i Petersburg; det vore roligt om kejsaren ville köpa tavlan; han vet inte om Carl Adolf Hellen är en god förespråkare, Emil Stjernvall är avsigkommen.

Edelfelt har fått gynnande kritik i Petersburg; det verkar underligt att Pjotr Iseeff skrivit till Axel Antell för att få Edelfelts adress, då Edelfelt gett adressen till både Iseeff och Carl Adolf Hellen.

Alexandra Edelfelt ber Edelfelt inte riva håret av sig med anledning av tavelhistorien; det är ett eländigt bestyr att ha bekanta som kommissionärer; han har bett Axel Antell att inte besvära Carl Adolf Hellen utan vända sig till en kommissionär; Pjotr Iseeff kommer att svara att han inget vet om saken; Edelfelt får överge tanken på att ställa ut i Stockholm, och, vad än värre är, i München; i München skall tavlorna vara framme senast 15 juli, därefter tas de inte med på expositionen och sänds tillbaka på egen bekostnad; Edelfelt vågar inte lita på de ryska järnvägarna, efter att den senaste försändelsen dröjde så länge på vägen mellan Paris och Helsingfors.