Julian Alden Weir och Edelfelt har tillsammans anlitat en modell, en ung italienska, bildskön som Hulda Berndtson; de har gjort en romerska antik kostym; Edelfelt tänker måla bara huvudet och halsen, håret à la Greque [i grekisk stil]; om det blir bra skriver han någon latinsk kärleksstrof av Horatius och kallar tavlan Lydia; han hoppas får den såld hos Gustaf Wilhelm Edlund.

Edelfelt berättar för Alexandra Edelfelt att han läst Horatius och Catullus de senaste dagarna; han förstår dem bättre sedan han stiftat bekantskap med de romaniska folken och levat i en storstad, än när "gubben" Fredrik Julius Petersen försökte lära ut dem; Catullus kärlekssånger till sin otrogna, sköna Lesbia i Petersens mun förfaller nu som en förskräcklig motsägelse.

"Horatius och Lydia" går inte bra; Edelfelt ska gå ut i Luxembourg-trädgården så snart det blir sol, det moderna intresserar mer än romerska ateljéfigurer.

Edelfelt har läst Horatius verk och lärt att denne vid fyrtio var skallig, gråhårig och fet med röda ögon.

I allmänhet har min aktning för pariserpubliken sjunkit år från år. Nu har jag godt samvete och vet att jag arbetat ärligt och efter mitt bästa förstånd, och det har tyvärr ej alltid varit fallet – jag vet derför att det är jag som har sätt i princip och att de ha orätt som Mamma säger, då man gör de bästa i lag, så är det nog hopen ja, om den säger jag som Horatius Odi profanum vulgus et arceo – jag hatar den profana hopen och håller den långt ifrån mig