Edelfelt har haft en vacker 17-åring som modell för Ebba Stenbocks sällskapsdam; hon är elegant växt, men kan inte ta någon expression [uttryck].

Jules Bastien underkastade tavlan sträng kritik och gav goda råd; Carl IX ser för ädel ut (han liknar olyckligtvis kapten Johan Georg Ahlberg i Stockholm, på grund av att Edelfelt målat huvudet de chic [på fri hand / ur minnet]); Bastien var nöjdast med Ebba Stenbock, men fördömde flickan som knäpper ihop händerna; hon var en dålig aktris som ingen skulle ta "au serieux" [på allvar]; samma dag hade Edelfelt modell till samma flicka och kan inte förneka att hon är tråkig.

De tre senaste dagarna har Edelfelt inte kunnat göra något väsentligt; först om 8 dagar får han modell till Sigrid Stålarm; han blir tvungen att hålla kostymen tills dess, vilket kostar varje dag.

Edelfelt skickar teckningar av Carl IX:s och Sigrid Stålarms huvuden till Alexandra Edelfelt.

Edelfelt tackar för brevet; han har ätit frukost [lunch] med Jules Bastien Lepage, som fortfarande går åt den unga flickan, men var i övrigt så uppmuntrande att Edelfelt känner kraften och modet svälla i hans bröst; Bastien Lepage anser att hertig Carl (av misstag hittills kallad Carl IX), liket och Ebba Stenbock är mycket bra; han sade att Edelfelt gjort framsteg, och att han nu är en man, som målar manligt; den andra tavlan var fin, men förde tankarna till fruntimmersmåleri; Bastien Lepage tror att man inte kommer att kunna gå förbi tavlan på utställningen utan att titta.

Jean-Léon Gérôme har sett Edelfelts tavla och var vid sidan av några detaljanmärkningar i det stora hela nöjd; han tyckte Edelfelt gjort framsteg sedan Blanca; han överlät åt Edelfelt att avgöra om tavlan skulle ställas ut på Salongen eller på världsutställningen; Gérôme undrade om Vasilij Véréstchagin kommer att ställa ut i ryska avdelningen, och trodde inte att Edelfelts tavla skulle dödas av den ryska konstens mästerverk; Gérôme tyckte Carl IX:s figur var väl tecknad, vilken Walter Runeberg kritiserat; han rådde Edelfelt att göra svarta ärmar åt hertigen; den unga flickan tyckte han var bra.

Charles Clement har skrivit en kritik i Journal des Débats, som Edelfelt sänder med brevet; den är välvillig och Edelfelt tycker det vore skäl att meddela den åt Helsingfors Dagblad; han ber i så fall Alexandra Edelfelt översätta den; han ber henne ändra "le duc Charles IX" till hertig Carl och "dottren" till en ung flicka, eftersom de inte hade någon dotter; "saisissante" kunde översättas med gripande, "imprévu" kan kanske som artistiskt uttryck stå kvar, medan "eclat" återges med färgprakt.