På kvällen spelade Adelaide Ristori; Fredrik Vult von Steyern hade fått biljetter bara till teatervinden; de talade med Frans Hedberg och fick i stället stå i kulisserna; det var vid den tredje kulissen där Gustaf III blev sårad; Edelfelt funderade genast ut en tavla.
De stod mitt bland de italienska aktörerna; Edelfelt stod på en halv alns avstånd från Adelaide Ristori; hon är en märkvärdig gumma på 58 år; hennes röst överträffar i omfång Sarah Bernhardts, men den har inte samma silverklang; hon skrattade och konverserade med Frans Hedberg, Erik af Edholm, italienska ministern och legationen ögonblicket innan hon skulle in på scen för att dö eller framstöta lady Macbeths hjärtslitande klagan; hon har vacker profil och är välväxt; bäst var hon som den döende Elisabeth, klädd efter Paul Delaroches tavla; på söndag spelar hon igen Elisabetta, regina d'Inghilterra [drottning av England].
Publiken överräckte en blomsterkrans med skärp i de svenska och italienska färgerna; tragedi förblir någonting konventionellt och falskt; men människor som Adelaide Ristori, Tomasso Salvini och Ernesto Rossi får en att glömma det falska och onaturliga.
Föregående kväll var Adelaide Ristoris avskedsföreställning; Edelfelt har sällan sett något bättre än hennes Elisabeth; publiken var entusiastisk, men de två buketter hon fick var mer än tarvliga.
Jacob Ahrenberg, Fredrik Vult von Steyern och Edelfelt satt framför kungen och prinsarna, som i en mellanakt tågade in mellan kulisserna för att ge Adelaide Ristori "litteris et artibus" [För vitterhet och konst, en kunglig medalj]; omsorgen och den historiska troheten i hennes kostymer förstärktes av att hon inte försökte kokettera ens då hon spelade Elisabeth som ung.
Förutom Adelaide Ristori har Stockholm mycket annat att bjuda på i dramatiskt hänseende; Tannhäuser ges följande dag, Karl Kellberg gör furor [succé] på dramatiska teatern, och ett danskt sällskap spelar Ludvig Holberg på Blanchs teater; Edelfelt kan emellertid inte fullt ut njuta av utbudet då han väntar på att få komma till Paris.
I förrgår var Edelfelt på en konsert i konservatoriet; han hade fått biljetter via Mademoiselle Jenny Vaillant, som Edelfelt gjort bekantskap med hos Gueldrys; endast elever uppträdde; den instrumentala delen var bättre än den vokala; en 16-årig violinist spelade en sonat av Ludwig van Beethoven utmärkt bra på piano; de manliga sångarna var dåliga ochh såg sluskiga ut; den som mest hänryckt Edelfelt på scen är Adelaide Ristori; de unga sångerskorna på konservatoriet bråkade [besvärade sig] för mycket; Georg Friedrich Händels Messias passade inte in i programmet; Mademoiselle Flandin sjöng bäst, hon lär vara född i Helsingfors, där hennes pappa varit fransk konsul; amerikanskan Miss Griswold var också bra, men hade ett grötigt amerikanskt uttal.
Olyckligtvis gick Judic, så jag ej fick dansa med henne. Ack jag förstår så väl att Adelaïde Ristori säger att hon Judic, är Paris första och bästa aktris! Jag dansade dugtigt bl. a med den vackra Suzanne Pic. De franska aktriserna äro så helt annorlunda än våra – alls ej sjåpiga – kanske för litet sjåpiga.
I lördags aftse spelade de Ospedalettis ungdom en femakts dram dernere i byn – 12 due Sergenti – En kringresande marionett teaterdirektör (som liknar Carl Armfelt som ett bär) och som ej har pengar att komma härifrån hade inöfvat den. Mina modeller spelte alla med Det var kostligt, men gester ha de och en aplomb som är otrolig. Hjeltinnan i pjesen speltes af en 18 årig sömmerska och jag måste säga att jag sällan sett sådana (dramatiska och skildt tragiska anslag hos en dilettant. I en scen, der hon vill kasta sig ut genom fönstret för att rädda sin man för döden och hålles tillbaka af sina barn – var hon frappant lik Ristori. Fredrik Cygnaeus upptäckte ju Ristori under liknande omständigheter. Jag vill derför anteckna der här flickans namn det kan ju bli stort i framtiden. Sofia Rambaldi. Tänk jag hade tårarne i ögonen – Dr Lambert likaså – publiken tjöt från början till slut af pjesen. En gammal Garibaldist en af "i mille"uppträdde som en marskalk af frankrike i redingote med guldpappers ordnar på och – halmhatt. Men ni skulle ha sett den ytterligt vana herrskaregest hvarmed han i det afgörande ögonblicket slår upp sin kappa och visar denna strålande uniform och säger: som il marescialo. Theatern var det mest primitiva man kunde se – dekorationerna målade af dem sjelfva. Men ett grannt språk ha de och en säkerhet i gestera som är absolut medfödd. de kommo alla under mellanakterna och frågade hvad jag tyckte om dem och deras spel och Segnorina Rambaldi tycktes vara mycket smickrad öfver mina för resten alldeles upprigtiga komplimanger. –
