Jag börjar rusta mig till resan, alltjemnt sökande efter en reskamrat. Sargent har i dag bjudit på frukost för att göra mig bekant med några amerikanare som resa dit ned. Olyckligtvis lära dessa vara mycket rika och lefva dyrt. Jag kommer troligen att träffa dem först i Granada.
Jag gläder mig alldeles ofantligt åt att få se det "sköna det herrliga Spanien" tänk på Sevilla i vårskrud, tänk på palmer rosor och lagrar i Alhambra – ack hvad jag är lycklig som får se detta. Mitt sällskap den ena amerikanare den andra fransman, båda rika, båda dilettanter (alls ej utan begåfning) äro utmärkt hyggliga karlar, rigtiga gentlemen. Måtte de blott ej resa för dyrt.
Om jag kan reser jag onsdag afton, är om fredag i Madrid, Stannar der en dag och reser så till Cordova der jag stannar 1/2 dag för att se moskén, och derifrån till Sevilla, der jag stannar. Mrs Boït och Noël vänta mig der. Den hel. veckan i Sevilla lär vara af det mest storartadt praktfulla man kan se, och vi stanna väl der omk. 10 dagar, hvarefter jag reser till Granada, mitt hufvudqvarter. Se der ungefär marschrutan. Så upp till Toledo och Madrid, der jag grundligt skall se på Velasquez.
I morgon afton är jag således i – Alhambra ty Fonda de los Siete Suelos ligger i sjelfva Alhambra – Der träffar jag Messieurs Noël et Boït som telegraferat att de vänta mig der.
Jag stannar troligen här en vecka; mina reskamrater, som vilja se Spanien icke från kupéfönstret utan i vagn med mulåsnor, resa om måndag till Ronda i diligence och derifrån likaså i dil. till Sevilla der jag återfinner dem.
Så trött jag än var, fanns det något som, utom medvetandet att vara i Alhambra, uppiggade mig så att jag skulle ha varit färdig att vaka 3 nätter till. Det var Don Josés en dotter (han har 10) en rigtigt förtjusande unge, som till råga på olyckan talar flytande franska. Hon kan vara 17 år, har de mest strålande svarta ögon, är dugtigt kokett och har varit föremål för alla ungherrars låga. – Jag fick mat i mig jemte några glas Manzanilla (ett makalöst vin, bättre än Sherry, något i samma stil) och pratade ännu länge men mina herrar Boït och Noël och den vackra flickan.
Kl. 11 kommo Boït och Noel och sökte mig, vi dejeunerade, och så bar det af till Generalife – (Jenotu-l-arif= byggmästarens trädgård). – Makalöst vackert tänkt – nu är dock trädgårdarne (ty de äro många terassformigt hängande, vid bergväggen) alltför vårdade, Cypresserna för väl klippta och blomsterrabatterna för väl skötta så att intrycket blir stelt. Den tusenåriga Cypressen, der under hvilken sutaninnan Zoraya brukade träffa sin älskare Abencerragen, står ännu qvar. – Jag kommer att göra studier här. Några Spanska målare höllo på med att måla en af bassinerna. – Generalife, ett litet Alhambra, vore ett bra trefligt sommarnöje att ha.
Som Mamma ser har jag i morgon varit här en vecka, och tiden har flytt med förvirrande hastighet. Jag stannar ännu här till torsdag då jag reser direkt till Sevilla, dit mina reskamrater begifvit sig i går via Ronda i diligence och till häst, 4 dagars resa, som kommer att ge dem lokalfärg så mycket de kunna begära.
Med Spanskan går det skralt. Jag bråkar med mina gitanos så godt jag kan. Nu sedan mina vänner Noël och Boït rest har jag ofta långa diskussioner med señorita Matilda, som alls ej är någon dum flicka, och som hör på ingenting så gerna som på komplimanger.
Jag glömde att omtala att jag på en station i går träffade mina reskamrater, som haft fullständig otur med resan till Ronda. Vädret hade varit förfärligt, Ronda, beprisadt för sitt pittoreska läge skall ha varit omöjligt att måla och de hade derföre, i stället för att ligga i 2 dagar under regnväder på ett dåligt herberge, rest ned till Malaga, der de besett hamnen och på en theater sett dansas ”la Malagueña” den vackraste spanska nationaldansen.
I går spatserade jag med Noël utmed Guadalquivir, som nu åter lagt sig till ro i sin bädd. Det är märkvärdigt hvad alla segelbara floder likna hvarandra. Seinen vid Rouen, Aura å i Åbo, Guadalquivir här – samma ångbåtar, samma tull- och packhus, samma hamnbusar samma krogar.
Under den första fäktningen såg jag på mina reskamrater de voro bleka och mitt hjerta bultade hårdt, men vid den andra och tredje voro vi redan vana och följde striden med strategiskt intresse. – I det hela taget är kampen ridderlig och jemn. Dessa tjugo menniskor kunna endast genom ofantlig vighet och själsnärvaro öfvermanna tjuren som har styrkan och vildheten på sin sida. – Och nu nog härom.
Noël har sedan sin fars död för 11 år sedan, varit vandringsman – han är rik också, och har varit litet hvarstans, i Amerika, Orienten o.s.v. och reser mera för att se och få tiden att gå än för att måla.
Sedan 3 dagar är jag alldeles ensam här. Vår resplan (Noëls och min) blef hastigt omintetgjord derigenom att han på söndagsaftonen fick ett telegram om att hans en onkel dött och fick derföre lof att hufvudstupa resa af. Boît och han reste derföre d. 2 Maj kl. 6 på morgonen, och jag slå mig ut ensam så godt jag kan till fredag eller lördag då jag hoppas ha gjort färdig den studie Jag börjat på med i San Juan de los Reyes. Om tisdag eller onsdag anträder jag återfärden till Paris. Jag kan ej neka att denna ensamhet i en så märkvärdig stad som Toledo ej har sitt stora behag.
Noël var mycket förargad öfver att resa. Han som mera tycker om att roa sig än arbeta, tyckte att vi hittils trälat för mycket, Boît och jag, och hoppades ta skadan igen i Madrid.
Bra ledsamt var det att vår resplan blef alldeles förändrad genom Noëls onkels död. Vi hade tänkt, han och jag, resa långsamt uppåt, besöka Avila Salamanca och Burgos, hvilket nu ej blef af – det är nästan ett brott att ha rest förbi dessa orter, men det är för mig så förfärligt att ensam ta in på ett hotell och drifvas omkring som ett kräk af en guide, att jag insåg att jag gjorde bäst i att resa direkt.
Noël reser i natt till Petersburg och Moskva, och jag är bjuden på frukost af honom i dag. – Jag rekommenderar honom till Sebastian (för att få rekommendation till en god och hederlig advokat) till Runeberg och Ahrenberg – den siste blott för att litet föra honom omkring. – Var lugn, jag skall instruera honom så att han ej begär af hvar och en mera än han förmår. Det är för att rädda flere hunda tusen frcs som han och några andra ha nedlagt i en rysk affär och som moskoviterna nu vilja stjäla från dem, som han reser dit. Nu måste jag sluta ty Noël väntar mig.
Han har legat i Moskva hela sommaren, förlorat sin process och 100,000 frcs men tycktes ändå ej ta saken så förfärligt sorgligt. Om den ryska rättvisan hade han ett och hvarje att förtälja.
Jag skulle ha gått på en visit till Boits efter slutadt arbete, men Noël kom hit och bad mig skjuta upp besöket till om tisdag då han skulle komma med. Jag har således en timmes ledighet före middagen.
Gerna skulle jag resa till Södern om jag finge någon målare med mig. Noel kan ej komma nu – han reser om en månad på landet i närheten af Paris. Venedig, Nizza eller norra Spanien se deri tre förslag. Men jag måste ha en arbetsam och glad reskamrat. – Får se om jag får någon.
I går var jag bjuden på en maskerad eller kostymbal dit många skandinaver skulle gå, men var så trött att jag, sedan jag ätit middag med Noël, kl. 10 gick hem, gaf balen den och den och somnade som en stock.
Nu denna vecka är jag bjuden på baler alla aftnar, men som jag redan har kunnat vinna den seger öfver mig sjelf att jag gått hem före tolf skall jag fortsätta dermed och endast göra korta apparitioner, utom hos Boits i morgon der Mme Boït bestämdt bedt mig och Noël stanna öfver supén.
)
)