Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

spansk tjurfäktare

Källor

Sevilla d. 24 april 1881. 24 april 1881
Om en stund skall jag på en af Spaniens största tjurfäktningar Jag kan ej neka att jag ej är mycket nyfiken och i en viss feberaktig oro. I går blef jag ef en slags guide här på hotellet presenterad för den berömda "spada"n (matadoren) don Antonio Carmona, kallad el Gordito. Dessa toreros, isynnerhet de som med ära stått sina 1000tals blodiga strider, förtjena ända till 100 tusen francs årligen; de äro lika populära här som sångerskorna i Ryssland och aktriserna i Paris. Ej under derföre om guiden sade mig. "Vous avez l'honneur de toucher la main du celebre Antonio Cormona." – Jag sade på spanska, så godt jag kunde att Jag, jemte mina vänner kommit direkte från Paris för att beundra !la fuerza heroica de Usted" – don Antonio sade likaledes några ytterst artiga ord, och tog af sig med en elegant rörelse den runda hatten, gjorde en djup bugning och gick, sedan han lofvat mig att i morgon måndag låta mig välja bland hans gamla kostymer en svart som Sargent bedt mig köpa. I dag, om en timme skall han slåss mot 6 tjurar, den ena efter den andra. Hela Sevilla tänker blott på "Corrida de Toros" i dag. Arenan, Cirquen som rymmer tiotusen personer, har ej en enda plats öfrig. Vi ha platser i skuggan "el sombre" – och jag är som sagdt ytterst nyfiken. Få se om det sköna, vackra i denna förnöjelse skall utplåna det grusliga intrycket. Sällan slutar en tjurfäktning utan att 10 hästar äro döda och 1 karl sårad.
Sevilla d. 25 april 1881 25 april 1881
I går såg jag för första gången i mitt lif en stor tjurfäktning. Det är ytterst spännande och intrycket är ofantligt deladt – det otäcka, barbariska, blodiga står lika klart för en efteråt, som det vackra, ståtliga, storartade. Emellertid sitter man under två timmar som på nålar – ingen dram, ingen opera kan hålla intresset så spändt. Arenan är ofantlig, Och hela cirken, stor som Colosseum, rymmer 15 tusen personer, fruntimmerna äro i utmärkt fina toiletter, ljusa handskar, hvita mantillor – folket i granna färger. Anblicken af detta ljushaf, dessa otaliga åskådare, denna väldiga arena der taket är Spaniens blå himmel och ljusen remplaceras af Guds sol, är bland det mest gripande man kan tänka sig, isynnerhet då musiken ljuder och hela torero-skaran kommer in. Hvarje kostym kostar ungefär 2 000 (tvåtusen francs) – först går spadan (matadoren) så kommer ett tjog toreros så picadorerna 8, till häst, så hela skaran af mulåsnedrifvare med anspann (för att släpa bort de döda hästarna) sedan de gjort sin tur kring arenan, helsat guvernören för provinsen, kommer der en ryttare i Filip IIs kostym som begär af guvernören nyckeln till tjurstallet. Denna kastas ned – alla menniskor tiga, en trumpetstöt ljuder, ögonblicket är förfärligt, Dörrarna till stallet öppnas, och tjuren rusar ut som en pil, anfaller den första hästen, som dödades på fläcken, en ström af blod sprutade ut ur hästens länd, piccadoren kastades öfverända och jag trodde han var dödens man, ty tjuren stångade ännu en gång den döda hästen, och lyfte upp honom som en boll – Så var början – detta räckte icke en half minut. – Hvarje strid räcker ungefär 15 minuter. Tjuren som slutligen blöder från alla sidor, gör mig ej ondt, karlarna lika sålitet, ty dessa äro viga, listiga och modiga, och man är säker på dem. Men det värsta är med de stackars hästarna, hvaraf 20 dödades i går sant är att endast till döden dömda kämpar begagnas. Några dog på fläcken, andra fläcktes upp som man sprättar upp en ärtskida och släpade sig sjelfva till barrieren. – Ögonblicket då spadan alldeles ensam, beväpnad blott med sin värja står inför den rasande tjuren, är storartat, och lyckas stöten som är giltig endast om den sker mellan hals- och ryggkotorna, så att värjan tränger in ända till fästet, då tjuren sjunker ned som slagen af åskan, så erbjuder detta ett det ståtligaste skådespel. Tjuren är alltid så rasande, att man ej kan ha någonslags sympathi för honom, och då man ser denna kamp mellan 20 menniskor och ett vildt djur, faller det en aldrig in att ha någonslags medlidande med tjuren. Hästarnes öde, som dö som flugor, äro ohygglig. – Nej detta måste ses för att förstås. Jag trodde ej att detta "nöje" var så farligt för toreros som det verklig gen är. 6 tjurfäktningar egde rum i går. Cormona dödade 3 och en annan spada 3. af dessa sex fick endast en rigtig mästerstöt af Carmona. Tänk en ensam karl, alldeles ensam med värja i hand. Tjuren rusar rakt mot honom, och om han sticker litet till höger eller litet till venster är han dödens man; då man ser värjfästet i nacken på tjuren, som i och med detsamma segnar ned, försäkrar jag att man andas lättare och att en sten faller från ens hjerta. – Denna Cormona gjorde en massa våghalsigheter för att skryta för publiken. bl.a. satte han sig på en stol midt på arenan, med två bandilleros små spjut med band som fästas i tjurens nacke. Tjuren rusar emot honom stjelper ikull stolen som redan är tom, ty Cormona har hoppat åt sidan och fäster "bandilleras" med en utsökt grace i nacken på besten. publiken vrålar af förtjusning kastar hattar, cigarrer näsdukar allt möjligt ned på arenan efter ett dylikt tag. – Men ger spadan en dålig stöt - om han t.ex. som en gång hände i går, räddade sig med dolkstygn mellan båda hörnen, så vrålas det alla verldens skällsord mot honom: Slagtare, Mördare, fähund o.s.v.
Idag har jag köpt en skulpterad ram och skall gå till Cormona för att köpa hans en gammal hvardagskostym för Sargents räkning. Dessa toreros äro ytterst populära, men betraktas naturligtvis ändå som en slags lindansare.