Ack hvad den Miatleffska taflan plågar mig. Fredericks vill ej hålla den hos sig, jag vill för ingen del ha här en tafla som kostar 200,000 frcs och jag vet ej hvad jag skall göra af med den. Alla betvifla dess äkthet. Juden Reitlinger, som först länge hörde på min berättelse om taflans öden, om den Miatleff som var ambassadsekreterare i Rom och fått den af en påfve, sade: Partong, Missié Etelfelt, ch'ai entengtu cette histoire la blisiers fois téchà, tous cé(eux) qui ont un Raphael, ont eu un kran-père qui a ete ministre à Rome”. Hvad skall man göra med sådana bestar. Petit vill att jag skall föra den till Comte de Reiset, konservateuren på Louvre, den enda som är tillräckligt stor konsthistoriker för att afgöra frågan – Men huru skall jag få tid att löpa till höger och venster. Ack om det gamla nötet Miatleff betalt sina 500 rubel i stället för att besvära mig med detta, så hade det varit mycket bättre. Och ponera, att experten säger att taflan är falsk eller åtminstone alltför retoucherad!

Hela förmiddagen var jag hos Alexandre Dumas – med hvilken Pasca gjort mig bekant. Han visade sina hundratals taflor och teckningar och gaf mig en speciel rekommendation till Louvrens konservator i och för Rafael (den Miatleffska) Dumas lofvade bjuda mig dit någon afton – hans fru, en fröken Knorring, ville göra min bekantskap.