Hos Manzeys drack jag the, och skyndade mig derefter hem för att klä mig, ty jag var sedan en vecka bjuden på middag af Gubben Furuhjelm – Skandal – jag kom då alla sutto till bords, men ljög en historia som urskuldade mig. Omkr. 20 personer. Baron Boije, Casimir, 4 ryska genraler, Tudeer, en fru Smitten, en page Furuhjelm, bror till Walleenernas bekanta, och ännu några personer som jag ej hörde namnen på

Fru Smitten har varit 2 ggr gift ena gången 2 dagar, så dog hennes man, andra gången 6 veckor så kreperade också han. Hon är ung ännu talar mycket väl alla språk, har varit öfver allt, känner allt och resonnerar med ofantlig ledighet. Hon hade en stor diskussion med Casimir om konst, hvari jag understödde henne, ty C. hade tydligen orätt. C. förfäktade Tegners skönt är allt hvad snillrikt är – men då vore ju Euklides elementa och Jablochkoffs elektriska ljus, telefonen o.d. skönt och konst. Casimir roddade betydligt i sina utläggningar om le vrai och le beau.

Han sade för resten att han vore mig mycket tacksam om jag ville lotsa Anna i Eremitaget och Akademin. Efter middagen talade han mycket om sin nièce, som han framhöll såsom den mest lyckade af sina niècer på alla sätt. – Hon har sinnet öppet för allting, och det vore skada om hon ej finge utveckla sig, sade han.

I afton komma Ehrnrooths. Beklagligtvis är jag i morgon och troligen äfven om lördag i Gatchina. Måtte de nu komma tillrätta med Kasimir så länge. Det skall bli intressant att se huru Anna tar sig ut här. I grunden tror jag ej att jag talt 10 ord förnuft med henne, och har derföre bra liten aning om hvad hon egentligen tänker och menar.

Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.

Casimir hade skickat sin sjuke betjent på ett hospital – men denne vantrifs der och vill tillbaka, och Casimir som är så god, tar honom tillbaka, och skrämmer bort sin svägerska och nièce, som lofvade resa sösom om onsdag redan. – Hvad är nu detta för spektakel. Har han fläcktyfus, Petterson, så må han hålla sig på hospitalet, der han troligen blir bättre skött. Stå icke Casimirs svägerska och nièce honom närmare? Petterson hade lofvat dö om ej genralen tog honom tillbaka, och då det gäller räddning af menniskolif, då är Casimirs hjerta mjukt som vax. – Emellertid är jag af honom bjuden på middag i morgon, på krogen, med Damerna, ty hemma, i det af betjenten och tyfusen uppochnedvända hushållet kan mat ej åstadkommas.

Således först på middag med Casimir så möjligtvis på Zigankis koncert (dit komma dock Es ej, ”Cassimer” påstår att det är bara strunt) och så hos Durassoffs.

Mina små förtreter kommer mig helt att glömma Lampéns sorgliga öde. Hans fru måtte ha varit alldeles förtviflad, oförberedd som hon var på en så tragisk upplösning. Jag tycker hvad gubbens dödsfall ändå måste ha åstadkommit för en uppståndelse bland eder alla. Roligt var det att läsa hvad Mamma skref om Lampéns barn och deras uppförande nu. Jag läste hos Casimir Ehrnrooth en nekrolog i Morgonbladet öfver Kristian.

Likaså vet Mamma om Casimirs sjudundrande middag hos Borel, för Mimmi o Anna, Hartmans och mig. – Det var en öfverdådig festmåltid, der stämningen var ganska lifvad, så när som på Anna som ej var en train. – Nog har der varit något spektakel mellan dessa tre, det är tydligt. Flickan var så förstämd hela tiden. Casimir är nog också kär i henne, det märker man – huruvida det är någon okuflig passion det vet jag ej, tror det knappast. Att det lilla missförhållandet mellan de tre haft sin grund i detta och ej i betjentens sjukdom, det tror jag också. Hvad fru Mamma tycker och tänker är svårt att säga. Det är tröttsamt med deras hemligheter började meningar och ” – nej, nej jag säger int ändå”. Jag är nervös förut och blir det ännu mera af sådant der.

Angående Durassoffska balen, så var den hvad kostymerna beträffar ganska misslyckad (efter mina begrepp) ehuru folk ansåg det hela vara fint. Hvar gång vi hos Manzeys kostymerat oss med Jacobys drägter, ha vi erbjudit en vida mer pittoresk och omvexlande anblick. Kostymerna voro ingenting att tala om, utan någon särdeles smak eller originalitet. Jag plågades af Lise Odingoff som stälde så till att jag dansade en française och cotillonen med henne. Trött och full af sött vin från den Ehrnrooths middagen, trodde jag rakt att jag skulle somna der jag satt med min Lisa. Hon tyckte naturligtvis att jag var tråkig, och deri hade hon rätt. Ingen enda af de unga damerna der intresserade mig. Kitty var monumental i sin polska korta kostym, med nakna armar och decolletée – des cascades de chair rose, – skulle en tredje klassens romanförfattare säga. Levaschoff bytte om kostymer och slutade som Montenegrin – der han hade vanliga, sina egna bottiner med stroppar och gummi – högst tarfligt.

A propos – hur är det möjligt att Ehrnrooths båda voro för Casimir. Kan det gå an enl. finsk lag? Och hvad skall man tänka om grefvinnan som med samma välvillighet ser på mig, Berndtson och Casimir som kandidater.

Är Kasimir rasande? Håller han ännu på med den gamla historien?

Generalen är på jemförelsevis godt lynne nu igen, gör visiter hela dagen och träffar alla möjliga höga herrar. Om några dagar är jag bjuden till Casimir Ehrnrooth på bruleau.

I morgon afton på herrbjudning till Kasimir Ehrnrooth.

Det är sannt, Casimir Ehrnrooth hade en bruleau härom aftonen – Haartman, Linder, Armfelt och jag. Casimir kom igen fram med fennomani, och jag var radikalare svekoman än på länge. För resten är Casimir en skräflare, och hans stora intelligens inskränker sig, enligt min tanke till ett klart hufvud, godt minne och en viss slughet – men någon souffle har han just ej. – Annas porträtt i alla format hänga på väggarne. Ett stort och illa retusheradt står på ett staffli. Amour, amour quand tu nous tiens, On peut se dire: adieu, prudence!

Då jag kom hem på aftonen hade Casimir Ehrnrooth varit här och skriftligen bjudit mig på middag i dag med herrskapet Kraemer kl. 1/2 6. Han uttrycker i de mest hänförda ord sin tacksamhet för att jag gjort mera af porträttet än jag egentligen lofvat och åtagit mig att göra. Adele måtte ha skrifvit något rigtigt grannt.

Jag måste skynda, ty jag skall först klä mig Casimirs middag. Fru Etter är så ledsen öfver att jag skall bort, och säger sig tycka ännu mindre om Casimir än förr genom detta.

I går var middagen hos Casimir. Bulgaren var idel solsken tacksamhet, vänlighet. Handtryckning, skålar m.m. Kraemer med barn voro der. den lille svartmuskiga pojken var högst komik, sjöng Italienska, ryska m.m allt med ett allvar som var orubbligt. Casimir drack en skål för mig, tackade, tackade, och tackade om igen. Då de andre gått talte C. om sin låga – ren, farbroderlig, storslagen och försakande. Je te connais beau masque. Naturligtvis måste jag erkänna, att om han vore ej hennes köttsliga farbror, han vore vida trefligare än Knorring. Då han vill vara rigtigt aimabel kan han det, och i går spenderade han hela sin goda vilja. 

Kort har jag lemnat hos Kræmers, Bruuns och Casimir, af hvilka ingen var hemma.

S.k. spirituela menniskor äro ofta i saknad af omdöme. Detaljen, ögonblicket äro för dem allt – de äro små så visst som esprit'n alltid är liten och snillet stort. Jag vet ej hvilken fransk författare som säger: "Le génie et le bon sens sont de la même famille, l'esprit n'est qu'un collatéral” är det icke bra sagdt? För att ta ett exempel: alla dessa Ehrnroothar och Kræmrar, som låtsa ha esprit, äro de icke ett trångbröstadt, prosaiskt och i höga ting verkligen enfaldigt slägte – Casimir alls ej undantagen.

Paul hade för afsigt att göra visit hos Bruuns, och som jag ju i alla fall skulle dit, så följde jag med. – "Ni kommer som efterskickad” sade "Madame de Bruun” der hon satt omgifven af sin stab af fru Poggen Pol och alla möjliga lustiga generalskor – "Ehrnrooth Linder, fru Linder söka efter er" – Demidoff vill näml att ni skall måla hans frus porträtt – Stannar ni här, åtar ni er annat o.s.v. o.s.v.

I går voro gubben Ellis och Casimir Ehrnrooth här på visit hos mig.

Casimir E. hade bjudit på middag den dagen, men jag kunde ej komma, så att han i dag har bedt mig följa sig på engelska klubben, der alla fina generaler äta god mat och spela hasardspel.

Nu måste jag laga mig i ordning för att går på den Ehrnroothska middagen.

Om onsdag går jag på Eremitaget – allvarligt, ordentligt för att se på taflorna, om torsdag tar jag penslar och palett och går till Casimir för att retouchera fonden på Anna Knorrings porträtt, och om fredag packar jag in mina taflor. Nu skall jag naturligtvis springa på afskedsvisiter hela rullan ut.

I dag på morgonen retoucherade jag Anna Knorrings porträtt hos Casimir och åt en bastant frukost der. Det är ändå bra att se andra menniskor och få höra annat tal.

Adele Ehrnrooth talade hela middagen om Casimir Ehrnrooth, kvinnofrågan, araber, Sahara och "gubben" Willstrand.

På nyårs aftonen voro vi ännu hos Kræmers – mycket mycket vänligt emottagna och ombedda att bli qvar – vi kunde det ändå inte då vi stämt möte med Koka Etter kl. 1/2 9. Kræmers har en våning så enorm (halfva amiralitetet) att jag endast i palatsen sett något dylikt. Friherrinnan Cedercreutz var der, och der talades mycket om Nordmans förlofning. Casimir Ehrnrooth var abruti – med en alldeles slö blick och moltyst satt han på sin stol – det var rigtigt frappant.

Osäker koppling Adèle Ehrnrooths egendomliga tal om Kasimir förvånade mig. Huru kan hon försvara K. i dessa tider– tusen gånger bättre vore det att tiga absolut i den saken. Emellertid vore det en välsignad lycka om Kejsaren, som det nu säges skulle vilja höra på finnarne sjelfva och ej på deras ovärdiga målsmän eller fiender. –

Adèle Ehrnrooth och Rose Marie träffade jag sista aftonen i Paris, men ansåg mig ej böra uppskjuta min resa för att uppvakta dem. Adèle började, inför Sanmarks, gå åt Konni: "När man kommer med en liten kappsäck till ett hus, så skall man icke resa derifrån sedan man norpat åt sig hundratusental" o.s.v. Som jag just varit tillsammans med Konni som nog minsann är stukad, kunde jag ej låta bli att tala ett fridens och förlåtelsens ord. Jag sade det ej, men jag tänkte på Visen som åt mig sade, badande i tårar mellan Nickby och Kervo: Jo men jag tycker så förskräckligt om herr Zilliacus, jag kan ej lefva utan herr Zilliacus o.d. – Dessutom är ju Mariefors en god affär nu, det ha många finska affärsmän sagt, och Konnis idé var kanske ej så tokig. I hvilket fall som helst tycker jag det är galet af Adèle att inför Sanmarks börja stormskälla på Konni. Ehrnroothar och de Géerer i all ära men inte äro de bara ljus af ljus, hvitt i hvitt, skärt i skärt med englavingar på heller, hvarken Cassimir eller Ursin eller någon annan.