Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

svensk författare

Paris söndag d 21 april 84. 21 april 1884
I går uppvaktades jag af en hr Geijerstam, svensk naturalist. Den beskedlig, rödblommig glasögonprydd liten rund svensk, som dock tycktes ha temmeligen stora tankar om sig sjelf nordensvan fru Edgren och fru Agrell, för att ej tala om guden Strindberg.
Som jag var på ett slagfriskt humör kunde jag ej låta bli att slänga åt alla verldsförbättrare, isynnerhet för deras inkonseqvens, och uttalade ett socialistiskt program så förfärligt vildt att Geijerstam blef helt förskräckt innan han märkte det var skoj. Guillotin med ånga, barnen uppfostrade på statens bekostnad, numror i stället för namn, konst och literatur upphäfva såsom onödiga o.s.v.
Paris d. 8 maj 84. 8 maj 1884
Heinricius säger att han nu borde stanna i Paris der han har sällskap och der han ännu ej sitt någonting. Men "läkarne förstå sig ej på hans sjukdom" heter det. Ingenstädes har han varit – ej på theater ej på museer – utom på Louvren dit jag släpade honom en dag. och 1 gång på Luxembourg dit han gick med Geijerstam. För resten är han ganska vänlig och glad, intresserad, för en stund af allt det jag håller på med.
d. 10 maj 84 10 maj 1884
I går afton var det venetiansk fest hos Herrskapet Kaufmann ute på l'Île de la grande Jatte. Det var årsdagen af hans stora kärleksförklaring i fjol – tänk då voro vi här, och då de sedermera voro församlade hos oss. Björnsons och Lies m.fl., då voro också K. och Domsch förlofvade. – Emellertid voro i går afton Lies, Nordau, Acku, Geijerstam och jag derute. Vädret var det herrligaste. Illuminationen lyckad, Kaufmann strålande, tassig med en blå hufva uppvikt à la Napoleon, blommor i knapphålet – salig, salig. Domsh i en röd lufva, röd schal och röda blommor. Hon såg ut som en socialdemokratisk revolution.
Paris d. 3 mars 1887 3 mars 1887
Geijerstams föreläsningar måtte inte vara överdådiga; han själv och hans litteratur är medelmåttiga, menar Edelfelt.
Paris fredag d. 11 mars 87 11 mars 1887
Edelfelt har fått en packe tidningar från Helsingfors; de handlar om "Geijerstam och inget annat än Geijerstam".
Grevinnan Lewenhaupt sitter modell; hon läste tidningarna från Helsingfors och de många protesterna mot Geijerstam; grevinnans smålog och konstaterade "fy sjutton"; då hon läste Viktor Heikels artikel började hon skratta så att Edelfelt undrade om hon någonsin skulle lugna sig.
Helsingforsnyheterna förefaller komiska på avstånd: Geijerstams opassande föredrag och de högtravande protesterna, Collianders polisförbud; med alla dessa "rörelser" har man förlorat förmågan att skratta där uppe i norden; Edelfelt citerar ur minnet Figaros ord i operan Figaros bröllop, Le Mariage de Figaro ou la Folle Journée: "Je m'empresse de rire de tout, pour ne pas être obligé d'en pleurer", Jag skyndar mig att skratta åt allt för att inte behöva gråta.
Det är obegripligt att en medelmåtta som Geijerstam kan röra upp hela Helsingfors; de har kanske rätt, men proportionerna är tokiga, menar Edelfelt och skyller på "den rent nordiska klumpigheten, som aldrig kan hoppa öfver eller förbi ett tråkigt ställe utan måste klifva rakt i med de stora fötterna."
Paris d. 15 mars 87 15 mars 1887
Om Geijerstams dumma uppträdande i Helsingfors; Edelfelt har nu förstått att Alexandra och Annie Edelfelt var på just den föreläsningen och att den var mer plump än Edelfelt hade förstått; fru Asp som han annars finner föga sympatisk eller tillförlitlig hade tydligen rätt; Edelfelt skrattar inte alls längre åt händelsen och ber om ursäkt av Alexandra Edelfelt.
Stockholm, söndagen d. 29 nov. 1896 29 november 1896
Alla dessa literära venstre tala om bara nya böcker, Obstfelder och Geijerstams sista – och bilda i allmänhet "la petite église" Derigenom begå de samma fel som de flesta artister i vår tid, det näml. att en del fakturfrågor bli hufvudsak (det centrala, som det nu heter i svensk literär stil) och man så mycket som möjligt blir främmande för publiken som står utom den lilla frimurarlogen. – Det är visst sannt att publiken här är oändligt materialistisk, moralisk och sofvande – (den som sofver syndar icke, derför äro de moraliska), och i detta fall underlägsen Helsingfors publik. Tack vare, evig tack vara universitetet hos oss och vår hotade nationella tillvaro samt de större vyer vi ändå ha genom att ha Ryssland inpå oss! – Jag tycker t.ex. att vi mera intresserar oss för Europa hos oss och i allmänhet äro mera konstnärliga och liberala. Jag trodde prins Eugen skulle kunna omvända detta samhälle. – Jo resultatet är att samhället med ett öfverlägset brackleende rycker på axlarna åt "röde prinsen". – Det är nämligen i grunden en skam här att skrifva, måla och allt det der, att inte vara reaktionär och konservativ och moralisk (då det gäller att strängt bedöma andra och himla sig öfver att man icke är som denne syndaren). Nu är prins Eugen ytterst moralisk en ädel menniska, en begåfvad målare – men han umgås med publikaner och syndare och han älskar verkligen konst och poesi, och det är ett fel för en prins. Sager sade ursäktande att han, prinsen ändå fått 2 andra pris i hinderridt vid regementet – annars vore han ju också omöjlig – icke sannt?
Stockholm, lördag 12 dec 96 12 december 1896
Rätt mycket har jag varit med Levertin och (i går) med Geijerstam – mindre med Heidenstam som ju bor på landet, rätt långt härifrån.