Hugo [Standertskjöld?] är som takten personifierad; Edelfelt påminner om hans analys om studenternas förhållande till Moltskmoff på generalguvernören Heydens bal.

Edelfelt förstår Alexandra Edelfelts leda vid Rosa Kraemers skryt om Hugo Standertskjölds "magnificence"; Edelfelt konstaterar: det börjar dessutom bli gammalt.

Det är roligt att Standetskjöld beställde statyn av Ville Vallgren; Edelfelt förlåter herrskapet Neovius allt för detta; Hugo Standertskjöld får en lika fin staty som om den var gjord av Takanen eller W. Runeberg; Ville Vallgren är gla som en spelmand; motivet är en herdegosse som lyssnar på Eko.

Hugo Standertskjöld har gjort en god gärning med beställningen, hans skulle nog vara nöjd själv om han visste hur mycket glädje han åstadkommit.

Skriver till Hugo Standertskjöld för att rekommendera Ville Vallgrens staty Eko.

Annie Edelfelt är "mycket i turen"; ledsamt att Edelfelt inte är hemma till Hugo Standertskiölds bal; Annies och Bertas tankar om klädsel är inte illa; Annie kunde klä sig i 1820-talets eller 1830-talets dräkt.

Edelfelt hoppas Alexandra, Annie och Berta Edelfelt har roligt på Hugo Standertskjölds bal; Edelfelt skulle vilja vara med; Edelfelt diskuterar Annies och Bertas dräkter och konstaterar att rött, gult, vitt och rosa ser bra ut i eldsken, alla gråbleka och violetta nyanser försvinner eller ser fadda ut.

Det vore roligt att vara med på Hugo Standertskiölds bal, konstaterar Edelfelt; Edelfelt undrar om någon av herrarna kommer att klä sig i officersuniform från 1808; han kommenterar systrarnas kostymer på balen som uppenbarligen är en maskeradbal: gör inte Annie Edelfelts huvud för stort; ifall Berta Edelfelts dräkt liknar "Flicka med blommor" som Hugo Standertskiölds har köpt av Edelfelt, är den från 1780-talet, "men det går väl för fullt ändå".

Edelfelt tycker att det ska bli roligt att höra detaljerna från Hugo Standertskiölds bal.

Klockan två kom posten med två efterlängtade brev, bl.a. Alexandra Eddelfelts brev om Hugo Standertskiölds bal.

Edelfelt tycker att det hade varit roligt att kunna gå på Hugo Standertskiölds bal [i Helsingfors]; han grämer sig över att inte ha fått se Annie och Berta Edelfelts dräkter.

Osäker koppling Henry Greville (Louise Durand) är glad och trevlig; liknar Kenny Enehjelm och är korpulent som Hugo [Standertskiöld?].

Alltnog jag hoppades att ni ej skulle få reda på saken. Ledsamt är att ni haft denna sorg. Men säg flickorna att de icke skola vara ängsliga – lifvet har sådana skamsorger att bjuda på och då får man tänka på J. V. Snellmans vackra valspråk på vapnet: skölden Fläcka den icke sjelf, andra kunna icke fläcka den. – Jag har alltid beundrat detta valspråk. Hvad nu Öhmans bref beträffar, så inser jag nog att han är förtviflad – det är ju ingen lätt börda att få så många att försörja. Jag skall gerna hjelpa då jag har men någon förbindelse kan jag ej gifva. Hvad det vore roligt att nu vara Hugo Standertskjöld eller Moltke här! – Emellertid svarar jag ej i dag på Öhmans bref – jag måste litet öfverväga saken. för flickorna kunde jag citera många exempel på verkliga brottslingar som sjelfva gjort ända på sitt lif och ändå ej kastat skuggan på de efterlefvande af samma namn. Vi må vara glada att detta skedde i ett annat land, och vi skola hoppas att hans namn icke blir smutsadt af misstanke för ohederlighet. –

Hugo är i staden – ni må tro att det är ett budskickande med betjenten Holm. – I förrgår Mi-Carème 1sta våningen i Gd Hôtel, Aino A., Karin fru Bergman och jag – på aftonen hos Ménard Dorians (der var icke Hugo med) – mycket vackert – mera derom härnäst – Jag hade stor succès i min naturalistiska enkelhet – . I går bjöd Hugo på Lohengrin – han hade aldrig sett Aino A på scenen förut. Hon spelade utmärkt men duetten mellan henne och elaka Ortrud är ändå fäaktigt lång! I morgon har Hugo stor middag på Hôtel Ritz, det finaste nuför tiden – landauer skickas efter damerna...

Jag har under hela denna tid ätit regelbundet 2 ägg, en stekt fisk och litet legymer – Hugo låter laga skild mat åt mig. Håkanson säger att jag måste hålla diet ännu 14 dagar. Dryck: Vichy vatten med helt litet hvitt vin ute:

I förrgår var Hugos stora middag på hôtel Ritz, det mest storfurstliga nuförtiden. Skild mat åt undertecknad. Som derför befinner sig utmärkt väl, – Jag har dessutom så vant mig vid mitt Vichyvatten med litet svagt hvitt vin i att jag alls icke afundas deras champagne. Derefter gingo vi, Gougo Ivanovitch, fr. Ackté, Karin B. fru Ingman, fr. Procopé – eftertruppen bildades af Henrik Standertskjöld och mig – gingo, säger jag – nej, tusen gånger nej, åkade i två landåer från Hotel Ritz till Bouffes – ungefär 30 sekunders åktur. "Les travaux d'Hercule" är en slags imitation af Offenbach – icke dem (Hercules är en slags Boulanger, Deroulède, "Notre jeune et sympathique demi-dieu, såsom han sjelf dikterar åt tidningsinterviuwarena) – men ytterst skabrös, så att fröken Ackté bara satt i den rysligaste ångest att se några bekanta ansigten bland publiken – emedan det icke skulle gå an att hon blefve sedd der. Hugo förstod ej kvickheterna utan tyckte bara att det var "lihoj". Efter teatern stufvade Hugo med egen hand och ett energiskt "siså"! in hvar och en af damerna i den rymliga landåen, och så den der handrörelsen åt kusken, som icke riktigt förstod detta teckenspråk. Jag hoppade in i landån också och alla flickorna voro mycket häpna öfver den hastiga affärden – men jag försäkrade att så var Hugos sätt – det skall gå bara, undan för undan! Sedan dess har Jag ej sett honom, men måste väl i afton gå dit och lemna kort. I morgon reser han. Mycket vänlig men allt mera oåtkomlig för andras tal och kvickheter, som han alls ej hör på. – Sedan jag släppt ut 3 kvickheter, hvilka gingo oförstådda och ohörda förbi Hugos öron, lemnade jag den sporten och blef åter den anspråkslöse, tysta gästen.

Häromkvällen var en firning på Svenska klubben för alla dem af klubbens medlemmar som blifvit dekorerade: 24 stycken. Jag var kucku och alla trähandlarena kallade mig hr Kommendören. – (ordnarna buros i naturlig storlek). Underligt är det med svenskarnas stora loyalitet – vi ha alldeles förlorat hela den vokabulären. Baron Beck Friis höll festtalet, och der ingick sådant som: då vi nu samlats att gemensamt glädjas åt dessa nådevedermälen och vår djupt kända tacksamhet mot våra konungar och franska republikens president (ty en del hade fått vasan och dannebrogen dessutom). – Der var en grefve Bonde bror till Lulas man. Nog är det underligt att grefvarna Bonde nästan skryta med Hugo Standertskjöld och hans rikedomar – "en slägtinge, som vi vet att herr Edelfelt känner mycket väl! – Det roligaste på hela historien var en ung, stor norska, fr. Dahl, sångerska, som på enträgen begäran uppträdde i egna, komponerade monologen, med en komisk kraft som man mycket sällan ser hos en ung flicka – mycket, mycket bättre än fru Petterson Norrie – och så uppträdde hon på norska, danska (som föredrag hållande folkskolelärinna, ypperligt) och svenska (frödingska saker) lika bra på alla språk – Hon var dråplig – med något godt och gammalt bekant i de stora runda ögonen. Jag har sällan skrattat så godt som då. – Lyckligtvis slapp jag att hålla tal, då generalkonsul Nordling, ehuru blott officier, var vice ordförande i Klubben. – Ja de ha ett bråk med sitt ceremoniel, men de ha ingen Bobrikoff och derför god tid att tänka på sådant der