Först till museet i Dresden, som inte liknar museet i Berlin; på museet i Berlin finns Mantegna, Botticelli, Filippo Lippi andra "gamla italienare"; i Dresden finns verk av holländare, Correggio, Tizian och Holbein.
Fru Leclanché är en verklig parisiska: vacker, exentrisk, pratsam; med ett allvarligt uttryck i ett helt modernt ansikte sade hon att hon bara tycker om 1400-talets renässanskonst i Italien, Wagner i musiken, Dante och Shakespeare i litteraturen; paret Leclanché har tavlor av Botticelli, Francesco Francia, fra Filippo Lippi, en stor vasrelief av Donatello; de har rest i hela världen, de har varit i Sahara, Nordkap, Palestina, Egypten, känner alla vrår av Italien.
Enckell skrifver till mig från Paris att målningsgallerierna på de två Salongerna äro temmeligen ledsamma * * Han skrifver också att Ville Vallgrens saker äro bland de bästa i hela Paris nu för tiden, det är ju roligt – jag är rädd att han blir för mycket quatrocento – feinschmecker. Det kan väl duga annat än Botticelli ändå. –
Jag har ej kommit på theatern på detta sett – endast sett några engelska prerafaelitiska danserskor – utomordentligt vackra och typiska men med hela esthetic-skolans tillgjordhet och nästan omärkliga depravation. Det är ej sundt detta med Botticelli och ormrörelser, halft englalika, halft bajaderaktiga! Men vackert var det – elektrisk ljuskastningar i alla regnbågens färger och drägter af någotslags fint guld och silfverglänsande absolut félikt tyg.
Men jag tror att det kommer att intressera mig mycket och om jag kunde måla i fresk! Dagnan talade mycket derom. I Louvren der jag var i timtal i förrgår, blef jag alldeles galen igen i Brotticellis fresker, likaså i Luinis, – Ingen oljemålning kommer i distinktion upp mot en fresk. Wuorio påstår, att jag som sedan min spädaste barndom målat aqvarell, lätt skulle lära mig handtverket i fresken.