Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

norsk tandläkare i Paris, professor vid École Dentaire de Paris

fredag d. 7 fortsatt lördag d. 8 januari 1887. 7 januari 1887
Edefelts tandvärk har blivit intensivare; han ska gå till en norsk "dentist", tandläkare.
Fredag d. 14 Jan 1887 14 januari 1887
Tandvärken är slut; Edelfelt har varit hos tandläkaren som har dragit ut en tand.
Paris d. 18 april 87 18 april 1887
Neiglick har haft tandvärk och låtit norrmannen Heide dra ut en tand.
Paris 12 febr. 1901 12 februari 1901
I söndags var jag på frukost hos norske tandläkaren Heidé, som tyckes förtjena duktigt pengar, att döma af installationen vid Bd Haussmann. Det var för Björnsons, Langens, en norsk lärarinna fr Sievers och undertecknad – Björnson var rigtigt på sill briljantaste lynne nu då han slutat "Laboremus" "Nej, hvad jeg morer mig" och det var da den beste mad jeg har spist i mitt lif" och "den dejligste champagner" o.s.v. och så höll han ett tal om sitt nya stycke ett tal som räckte en halftimme, med stora gester så att den franske betjenten såg alldeles förskräckt ut. Men roligt är det alltid att höra honom, han är ändå en af de bäste talare i vår tid. Senare höll han ett tal också det långt, och det var till – mig. Ja, till Finland också, i anledning af mina fänrik ståls teckningar. "Der är ett träd i Indien, som skjuter högt till väders, men när det vuxit om de andra träden och grenarne bli tunga, böja sig dessa alltmera till jorden tills de nå den, och då slå de rot, fast och säkert, och trädet står som en äreport." – ja det var mycket vackert, och fru Langen gret, och fru Heide gret – . Och så talte han om Finlands kraft att föra hem sina söners tankar och så var det mycket vackert om ynglingen med barmen genomskjuten om Döbeln och den yngre generationen af kämpar – och Finland "detta namn som lyder som sang" – ja det är ej godt att dissikera ett sådant storartadt tal – jag satt också och bet mig i läppen. Och han sade att jag blifvit "sund och stark" och att jag skulle helsa mor och hustru och syskon och alla derhemma" och det lät icke som ett brefslut utan mycket pompöst så som han sade det. – Detta tal gick igenom hela registret af tonfall och känslor – det var alldeles glänsande och glödande framsagdt, och jag skall nog minnas det.
Fru Langen kan ej höra Finlands namn nu utan att bli utom sig – jag såg sjelf huru hon, som satt bredvid mig hos Heides darrade nervöst under fadrens tal.
Långfredag 1901 5 april 1901
I går afton var jag på afskedsmiddag hos Björnsons – d.v.s. han tänkte resa, men var ganska skral i går och reser ej innan han blir bättre. Han säger det är influenza men jag tror det är någon slags hjernöfveransträngning, ty han har arbetet mycket allt sedan det lindriga slaganfallet i somras. Mycket mild och vänlig var han i går, steg upp från bordet och gick och lade sig. Hans dotter fru Langen reser med föräldrarna till Venedig nu – fru Björnson är näml. stendöf och det tröttar honom att skrika – Han, Bj. tog mig afsides före middagen och sade mig mycket vackra saker att han alltid tyckt om mig, men aldrig så som denna gång – "du voxer stadig" påstod han, både som menniska och konstnär. Der voro en massa menniskor på five o'clock och så blefve vi bjudna på middag: tandläkar Heide, Paul Clemenceau med fru, den Schweitziske tecknaren Steinlen med fru och jag. Middagen var mycket rolig men Bj. Bj. var som sagdt trött.