Edelfelt gick till Salon d’Anvers, utställningen med levande mästares arbeten, i och med att muséet var stängt; Monsieur Joseph Van Loon köpte biljett och katalog åt Edelfelt och måste sedan ge sig iväg på några brådskande ärenden; om Alexandra Edelfelt varit med skulle hon ha fått se ett kvinnoporträtt målat av Monsieur Nicaise de Keyser; bland historiemålningarna tyckte Edelfelt i synnerhet om Lourens Alma Tadema; "Claudius utropas till romersk kejsare", "Dante ser Beatrice första gången som gosse" och scener från Antwerpens belägring och spanjorernas framfart; på den lediga tiden fram till att undervisningen börjar skall Edelfelt besöka museet och besöka kyrkorna St. Jaques och St. Paul där det finns utmärkta målningar av Peter Paul Rubens, Anthonis van Dyck m.fl.

Nicaise de Keyser höll i söndags en "särdeles intressant" extraföreläsning om de gamla mästarna samt om Wilhelm von Kaulbach, Ary Scheffer, Paul De la Roche o.a.; de Keyser hade flera gånger sett det ofantliga arbete dessa mästare lagt ner för att uttrycka sin idé; Scheffer tecknade t.ex. 50 gånger Beatrices huvud då denne målade Dante och Beatrice och var ändå inte nöjd med uttrycket; de Keyser drog slutsatsen att om mästarna var så stränga mot sig själva lönade det sig också för nybörjarna att sätta "ett passligt värde på våra snillefoster".

De åt middag med Rodolfo, den italianiserade danska hotellägaren, och en dansk litteratör Lund, som kom från Granada och var på väg till Herzegovina, troligen som korrespondent för någon tidning; allt var harmoniskt och vackert denna afton, glädjen i sinnen, det toskanska vinet, utsikten över Florens, Dantes stad.

Fru Leclanché är en verklig parisiska: vacker, exentrisk, pratsam; med ett allvarligt uttryck i ett helt modernt ansikte sade hon att hon bara tycker om 1400-talets renässanskonst i Italien, Wagner i musiken, Dante och Shakespeare i litteraturen; paret Leclanché har tavlor av Botticelli, Francesco Francia, fra Filippo Lippi, en stor vasrelief av Donatello; de har rest i hela världen, de har varit i Sahara, Nordkap, Palestina, Egypten, känner alla vrår av Italien.

Dante glömde ett helvete [i Divina Commedia, Den gudomliga komedin]: visiternas helvete.

– Under vår promenad talade vi om allt på jorden – om Hfors om Italien, om litteratur från Dante till Tolstoi – om konst – en högst egendomligt gumma, alls ej dum och frånvarande. Och så sådan der italiensk expansion – jag skulle betrakta henne som min mor – det påminte mig om en gumma i Frascati som tyckte att jag liknade hennes son som var ayrassier och som sade mig behandla henne "come si io fusse la madre".