Madame Weissgerber har haft en 17–18-årig kusin från Belfort, Mademoiselle Elisabeth, med sig i Edelfelts ateljé då sonen har suttit modell; Raymond och Jean-Leonard Koechlin kom till ateljén samtidigt under pretexten att de ville se porträttet, men det var snarare för att få umgås med den unga kusinen; Madame Weissgerber och Edelfelt skrattade åt kurtisen.
På söndagen var Edelfelt på middag hos Madame Weissgerber, som är mor till Alexandre Weissgerber vars porträtt Edelfelt målar; gäster var fru Koechlin med söner, en ambassadsekreterare, Madame Weissgerbers unga kusin Mademoiselle Elisabeth Grosjean med far; Mademoiselle Elisabeth spelade piano, Jean-Leonard Koechlin spelade violin.
Edelfelt lämnar porträttet av grevinnan Lewenhaupt för en tid för att måla ett pastellporträtt av Mademoiselle Grosjean; Edelfelt fick beställningen av [hennes far] herr Grosjean.
Mademoiselle Grosjean är 19 år, "en mycket söt och uppnäst flickunge"; hon har barnaktiga röda händer och kinder, och liknar Annie Edelfelt och Fanny Ehrström; Edelfelt betraktar henne därför som en gammal bekant.
Familjen Grosjean hör till den "genomhederliga", förmögna, protestantiska, liberala jordägarklassen i regionen Franche-Comté, som är frisk, patriotisk och förhoppningsfull.
Edelfelt skulle vilja skriva ett långt brev som svar på Alexandra Edelfelts brev med Helsingforsnytt, men har inte tid; han känner sig på skämtsamt humör och skulle vilja berätta för modern om balen som ordnades för prins Eugen, om middag på cercle militaire med en halvtokig svensk kapten Ridderstad, om porträttmodellen Mademoiselle Elisabeth Grosjean och om Neiglick.
Porträttet av Mademoiselle Grosjean var bättre först; Edelfelt har "gått och förstört det" nu och konstaterar: "le mieux est l'ennemi du bien", bättre är fiende till bra.
Madame Koechlin har gjort visit igår; hon tycker att porträttet av Mademoiselle Grosjean är bättre än porträttet av grevinnan Lewenhaupt; Edelfelt tycker lika.
Porträttet av Mademoiselle Grosjean är litet förskönat, men det skadar inte; hon är dessutomn en kameleont, hon förändrar färg och utseende på en stund.
Grosjeans är musikaliska och eftersom deras vänner i Paris är de mest "ultra-fåniga" wagnerianer har Edelfelt fått höra en hel del diskussioner i det ämnet.
Edelfelt kände sig hemmastadd och var färdig att sjunga ”ah Moskva, Moskva, Moskva” eller någon annan patriotisk sång som ett tecken på sin "tacksamhet mot det stora fäderneslandet"; Mademoiselle Grosjeans kusin, en ung attaché, frågade om porträttet som Edelfelt gjort av Mademoiselle Grosjean; Edelfelt slutade kvällen med att gå och dricka öl med greve Schulien, en dansk sekreterare, som skvallrade om olika människor; Edelfelt var nöjd med kvällen: "Det är sällan en fest motsvarar förhoppningarna, denna öfverträffade dem"; det var en mängd riktiga skönheter på mottagningen: grevinnan Montebello, Madame Ephrussi, Mademoiselle Blest-Gana m.fl.; det fanns också lika mycket diamanter som i alla juvelerarbutikerna på Rue de la Paix och i Palais Royal tillsammans.
Edelfelt levererade porträttet av Mademoiselle Grosjean samma dag som familjen reste till landsbygden; Grosjean uttryckte sin tillfredsställelse med porträttet och Edelfelts person; Mademoiselle Grosjean såg fundersam ut; det var vemod i luften.
Porträttet av Mademoiselle Grosjean däremot blev bra; fräscht som hon själv; dumt nog har Edelfelt skickat porträttet till Montbéliard, där det har väckt beundran enligt herr Grosjean; Edelfelt får väl i sinom tid måla porträtt av hela familjen.
Grosjean med dotter, som är stiligare än någonsin, har bjudit Edelfelt bjudit till Montbeliard för att han ska göra fyra porträtt i pastell; Edelfelt är inbjuden med Ellan; en sådan resa fördröjer hemkomsten, men ger pengar.
Vädret varit kallt tills igår; omöjligt att göra långa promenader; Ellan har åkt i vagn med Mademoiselle Grosjean, men två gånger har de fått hagel över sig.
Husen är gammalmodiga och liknar mera nordiska hus med dubbla fönster, kakelugnar, än hus i Paris; också inredningen gammal med Louis Philippe-stil; Martis har inrett modernt parisiskt: dyrt, men opersonligt.