På söndagen var Edelfelt på middag hos Madame Weissgerber, som är mor till Alexandre Weissgerber vars porträtt Edelfelt målar; gäster var fru Koechlin med söner, en ambassadsekreterare, Madame Weissgerbers unga kusin Mademoiselle Elisabeth Grosjean med far; Mademoiselle Elisabeth spelade piano, Jean-Leonard Koechlin spelade violin.
Edelfelt lämnar porträttet av grevinnan Lewenhaupt för en tid för att måla ett pastellporträtt av Mademoiselle Grosjean; Edelfelt fick beställningen av [hennes far] herr Grosjean.
Beskrivning av herr Grosjean, en lång och språksam, "litet doktrinär" herre som har varit generalitetsofficer, deltagit i krig och politik, tycker inte om "radikaler".
Familjen Grosjean hör till den "genomhederliga", förmögna, protestantiska, liberala jordägarklassen i regionen Franche-Comté, som är frisk, patriotisk och förhoppningsfull.
Grosjeans bästa vän är Lalance, som leder franska partiet i Mulhouse och valts till riksdagen i Berlin; de är stolta över valresultatet i Elsass [som 1871 övergick från Frankrike till Tyskland, på franska Alsace]: ingen tyskvänlig blev vald, de femton deputerade är "protestatairer".
Herr Grosjean var prefekt under kejsartiden, sedan deputerad, Bordeaux och Versailles; han var Gambettas vän, en av stödpelarna i La Ligue des patriotes [patrioternas förbund, en nationalistisk, revanschistiskt politisk rörelse i 1880-talets Frankrike]; Grosjean är klok med anstrykning av provinsiellt "prud'hommerie" och patriotisk optimism, vilket gör gott i det parisiska tvivlet.
Grosjeans är musikaliska och eftersom deras vänner i Paris är de mest "ultra-fåniga" wagnerianer har Edelfelt fått höra en hel del diskussioner i det ämnet.
Edelfelt levererade porträttet av Mademoiselle Grosjean samma dag som familjen reste till landsbygden; Grosjean uttryckte sin tillfredsställelse med porträttet och Edelfelts person; Mademoiselle Grosjean såg fundersam ut; det var vemod i luften.
Grosjean berättar att Madame Weissgerber har rest brådskande till Cannes, eftersom läkarna har påstått att sonens lunga har något fel; han är hennes enda barn; hon måtte vara ängslig, eftersom fadern, herr Weissgerber dog ung i lungsot.
Porträttet av Mademoiselle Grosjean däremot blev bra; fräscht som hon själv; dumt nog har Edelfelt skickat porträttet till Montbéliard, där det har väckt beundran enligt herr Grosjean; Edelfelt får väl i sinom tid måla porträtt av hela familjen.
Grosjean med dotter, som är stiligare än någonsin, har bjudit Edelfelt bjudit till Montbeliard för att han ska göra fyra porträtt i pastell; Edelfelt är inbjuden med Ellan; en sådan resa fördröjer hemkomsten, men ger pengar.
Pasteurs och Vallery-Radots tyckar att Edelfelts ska resa till Montbeliard först i september; Ellan skulle då kunna komma till dem i Arbois då hon skulle tröttna på herr Grosjean.
Människorna i Montbeliard har mindre "pretention" än de i Helsingfors, trots att montbeliardarna är förmögnare: Madame Marty, Lalance, Grosjean, Saler är miljonärer; inget skryt; påminner mera om det svenska än om det ryska.