Robert Ehrnrooths öde är hårt; om han räddas från sjukdomen kanske han inte behöver skickas ut till den stora slakten därnere; Edelfelt hoppas Gud styrker och tröstar hans föräldrar under tågresan mellan Helsingfors och Plock; Edelfelt tycker inte längre att en död med svärd i hand är något mera att eftersträva än att dö i sin säng; han beklagar därför inte Robert för att han inte fick slåss mot turkarna och gå en krigares död till mötes.

Edelfelt hälsar alla; han sänder hjärtligt deltagande till Ehrnrooths, Gud låte Robert inte dö; han sänder kyssar till småsystrarna.

Edelfelt skall sända Alexandra Edelfelt "le Roman d'un peintre", Jean Paul Laurens historia, om hon inte redan läst den som följetong i Revue des deux Mondes; Ehrnrooths har ju Revuen.

Osäker koppling Edelfelt har drömt att han var med Alexandra Edelfelt och grevinnan Wilhelmina Ehrnrooth hos Madame Suzanne Moreau Vauthier; han önskar glad helg och Guds välsignelse.

Frenckells reser om några dagar; Theodor von Frenckell är den hyggligaste i hela familjen Frenckell; fru Fanny von Frenckell tycks längta hem till Tervik och sin mamma.

Edelfelt undrar vad det är för "skandaler" som Grevinnan Wilhelmina Ehrnrooth insinuerat; det är grymt att den enklaste sak inte ska få bli sådan den är utan förstoras och utmålas av dumhet och avund; de må säga vad de vill om Edelfelt, men om de ger sig på fröken Sophie Manzey eller Etters skulle det göra honom rasande; han har alltid velat vara lojal och gemtlemannamässig och aldrig lova mer än han kan hålla till fruntimmer; Hanna Born är inte nobel trots sina anor; allt hon kunnat säga är inte annat än lögn; det är lämpligt och bekvämt med karlar, dem ger man en örfil eller skjuter ihjäl; inför fruntimmers förtal står man försvarslös och skär tänderna.

Gunnar Berndtson har inga historier från Ehrnrooths; man får lov att blåsa en skvallerhistoria med domsbasuner i öronen på honom för att han ska höra det; Edelfelt blir ofta förtvivlad över Berndtsons obstinata prosaiska fientlighet mot allt som han kallar svärmeri, ja nästan mot allt abstrakt.

Ehrnrooths tyckas ha slagit rätt bra för Gunnar Berndtson – märkligt måtte det vara ställt med fröken Anna Ehrnrooths kärlek!.

Gunnar Berndtson retar Edelfelt med att denne får sju fredagar i veckan om han gifter sig med Sophie Manzey; det framgår att Edelfelt varit på tapeten i Petersburg som prétendent; Berndtson har förgapat sig i Anna Ehrnrooth och har nog av Hanna Born; ännu har inte Edelfelt klart för sig vad grevinnan Mimmi Ehrnroot avsåg med sin scen, och vilka skandaler hon antydde på.

Alexandra Edelfelts senaste brev var utmärkt roligt; han roades av Ehrnrootharnas frågvishet beträffande resan till Moskva.

Grevinnan Mimmi Ehrnrooth suckar ännu över att Edelfelt inte kan bli Anna Ehrnrooths; Gunnar Berndtson anser sig vara mycket uppmuntrad av den sköna; Anna har gett honom en broderad, rysk handduk; Berndtson menar att han bäst förstår finska flickor, eftersom han i dessa sammanhang inte generas lika mycket av sin olycksaliga blyghet.

Skall Anna Ehrnrooth verkligen bli Knorrings del? Det är märkvärdigt att de i slägten bry henne på samma gång för så många. Grefvinnan, Gerber o. tante Adèle ha nu brytt mig – andra, sås. Kasten Antell m.fl. tyckas ha brytt Berndtson alldeles lika mycket, och troligen har Knorring, Edvard Antell också sin del. Då man ser hur de flesta förlofningar ingås, förlorar man all slags respekt för den s.k. verkliga kärleken, äktenskapets heliga myster som Morbror Gustaf talar om, den "rätta" som nog kommer i sinom tid o.s.v. – I de flesta fall är det händelsernas gång folks prat och brist på annat att tänka på som åstadkommer förlofningarna hemma hos oss.

Om torsdag kommer Anna således – och hennes Mamascha. Jag inser till fullo min svåra belägenhet. Hur jag än ställer mig så går det ej rigtigt bra. Fröken M. har nu ett sätt att taquinera mig som är ganska plågsamt, Jag förefaller mig sjelf både tölpig och dum. Men också missförstår hon med flit mina ord och tyder till det löjligaste mina paradoxer.

I afton komma Ehrnrooths. Beklagligtvis är jag i morgon och troligen äfven om lördag i Gatchina. Måtte de nu komma tillrätta med Kasimir så länge. Det skall bli intressant att se huru Anna tar sig ut här. I grunden tror jag ej att jag talt 10 ord förnuft med henne, och har derföre bra liten aning om hvad hon egentligen tänker och menar.

Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.

Det började skymma, då det knackade på dörren och Ehrnrooths stego in på visit till fru Etter. Mycket aimabla på båda sidor. Fru E. sade sig finna fru Mimmi mera vänlig och mera sympathisk än förr. Anna maltraiterade sin muff och sin handske, och sade ej just mycket

Casimir hade skickat sin sjuke betjent på ett hospital – men denne vantrifs der och vill tillbaka, och Casimir som är så god, tar honom tillbaka, och skrämmer bort sin svägerska och nièce, som lofvade resa sösom om onsdag redan. – Hvad är nu detta för spektakel. Har han fläcktyfus, Petterson, så må han hålla sig på hospitalet, der han troligen blir bättre skött. Stå icke Casimirs svägerska och nièce honom närmare? Petterson hade lofvat dö om ej genralen tog honom tillbaka, och då det gäller räddning af menniskolif, då är Casimirs hjerta mjukt som vax. – Emellertid är jag af honom bjuden på middag i morgon, på krogen, med Damerna, ty hemma, i det af betjenten och tyfusen uppochnedvända hushållet kan mat ej åstadkommas.

Således först på middag med Casimir så möjligtvis på Zigankis koncert (dit komma dock Es ej, ”Cassimer” påstår att det är bara strunt) och så hos Durassoffs.

A propos – Ehrnrooths äro nu längesedan hemma, och Mamma har väl genom dem fått såväl konfekten som färska helsningar från mig. De ha också kunnat berätta något om den Durassoffska balen och att jag skulle på musikalisk soirée till Buistroff efter theatern.

Likaså vet Mamma om Casimirs sjudundrande middag hos Borel, för Mimmi o Anna, Hartmans och mig. – Det var en öfverdådig festmåltid, der stämningen var ganska lifvad, så när som på Anna som ej var en train. – Nog har der varit något spektakel mellan dessa tre, det är tydligt. Flickan var så förstämd hela tiden. Casimir är nog också kär i henne, det märker man – huruvida det är någon okuflig passion det vet jag ej, tror det knappast. Att det lilla missförhållandet mellan de tre haft sin grund i detta och ej i betjentens sjukdom, det tror jag också. Hvad fru Mamma tycker och tänker är svårt att säga. Det är tröttsamt med deras hemligheter började meningar och ” – nej, nej jag säger int ändå”. Jag är nervös förut och blir det ännu mera af sådant der.

Jag har läst om Helsingfors Dagblad från början af Januari för att fördrifva tiden, och denna lektyr har förskaffat mig ett högst mediokert nöje. Konni lär ska’ komma hit, sade Ehrnrooths.

I dag kom jag hit med Bruun och Oker Blom. Under samtalets lopp kom jag att tala om Odensö och kartan, utan att nämna några namn och Bruun skrattade och mente att det finns barnsliga mennsikor som tro att man kan sitta och jutta och prata och proponera och pradaja med de kejserliga, så snart man känner dem, och att han redan fått en massa dylika privat-angelägenheter sig anförtrodda. – För resten ficks ej den olyckliga kartan ut så att jag kunde skicka den med Ehrnrooths, det var prasnik – och Feodor har nu varit der 3 gånger, på tullen (Wassili ostroff) utan att ha fått ut den.

A propos – hur är det möjligt att Ehrnrooths båda voro för Casimir. Kan det gå an enl. finsk lag? Och hvad skall man tänka om grefvinnan som med samma välvillighet ser på mig, Berndtson och Casimir som kandidater.

S.k. spirituela menniskor äro ofta i saknad af omdöme. Detaljen, ögonblicket äro för dem allt – de äro små så visst som esprit'n alltid är liten och snillet stort. Jag vet ej hvilken fransk författare som säger: "Le génie et le bon sens sont de la même famille, l'esprit n'est qu'un collatéral” är det icke bra sagdt? För att ta ett exempel: alla dessa Ehrnroothar och Kræmrar, som låtsa ha esprit, äro de icke ett trångbröstadt, prosaiskt och i höga ting verkligen enfaldigt slägte – Casimir alls ej undantagen.