Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

g.m. Carl Alexander Armfelt, dotter till Johan Jacobson och Emilie Ellis

d. 29 Februari 1880. 29 februari 1880
Carl Armfelts förlovning gladde Edelfelt mycket; Edelfelt har stora sympatier för fröken Nadine Jacobson, fastän han inte känner henne.
måndag d. 29 nov 80. 29 november 1880
Gunnar Berndtson togs väl emot, vilket märktes av att han var bjuden på middag inom familjen alla 10 dagarna; det talades lika mycket franska som i Finland på Haiko, och hans obekantskap med ryskan syntes inte vara någon nämnbar olägenhet; Carl Armfelt lär ännu göra grymma fel i franskan, men förhållandet till hans överlägsna fru skulle ändå vara gott och kamratligt; möjligen lade inte Berndtson märke till allt så noga.
d 21 dec 1880. 21 december 1880
Fru Emilie von Etters samvetsfrågor är svåra att svara på nu; Edelfelt var åtminstone kär då Manzeys var hos honom, därefter har han drabbats av betänkligheter; han har heller ingen garanti för att hon [Sophie Manzey] har varma känslor för honom; han tycker inte om det kinesiska och gammalryska sättet att hustrun aldrig fick se sin man före bröllopet eller opponera sig mot valet; han är nyfiken på att se sina känslor följande sommar; han har aldrig sagt något om att det är fråga om verklig kärlek; hon är modig som står emot Mischa Wolkoff, men det betyder inte nödvändigt att hon flammar för Edelfelt; enligt Paul von Etters brev är W. degoûtant [otäck] och tråkig; Edelfelt tror att hon aldrig varit kär i Wolkoff, men tänkt sig möjligheten av ett konvenabelt parti; hon har många exempel på en sådan dräglig existens i sin närmaste närhet; "Je ne crois plus à l'amour" [Jag tror inte längre på kärlek] sade hon en gång, "depuis que j'ai vu la tante Nadine, que je croyais capable de grands sentiments épouser Armfelt – et ils sont heureux!" [sedan jag sett tant Nadine, som jag trodde var kapabel till stora känslor, gifta sig med Armfelt – och de är lyckliga!".
Petersburg söndag 30 okt 81 30 oktober 1881
De bo i bel étagen vid Stora Morskaïa. Vacker entrée och stora rum. Alla voro församlade i salen d.v.s. alla Manzeys Armfelts Mima och Hermuschka, för att försöka en flygel som de nyss fört hem, och jag blef så vänligt emottagen som möjligt. Vid första anblicken af fröken tänkte jag: Tante Gadd hade rätt, hon kan ej jemföras med Anna Ehrnrooth, hon är verkligen ett strå hvassare. – 5 minuter efteråt voro Armfelt och tjotje Nadja inne i en diskussion om koketteri, hvari Armfelt med sin gälla röst uttalade sina åsigter fram och tillbaka, till föga fromma för menskligheten. Många frågor gjordes om alla derhemma. Anni Butti och Mamma, Mamma främst. Jag tror ej att Mamma ett ögonblick skulle känna sig generad här. 1o äro de verkligen mycket fästade vid Mamma 2o är det alls ej så farligt med deras lyx att t.ex. Ahrenbergs och Mamma i Hfors skulle ha det lika trefligt i deras salong och 3o äro de bra hyggliga och enkla menniskor.
Petersburg torsdag – nov. 1881 23/nov. 1 november 1881
Efter theatern gingo vi till Manzeys der thé intogs och der fru Etter var. Nikolai Ivanitsch var grof i sina liknelser samt ytterst kraftig i sitt tal om kärleken. Han är ändå så bonde, att man måste sluta med att ta honom från den komiska sidan. Familjen Jacobsons afgudadyrkan har skämt bort honom. I allmänhet har jag ej sett många så egendomligt utvecklade familjer som dessa Jacobsöner. I grunden har ingen annan än fru Etter af dem vana vid menniskor samt vyer utom familjens krets. De vilja nu på allt sätt öfvertyga mig om att Nadja är ett ideal, och att jag ännu skall komma att erkänna henne som verldens första qvinna, – men jag fruktar minsann!.. – Ack, jag är ju ej något barn och har sett qvinnor i hundratal, och måste med handen på hjertat säga att denna ej är något märkvärdigt och att hon är specielt osympatisk för mig.
I går afton var jag som sagdt, bjuden till Spetschinskys. Alla hade vi hört talas om en surpris, och denna var, att Jacoby efter middagen arrangerade tableaux vivants. Vid middagen satt jag som alltid, vid fröken Ms sida. Huru än känslorna varierat ha vi ändå vid familjemiddagarne följts åt. – Hon är förtjusande, men det rent främmande i omgifningen, det ryska, har alltid passat på att komma och hälla kallt vatten öfver mig just då jag brunnit som bäst. I tableauerna figurerade äfven jag. Jacoby framstälde endast egna taflor. 1o en rysk scen som han ämnar skicka till Paris. – Buistroff, Armfelt och fr. Odinzoff – vackra kostymer, men som dessa tre hata hvarandra blef uttrycket och ensemblen si och så. – Tableauerna voro mycket väl arrangerade i ett stort spegelglasfönster som skiljer salen från ett förrum – man kan ej tänka sig en bättre ram, belysningen med alluminium o. bengaliska eldar. Derefter kom ett mohriskt rendez-vous (Alhambra) Jag och grefvinnan Armfelt. Vi hade magnifika och rigtiga kostymer båda, och fingo höra åtskilliga komplimenter – endast Mme Armfelt började hvarje gång dumt nog, att flina – hvad det tjente till hvet jag ej. Så kommo två arabiske tiggare, bröderna Jacobson, och detta var någonting alldeles utmärkt. Sist fröken Sonia M. som (arabisk bayadère) "Almee" dansande sabeldansen.
Fru Etter är, då vi äro ensamma med Paul, alltid densamma, men underligt tyst och tillbakadragen med de andra systrarna. Fru Armfelts röst är den som höres mest. Spetschinsky är en rigtig räf, något tråkig för resten. Jag kan ej begripa hur gubben Manzey kan slå sig ut så alldeles utan herrbekanta. Armfelt, Spetschinsky, Buistroff, Sascha och Mitja (Wolodja är sällan med) se der svärdssidan utan omvexling
Onsdag 2 november 1881
Sedan jag sist skref har jag varit på en familjemiddag hos Manzeys. De ha ett utmärkt bord och do servering hos M. – Hvad familjen beträffar känner Mamma den till största delen. Fru Manzey vinner på att ses hemma. Hon förefaller lugnare, värdigare och gladare, såsom ju också naturligt är. Herrskapet Spetschinsky behagar mig ej. Han ser alls ej militärisk ut, går i litet gamla kläder, är tystlåten. Frun ful, mycket ful i jemförelse med porträtterna som snarare äro vackra. Armfelt och hans fru gråta som vanligt, ibland så att de alldeles kunna nedstämma en, Sascha är sig lik. Wolodja är en mycket hygglig ungdom, städad och tystlåten. Den yngsta, en slags väluppfostrad, men litet lätvitsiger blond yngling har ej mycket att påstå.
Med fru Armfelt kan jag ej, nu lika litet som i somras, och detta ger alltjemnt fru Etter anledning att på det varmaste prisa henne för mig. Hon är eller rättare var för dem inbegreppet af allt fint, vackert och behagligt, och de kunna ej förstå att alla ej ha samma åsigt.
Emilia Ivanowna är sig lik, dock är hon tystlåtnare än vanligt i större sällskap, der Sascha o. Grefvinnan Armfelt föra ordet. Här i Petersburg ha de rakt inga andra bekanta än slägten, och konversationen här likasom på Haiko rör sig uteslutande omkring den och några intima såsom Buistroff. Stora dispyter om honom ha åter egt rum. Grefvinnan Armfelt går i döden för sin vän. Jag har sett en fotografi af hennes passion före Armfelt, en Bogdanoff, och finner deraf att mujiktypen behagar henne. Denne kontrysse skulle, likasom den store, den odödlige, den gudomlige Buistroff, äfven ha haft "énormément d'ésprit". Armfelt är visserligen taktlös, men så hålls han också som en hund af sin fru. Allt hvad som kan ha en aflägsen slägtskap med aristokrati, Finland eller Sverige, gås åt hejdlöst af tjotje Nadja med hennes utputade läppar och fyrkantiga armar. – I måndags var jag på visit hos Armfelts – åter stort gräl om Buistroff.
Tisdag 8 nov. 1881 8 november 1881
I går var det middag här med Jacoby, Manzeys och fru Spetschinsky. Bara ryska talades, så att jag blef alldeles alamodiger. Fru Etter öfversatte visserligen de största qvickheterna som sades, , men jag kände mig ändå så förfärligt dum. – Då Manzeys äro ensamma hemma är jag rigtigt à mon aise, men så snart någon annan kommer då blir det igen den evinnerliga ryskan, bara ryska ingenting annat än ryska. All konversation rör sig om Wolkoffs Odinzoffs, Armfelts, Sacha, Wolodja och Mitja, German Gustavovitsch etc.
Petersburg d. 9 nov. 1881 9 november 1881
Ack så gerna jag för mitt ämabla värdfolks skull vilja finna Petersburg förtjusande, så litet kan jag göra det för mitt eget samvete. – Smuts, dimma, tråkiga fysionomier. Mademoiselle M. och grefvinnan Armfelt gå på med Pburg är den angenämaste ort i verlden, den förra förklarar högtidligt att hon aldrig vill öfverge detta El dorado. Avis au lecteur.
Hos Manzeys fortfar det att vara trefligt om dagarna, men deras aftonsamqväm, alltid inom familjen äro dödstråkiga. I går var det litet mera munterhet hos Armfelts, genom en nyhet som Wolodja fört med sig från Moskva, derifrån han i går anlände efter ett 2 dagars uppehåll. Vår vän Sebastian skall näml. gå och hoppas på att en aflägsen slägting, en urgammal fru Narischkin skall åt honom testamentera sin förmögenhet – 100 tusen rubel i räntor. Så föga troligt detta än är, funderade vi hela afton i går på hvad fru Etter och hennes barn skulle göra med allt detta. En ny brygga på Haiko var det allra första fru Etter tänkte på. Nadeschda Ivanowna och Sofi Nikolajevna tänke genast i sin ryskhet på att namnet Etter borde utbytas mot Narischkin, och Polja gratulerades mycket. – Gud låte Sebastians drömmar bli realiserade, ingen kan önska det mera än jag, och Mamma med som jag tror.
Om söndag äro vi allesamman bjudna till Ellis i Zarskoje Selo, på en picknick. Fru Ellis med den blinda dottren är litet sjåpig, talar bara franska (Gud välsigne henne derför) och har fula tänder). I afton är Lise Odinzoff bjuden hit. Hon är mycket verldsvan och talar också gerna franska (äfven henne löne Himlen). Af fru Spetschinsky och do Armfelt får man med njuggan nöd ett franskt ord.
Petersburg d. 12 nov. 1881 söndag 12 november 1881
Igår var det stor familjemiddag hos Manzeys. Kitty Durassoff och Lise Odinzoff, Spetschinskys, Armfelts, Etters, Jacoby och svågrarna. Utmärkt fin middag som alltid hos dem. Armfelt som vanligt taktlös – Nadja blir allt bättre stämd mot mig – Jacoby beundrar Lize Odinzoff, som i det hela taget är en ganska snäll och angenäm gammal kokett, och som har hvad Jacobsonerna (alltid med undantag af fru Etter) sakna, d.v.s. verldsvana. Spetschinsky är högst osympatisk – grinar dumt åt allting som ej afkastar en viss summa i pengar, och ser ej ut att älska familjen.
Söndag nov. 1881 20 november 1881
A propos, så lär Armfelt på allt sätt göra klart för Manzeys att jag är den flygtigaste menniska på Jorden, likasom fru A. aldrig försummar ett tillfälle att säga mig att jag är falsk, hycklar, ljugar o.s.v. – och ändå säger hon att hon har så mycket sympathier för mig – drôle de femme!
Två gånger har jag varit hos Ellises. Fru Ellis är litterär, har läst upp ett manuskript för mig (rysk kulturhistoria) litet manièrerad, och gås derför åt af slägten. Mig förefaller hon vara en ganska ämabel och fin fru, med mera vana än Jacobsons. Hon har en blind 18 årig dotter, som beklagligtvis icke vill låta synas att hon är blind, har mycket mondain smak o.s.v.
Petersburg tisdag 21 nov – 81 21 november 1881
I går afton var storartad middag hos Buistroff. Ytterst rikligt, ryskt, champagne i floder, pastejer stekar, fiskar glacer allt pudtals. Ett tjugotal personer voro inbjudne, bland dem Jacoby, författaren Krestovsky en guitarrspelare, någre läkare, mer eller mindre i Buistroffs genre, Manzeys, Etters, Armfelts, Ellis'es m.fl. Det dracks, omfamnades och kysstes förskräckligt, Buistroff flög som en skottspole omkring bordet, tvang folk att äta och dricka – artigheten sjelf Jag och han kyssstes tre gånger under aftonens lopp – Så särdeles aptitligt var det ej, men jag hade i början råkat svälja en rutten ostra och då var allt detsamma efteråt. Efteråt spelades och sjöngs, Krestowsky sjöng komiska kupletter som lära ha varit oanständiga, Buistroff spelade guitarr.
Petersburg söndag 28 nov. 1881 28 november 1881
Återigen efter en middag hos Manzeys. Ungdomen nu föstärkt genom Boris som i dag kommit från Saratov efter en månads uppehåll der, roar sig med musik. Fröken Sophie är förtjusande söt – Gud vet om det är bara koketteri. I allmänhet känner jag mig så väl till mods då Armfelts, Spetschinskys och Sascha ej äro med, såsom nu är fallet.
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28 november 1881
Innan Generalen kom satt jag en stund och pratade med fru Ellis – om Jacobsons naturligtvis, och hon höll med mig om att fru Etter står ojemförligt öfver sina systrar. Vet Mamma, fru Etter är verkligen bra aktningsvärd. Här i P. burg ser man t.ex. att hon får lof att hushålla mycket mera än på Haiko – jag tror att hon har en klädning – Sebastian skrifver de mest dumma och elaka bref om huru han nog vet hur hon roar sig och lefver kräsliga när han ej der, o.s.v. och hon håller ändå god min. – Det är alltid gubben Manzey som betalar theaterbiljetterna. Det måtte gå åt bra med pengar hos dem, ehuru de ej ge baler o. tillställningar. Ms kök är utmärkt, och som de alltid ha främmande (bara slägten) till middag måste detta ej kosta så litet. – Fru Spetschinsky har något skyggt och alls ej verldsvant i sig (Ingen annan har verldsvana än fru Etter af dem) och så är hon, "Génie" så ovanligt ful. Jag vet ej huru ordet "hjelphustru" alltid kommer för mig då jag ser henne – hon liknar någon tvätterska hos oss i Helsingfors – jag vet ej hvem. Det är från gubben Jacobson de ha de der mongoliska kindknotorna. Fru Etter försöker på allt sätt att få mig att beundra fru Armfelt – men "här står jag och kan ej annat" än tycka bra litet om henne. De tycka i familjen att Sascha ser bra ut och är mycket (élégant)(det enda alltid begagnade uttrycket för bien mis, distingué, homme du monde).
Vet Mamma, jag försöker, försöker så mycket jag kan att bli varm för deras religion deras seder, minnen och sagor, men – det går ej. Kunde jag med hela min värme omfatta denna urgamla, vördnadsvärda kult, deri se något upplyftande, om icke bättre, så likagodt som våra 30-årakrigs minnen, så ginge det bättre. – Jag har lättare att sympathisera med katholicismen, ty jag känner den bättre och den står oss närmare. Och Rysslands storhet! Ja, jag försöker! "Hur är det möjligt" sade fru Armfelt "att vistas i Ryssland utan att älska allt ryskt! – Hvarföre fick jag ej vid späd ålder komma in i något militernij gimnasia" eller helst i Alexandersgymnasium i Helsingfors? Hvarföre heter jag ej Arbusoff, Apelsinoff eller Pritschipenko? Och hvarföre gaf man mig ett så barbariskt klingande namn som Albert, då man kan vara lycklig nog att heta Apollon, Pjotr eller Nikolai? Hur kom det sig att jag var så mycket mera bekant med allt långt nere i Spanien, Ja, morerna, Abencerragerna, föreföllo mig såsom gamla vänner. Och den spanska grandezzan! Jag förstår den mycket bättre än titeln af "tituljärnij sovjätnik". – Det finnes racer som äro omöjliga för civilisationen – jag hör till dem!
Onsdag 30 november 1881
Igår voro vi hos Armfelts – Ett af dessa ledsamma uppträden igen mellan herrn och frun, angående Ryssland och Finland. Fru Manzey, som är den beskedligaste menniska under solen, men som är fullkomligt subjektiv och inkapabel att resonera öfver någonting, blef ond på Armfelt, derföre att han inte "älskar Ryssland". Alltsammans var ledsamt och pinsamt. När de kunna komma fram med dylika frågor: "Om det blifve krig mellan Finland och Ryssland, på hvilkendera sidan skulle ni då stå?" så kan man ju misströsta om förnuftets seger i denna jemmerdal. Fru Etter var, tror jag, lika pinad som jag – vi förhöllo oss båda tysta.
Söndag 4 december 1881
I dag är det Paul's födelsedag. Jag har gifvit honom en stor gravyr af Géromes Pollice verso i svart ram, hvilket mycket slog an. – Paul är en så bra gosse – men il a besoin de se dégourdir – och man måste väl kunna få andra bekanta, andra vyer och andra intressen i verlden än sina mostrar.
Tisdag d. 6 Dec. 1881 6 december 1881
Härom aftonen var det Pauls födelsedag som firades med supé af fru Etter – Manzeys, Armfelts, Lize Odinzoff och Boris inbjudna. Det var mycket lifvadt. Friden stördes blott mot slutet af makarne Armfelts gräl. Jag kan ej neka att jag ej blef arg på henne ett bas, – hon tillåter sig verkligen tillmälen om finnar och Finland, som måste såra den mest fördomsfria. Hon bad Carolus gå och dricka finnarnes skål i en vrå – là vous pouvez boire à la santé de vos finlandais tant que vous voulez" sagdt med arg och elak ton – Ingen hade talt derom, ingen tänkt på finnar ens, och så kommer hon med ens fram med en sådan der infami. – Jag tror att jag blef blek, såg strängt på henne och försökte att säga så artigt och bedjande som möjligt: "Voyons, Madame" men så emellertid att hon tystnade och blef allt surare och surare.
Hon har ett sådant medhåll i Manzeys och Buistroff, att hon kan tillåta sig hvad som helst – allt är Armfelts fel. Nu ha de fått i sitt hufvud att Armfelt skall pina ihjäl henne – en af Buistroffs assistenter (alla kopierade efter den store Nikolai Ivanitsh) har låtit påskina att den grymma misshandlingen kan sluta med lungsot eller galenskap för henne!?! Hon är dugtigt bortskämd, hon också. Fru Etter står på förnuftets sida – men som sagdt hennes ord och mening betyda ingenting här. Fröken Manzey får stundligen höra att alla män utom Nikolai Nikolaevitsh äro likadana, isynnerhet äro finnarne det värsta pack på jorden. För resten ha de en rysligt pessimistisk och pretentiös uppfattning af äktenskapet. Mannen bör helt och hållet uppoffra sig, helst öfvergå till hustruns familj och bo alldeles nära. – Och ändå är det bara elände, barnsängar, sjukdom död – och det der pränta de i flickan från morgon till qväll. Att hon blir alldeles trist och hopplös på detta sätt är ju klart. Fru Manzey har nu fått i sig att en chevalier garde, Levaschoff gör henne sin kur, och alla upptänkliga brott pådiktas nu denne syndare. Min finskhet, lägger nu, sedan man är säker på att alla finnar äro fähundar och småaktiga, oöfverstigliga hinder i vägen. Blir flickan ej vriden med detta modrens tribulerande, så har hon stor motståndskraft.
Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22 december 1881
Manzeys ha biljetter för Sarah, och komma efteråt till Armfelts, dit jag också är bjuden. – Troligen stannar jag här till middagen, som är färdig att serveras så snart Gubben M. kommer hem.
Petersburg annandag jul 1881 26 december 1881
Hos Manzeys ha de ett elände med Lerche som nu i dag tog bort Mima under gråt och tandagnisslan, mycket, mycket obehagligt – jag var vittne till denna scen. Det värsta är att han lofvat hotat ta bort Bebe då hon blir 8 år – hvilken nedrighet att så här på förhand säga dem det. – Fru Armfelt och fru Manzey voro förtvifla de, greto och jemrade sig – fröken, gubben M. och jag voro lugnare.
Petersburg Lördag – d. 9 jan. 1882 9 januari 1882
I morgon afton får jag väl se Manzeys på en koncert. I afton tror jag jag går till Armfelt, jag ej varit på en evinnerlig tid.
Gatschina d. 15 januari 1882 15 januari 1882
Vi åto middag hos Manzeys och fingo der infallet att kostymera oss och gå till Spetschinskys. Jacoby efterskickades och kom med en massa kostymer. Jag var klädd till Gammal jude och ansågs spela min rol bra. Paul hade en italiensk renaissanskostym, Boris var mujik, Sofi var klädd i en föga klädande drägt från Saratov. Jacoby var arab, fru Armfelt persiska o.s.v. Vi voro hos Sp. till 2, då Paul och Sascha Jacobson ännu gingo på operamaskeraden, dit jag ej hade mod att gå med eftersom jag skulle vara uppe följande morgon kl. 7.
Måndag d 23 jan 1882 23 januari 1882
omöjligt att gå till Manzeys, så gerna jag än velat det, och jag begaf mig derföre till Armfelts, der Gisiko och Wille Cadenius skulle vara och der vi sutto och pratade kallprat och gjorde några svaga försök att sjunga Gluntar Cadenius och jag. Gisiko sitter tyst, tänker uppå intet just och är rolig.
Fru Etter väntas i morgon. Måtte nu ej Sebastian alltför mycket nedstämt henne. Armfelts berättade att han umgås med tanken att sälja Haiko och få henne att för somrarna flytta till Petroffsky Park vid Moskva. Hvilket dödshugg blefve det ej för henne
Gatschina fredag 28 januari 1882
Under dagen hade jag tecknat Serioscha Spetschinskys ben och armar, och ätit frukost der, köpt en vexel, skickat rek. bref till Paris, och sedan åkt skridsko med Unge Bruun, Armfelts och fröken Sophie till kl. 4.
Gatschina d. 5 februari 1882 5 februari 1882
Kl. 2 gick jag till skrinnbanan der fröken M. och grefvinnan A åkte skridsko, och der jag också försökte, trögt gick det, men det gick ändå. Hade jag bara litet trängre bottiner, som hölle stramt om fotleden, så gick det nog bättre med amerikanska skridskorna.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
Buistroff har varit dum igen. Manzeys och Spetschinskys har gifvit honom en pels, magnifik, som kostade 700 rub., och han har varit ovettig och sagdt sig vara led åt alla dessa presenter, samt lofvade skicka tillbaka pelsen – N.B. han skickar icke tillbaks den. – Alla äro arga – men det är den stora Nikolai Iwanowitsh, som får uppträda hur han vill. – Häromaftonen var stor fest på skridskobanan – särdeles vackert – Etters, Manzeys, Armfelts voro der. Jag var nog klok att ej våga mig på det hala, men Buistroff var ute och svajade, och ramlade och var urkomisk, så att t.o.m. fru Armfelt icke ville se ditåt.
Jag har försonat mig med fru A. och vi äro nu de bästa vänner. Jag tar näml. numera aldrig de höga begreppen om fosterland och nationalitet på allvar utan börjar ett förskräckligt skoj – ypperligt, ty sålunda slutas allt bra. – Armfelt gör mig t.o.m. äran att vara jaloux, och var rigtigt uppbragt då frun proponerade mig att följa henne på kostymbalen hos Durassoffs i morgon.
Petersburg söndag 19 febr 1882 19 februari 1882
I går afton kom jag hit hem i vredesmod, eller rättare sagdt i ett tillstånd af ilsken slapphet, och gick på aftonen senare till Manzeys, der Boris, som nu ändtligen gått igenom sin sista examen, bjudit på troika. Vanja, Grefvinnan Armfelt, fröken Sophie och jag samt naturligtvis Wohlthätern B. reste så ut till öarne. Det gick som en dans, föret var godt, vädret vackert, och jag glömde så småningom mina sorger.
Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20 februari 1882
Frökens och Grefvinnan As passion är nu skridskoåkning i alla väder, alla dagar och 3 à 4 timmar dagligen. Levaschoff skrinner illa, deremot finnes der en östersjö tysk marinlöjtnant Klüpfel som åker utmärkt väl, och damerna svärma nu mera för Klüpfel än för Levaschoff. I går var jag, blott för att hålla mitt ord, ute på skrinnbanan, i det allra ohyggligaste väder snöstorm. Fröken M. förklarade dock att det var herrligt. Jag åkte ej ty jag har för vida stöflar som alls ej sitta åt om vristen (bottiner med gummi) och det går verkligen ej om man ej har skodon som sitta fullkomligt bra.
Torsdag d. 2 mars 1882 2 mars 1882
Häromaftonen var det en häftig dispyt hos Manzeys om fru Miatleff, fröken Schukoffsky o.a. som af fru Manzey och grefvinnan Armfelt samt Sascha Jacobson dömdes förfärligt strängt. Jag kunde blott, förtretad öfver Snobbes uppträdande, säga att det ej anstod en karl att döma en qvinna, samt att hvad specielt fru M. beträffar, hennes förhållande till Leuchtenberg aldrig varit bevisadt och att hon i sitt sätt och väsen var fullkomligt comme il faut. Dessutom ville såväl Leuchtenberg som hans mor, storfurstinnan, att fru M. skulle skiljas från sin man och gifta sig med L. såsom grefvinna Beauharnais och medlem af kejserliga huset. Det var således fullkomligt allvarsamt. Fru Manzey har bra besynnerliga åsigter i mångt och mycket, så trånga trånga små cirklar för sin tankegång. Men hvad som mest retade mig var att höra Sascha med tvärsäkerthet kalla dem ”des filles, des courtisanes etc” Fru Armfelt är ej ett strå mera vidt skådande än fru Manzey. Fru Etter var ej der men fortsatte i går konversationen, och höll då med mig och gubben Manzey.
Petersburg d. 5 mars 1882 5 mars 1882
I dag såg jag en utställning i akademin af Aivasoffskys och en Köhlers (porträttmålares) arbeten. Dåligt, dåligt. Jag vågar ej alltför uppenbart komma fram med mina tankar, ty folk ljuger redan på mig ett och annat, hvartill jag dock är fullkomligt oskyldig. Så t.ex. har Jacoby berättat följande, med nödiga exklamationer öfver min "otacksamhet mot de ryska målarne”: Kejsarn skulle ha frågat mig hvad jag tyckte om Akademin och målarne der, och jag skulle ha svarat att det var bara skräp! – Så dumt hopljuget. Det är åt fru Armfelt och fru Spetschinsky han berättat detta, och dessa ha besvurit mig vid allt hvad heligt är att ej sjelf säga något åt Jacoby. De skola nog försvara mig. Emellertid ligger nu Jacoby för ankar, i rheumatism så att han ej kan stöda på sina ben, och läkarne anse det betänkligt. Den stackarn, tänk om han blir en annan Nikiforaki. Jag var och helsade på honom i hans sjuklighetstillstånd, med biafsigt att ändtligen få igen mina skizzer – men der är allt ännu ingen nyckel till skåpet der de äro. Får jag dem ej i morgon, så blir jag arg. – Jag är verkligen sen till vrede är jag inte? – Det måste bevisa slapphet i karaktären att jag ej blir mera arg öfver lumpenhet, men jag föraktar den ändå bra djupt.
Petersburg 8 mars 1882 8 mars 1882
I går afton voro vi hos Armfelts d.v.s. Paul och jag, bjudna på en marinlöjtnant Klüpfel och fröken Sophie. Tråkigt, förfärligt tråkigt. Denne Klüpfel, en slags skridskokung här, är en faslig åsna, och vi (P. och jag) voro så öfvermätta på hans dumhet och den allmänna tråkigheten att vi gingo och superade efteråt, hvilket litet friskade upp mig.
Fru Armfelt är en gås – jag kan visserligen nu mera än förr likas med henne, men hennes idekrets är så oändligen liten, att jag rätt snart befinner mig långt långt borta ifrån denna mikroskopiska cirkelgång.
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28 mars 1882
Tillstås måste, att jag i går ej förde den diet som av omständigheterna anvisats mig – På morgonen med hela familjen Manzey, Etter och Armfelt på akademin, der mina Wladimirovitschar mycket beundrades så frukost med Paul, så en exposition, derefter visiter till fru Linder, Volkoffs, Nikiforakys m.fl. så ett evinnerligt språng efter Duperret, som suttit och väntat på mig halfva e.m. och underhållit sig med fru Etter, och sist bal hos Bruuns, derifrån jag kom kl. 5 på morgonen.
Söndag morgon 2 april 82 2 april 1882
Med Armfelt som om några dagar kommer till Hfors, eller med hans fru skickar jag pengar åt Mamma, med bön att sätta in dem på löpande räkning i Mammas namn, och betrakta dem såsom Mammas egna, ifall så behöfves. Temmeligen snart kommer jag väl att behöfva en liten förstärkning i Paris, ty jag skall betala några gamla skulder.
P.burg måndag d. 20 november 1882 20 november 1882
Varma rum, böcker framme, tidningar, tidskrifter, god mat gästfrihet. – Alla voro de utomordentligt förekommande – fröken var ovanligt söt – på godt humör, vacker och helt annorlunda än i Petersburg, der alla dessa förfärliga familjehistorier mala på sinnet. Tjotje Nadja var bättre än någonsin och ej ett enda gräligt tonfall förnam jag på de 2 dagarne.
På söndagsmorgonen åkte fröken Sofi och jag ut i en liten släde, Paul och Tjotje Nadja följde efter – Utfärden gälde en by Fedowa, bebodd af raskolniki. miserabelt såg der ut ehuru icke smutsigare än i en finsk by.
Lördag 15 dec. 83 15 december 1883
I går voro vi på middag hos Armfelts. Häromaftonen var det ett sådant gräl mellan dem och Buistroff angående detta evigt samma med Bebe, att frun fick en förfärlig nervattack skrek och sprattlade, förbannade Carolus och höll Buistroffs starka och trogna hand hårdt sluten i sin. Jag hade ej sagt ett ord, ej ett jota under hela detta vanvettiga gräl som jag hört tusen gånger förut, och var mycket glad deråt. Det enda sättet att ta saken lugnt är att anse henne som sjuk, och något onaturligt är det ju i henne.
I allmänhet ser jag sakerna denna gång mycket mer "en philosophe" och följer Mammas råd att stå på min kant. Det hjelper. Jag känner mig sjelf mycket raskare friare och lyckligare. – Buistroff började bråka med mig en dag för att jag skulle uttala en rysk fras – men jag skrattade bara och var lika envis som han så att de andra fingo honom att sluta skämtet. Han är sig fullkomligt lik – allt ännu Manzeys, d.v.s föräldrarnes och tjotje Nadjas Gud.
fredag afton 1 januari 1884
Herrskapet Armfelt reser först om torsdag – således komma sakerna, kragen, några böcker åt Anni m.m. först då, men komma direkt, så att posten ej behöfver befatta sig med något. Naturligtvis får Mamma ej säga priset på böckerna åt fru Etter. Jag är helt flat öfver att ej ha gifvit mera, och vore glad att åtminstone få ge detta till julklapp.
Petersburg d. 2 januari 84 Skrifvet hos Manzeys, i största hast. 2 januari 1884
Paul och Schura reste i går. – Dock skickade jag ej sakerna, (kragen m.m.) med dem, ej eller med Vania som reser med nästa nattåg, utan med herrskapet Armfelt, som fara direkt till Helsingfors om tisdag.
Petersburg måndag 7/1 84 7 januari 1884
Herman Gustavovitsch och hans fru Osten Sacken ha förlorat sin lilla flicka. Hon dog julaftonen i strypsjuka. Tjotje Nadja är rädd att han nu skall göra mera anspråk på bebé.
Petersburg d. 11 Jan 84 11 januari 1884
Hon lofvade ta med sig de saker, som jag ej kunde skicka med Armfelts, af det goda skäl att dessa ej alls resa till Helsingfors. Bebe är litet förkyld och då är det ju omöjligt, gudbevars.
Petersburg d. 21/1 84 21 januari 1884
I afton tänker jag bjuda henne och grefvinnan Armfelt på troika. Hon krånglar och vill ej komma med – hvarföre det vete Gudarne.
Petersburg fredag 22/1 84 22 januari 1884
I afton är det meningen att ha roligt – ett stort troikparti till Ozerki. Armfelts, fröknarna Ellis och gossarne Etter – ty Paul kommer ju i dag – och framför allt fröken Manzey, naturligtvis.
Petersburg tisdag 23 nov 86 23 november 1886
Edelfelt använde föregående dag till att göra visiter, trots ohyggligt väder; han träffade inte familjen Albedinskij, som inte var hemma, men däremot familjen Manzey, herrskapet Armfelt och Sophie Volkov (f. Manzey).
På kvällen var Edelfelt hos herrskapet Armfelt; "så sutto vi och hängde till kl. 2 på natten"; också där kändes atmosfären tung och tryckande, "hela det dästa, tunga i luften, dunbolster som ligger på bröstet och hindrar mig att andas"; kanske gjorde det förskräckliga hundvädret sitt till; Edelfelt har fått snuva.
Armfelt grälade inte en enda gång med sin fru, men Edelfelt hade hela tiden känslan av att han hade ansvar över att konversationen hölls igång.
Paris 12 maj 91 12 maj 1891
Förgäfves hade jag låtit göra ateliern rigtigt fin i går med en blomsterprakt som var stor men de måste ut och söka ett "minnen" åt Buistroff och en Waterproof åt tjotje Nadja, och så var min blomsterprakt alldeles onödig – med Kl. 2 e.m. kommo vi efter fru Etter – fingo vänta på de andra till kl ½ 6 – under hvilken tid fru Etter endast talade om Mischas nedrighet så foro vi ut på kommissioner "Waterproofen) och voro i tusen butiker. Ellan alldeles forceradt artig, var ej nöjd förr än vi hade sett ungefär 10000 regnkappor – ingen togs åt tjotje Nadja. Så bjöd jag fru Etter och Lilly på middag till Ledoyen och sedan Lilly och Mima på Teatern
torsdag en timme före afresan 21 februari 1895
Många helsningar härifrån från Armfelts och Kræmers. Fru Kræmer tycker att man borde ställa så till att jag finge måla unga kejsarinnan – ja inte vore det mig emot. Hon och Armfelts ansåg det för en mycket stor ära att jag blef emottagen af Kejsarinnan – och det var det ju också.
Petersburg 10 (22) febr. 96 10 februari 1896
Allmänt solsken i går, alla ytterst vänliga. Middag hos fru Manzey – med grefvinnan Armfelt Mima, Baby, Etters allesamman. – De frågade hvar minut om flickorna ej skulle komma, och om Ellan ej skulle göra allvar af sin hitresa. Jag svarade jo. hvilket till efterrättelse länder.
Petersburg lördag morgon 22 februari 1896
Jo af alla Petersburgs galna vakare äro Etters ändå de galnaste. från soiréen kom jag kl. 1/2 4 – omöjligt att komma förut. – Der voro alla som någonsin varit på Haiko, plus prinsessor Wassilschtikoff en basröstad do Dolgoruki m.fl. af systrarna endast fru Manzey. – Der sjöngs och spelades (Loris Melikoff) hela tiden – till sist sjöng fru Nedwedsky mycket, och som jag satt inkilad i en soffa var det ej att tänka på att komma lös. Koki reser i morgon, och var denna tillställning en afskedsfest för honom.
Genom Lilys sång har Etters umgänge på de senaste åren blifvit ännu mycket mera aristokratiskt än förut. De andra systrarna, som troget hålla på sin Jakobsonska exklusivitet, anmärka spetsigt att Emelie och hennes barn blifvit så fasligt fina nu.
Petersburg. tisdag. 17 mars 1896 17 mars 1896
Då jag på aftonen åt middag hos Carl Armfelt jublade han åt mina missöden: Sa' jag inte det förut? Tjotje Nadja som ju endast har en idealisk, patriotisk kännedom om Ryssland, var förvånad men kände sig besegrad af fakta.
Petersburg lördag 28 mars. 28 mars 1896
Låt Ellan få del af detta bref. Säg henne att jag i morgon är bjuden till Armfelts på den vackra fru Krusenstern.
Petersburg, söndag 14 mars 1897 14 mars 1897
I går var jag på middag hos Armfelts för Cedercreutzarna och Kræmers. Friherrinnan Kræmer är afgjodt grekiskt sinnad. Oskar berättar få historier men upprepar tre gånger hvarje historia för mera eftertrycks skull. De reste i dag.
Efter Armfelts var jag hos Albert Benois och såg der en familj från sydligaste Ryssland, tyska kolonister från 1700 talet Pfalz-Fein hette de. Mycket lutherskt sinnade, mycket beresta och språkkunniga, och många många gånger miljonärer. Deras förmögenhet består i får. Då Esterhazy den ungerske grefven, skröt för den härs farfar öfver att han ägde hundra tusen får sade tysken: det är ungefär så många hundra jag har för att vakta mina får. En 20 årig mycket söt flicka beskref rigtigt poetiskt om steppen dernere, 30 verst utan ett träd eller en hydda, bara gräs och boskap. Så var der en ung fru från östligaste Sibirien, fast för ett år sedan kom hon från denna landsort, men lemnar ingenting öfrigt att önska i vesterländskt koketteri. Lille Gadon var hos Benois och frågade så mycket efter Er alla, talte om Haiko som om ett Paradis, och bad om sina helsningar. Efteråt gingo vi herrar på supé till belgiske ingeniören Acher, der det dracks champagne till kl. 3. Jo nog är det Petersburgskt lif alltid.