Som Alexandra Edelfelt vet var Edelfelt hos Sargents senaste söndag; herrskapet Austin var också där och ännu några amerikanska "fruntimmer", samt jur.stud. Eugène Lachaise från Lyon, Carroll Beckwith, Frank Fowler och Julian Alden Weir; Edelfelt hade konverserat halva kvällen med Miss Sarah Austin; unge John Singer Sargent, hans mor Mary Sargent och de båda misserna Sarah och Mary Austin sjöng och spelade; Fowler sjöng till mandolinaccompagnemang av Beckwith; till slut satte sig "gumman" Sargent (påminner om fru Zilliacus) vid pianot och bad alla sjunga amerikanska folksånger och italienska och franska visor, bl.a. Santa Lucia; Edelfelt och Fowler bjöds på middag följande söndag.
Föregående kväll var hela Venedig i rörelse i den vackra vårkvällen och Edelfelt hade i två timmar lyssnat på då gondoljärerna sjöng i två körer vid Dogepalatset; då ett femtiotal karlar, som man där hemma skulle kalla sluskar, stämmer upp i den vackraste trestämmiga sång som våra studenter fåfängt strävar efter blir man förbluffad; de italienska melodierna tycktes bekanta i och med att de alla är släkt med Santa Lucia; efter varje sång springer en av dem och begär pengar av folk; "Det är förfärligt tycker man, att menniskor som en minut sjunga som englar, den andra skola stå och tigga några usla fyrkar, men arbetarn är sin lön värd heter det".
Sista dagen de var där var det kungens födelsedag och stor parad på Markusplatsen med bersaglieri-regementen och granna officerare; Italiens sol gav sin varma guldton åt färgprakten; i Markuskyrkan hölls Te Deum, det var musik och folk på alla gator och i gärnderna; på kvällen var Markusplatsen illuminerad "al giorno" [upplyst som på dagen], liksom kronans byggnader på andra håll i staden; Edelfelts sällskap tog en gondol och åkte utmed Canal Grande för att höra gondoljärernas serenad för borgmästaren; då sångarna var på väg bort från "Il Municipio" rådshuset gav Victor Hoving 5 francs till anföraren, vilket ledde till att gondoljärerna stämde upp i Santa Lucia för dem; deras egna gondoljärer tyckte att det var "molto bene cantato" [mycket bra sjunget] och Edelfelt var i sjunde himlen av förtjusning; Venedig är vackert om dagen, och ännu vackrare om natten.
I dag var här ett napolitankt sällskap och sjöng bl.a vorrci morir och sanaa Lucia – som man hör alltjemnt här, alltid i stämmor. de sjunga den litet annorlunda och långsammare en vi. Den der storartade stilen som ännu fins qvar här och der är ett alldeles omedvetet arf från romartiden. Och italiensk musik, annars så trivial, får ofta genom detta oläsligt deras men något mycket värdigare än annars. –
Nu som bäst gå alla Lussifesterna af stapeln. Ni har väl Eder i morgon, tänker jag. I morgon är jag hos Vallgrens och skall tänka på flickornas skola och dess fest.
)