Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

den första människan i Bibelns skapelseberättelse

Källor

Rom d. 25 Mars 1876. 25 mars 1876
Edelfelt besökte tillsammans med Runebergs häromdagen Vatikanen; Edelfelt kände till alla de viktigaste konstverken; Capella Sistina [Sixtinska kapellet] gör ett överväldigande men oroligt intryck; Yttersta domen har Edelfelt aldrig förstått sig på; MichelAngelo som konstnär är ändå den mäktigaste ande som levat; det gudomliga, övernaturliga, har denne aldrig vunnit eller eftersträvat, men den mänskliga andens kamp, trots och förödmjukelse har han skildrat som ingen annan; tack vare Vatikanens samlingar på École des Beaux Arts hade Edelfelt en god föreställning om det gigantiska konstverket i taket på Sixtinska kapellet; av profeterna tycker han mest om Daniel och Jonas, av pannåerna Adams skapelse och Syndafallet.
Paris d. 26 Januari 1879. 26 januari 1879
Hans Heyerdahl som haft sådan succé med Adam och Eva föreföll Edelfelt suffisant [självgod] och tråkig.
Paris d. 9 dec. 1882 9 december 1882
Det är således i dag som Anni konfirmeras. Hon är lycklig, då hon nu, god och ren, första gången vaknar till lifvet. Gud låte aldrig hennes själ förmörkas, Gud bevare henne för detta andra uppvaknande efter synd och nöd. År kunna förgå utan att vi se klarheten – och för ett ögonblick kunna vi blott drömma igen att vi äro ett med Gud, goda och ädla. Jag påminnes mig en strof i Adam Homo: Har du Erindringen endnu bevaret, om dette Haabets andet morgenskær, Da har du kjendt, hvordan et Hjerte banker, Naar Barn man blir igjen med voxne Tanker.
fredag 9 februari 83 9 februari 1883
Hos Runebergs har jag igen varit. Jag har blifvit betydligt mera lugn reaktionär och moralist på det sista året, men dock tycker jag att de gå alldeles för långt i sin moralitet och "bourgeois”er äro de i konst. Tänk att de tala om Niels Lyhne som något förfärligt omoraliskt, ohyggligt, det värsta den moderna ruttenheten frambragt – och då de en gång se fel på moralen existerar inga andra förtjenster för dem. Valter hatar "Adam Homo” med outsläckligt hat – och tycker om fru Nybloms dikter som äro tarfliga, idealistiska efter den gamla clichén, bara derför att de äro oskadliga.