Av Runebergarna kan Edelfelt bara tåla Walter Runeberg, som ändå är så olik Edelfelt i alla avseenden; Walter är helt känsla och skulle passat bäst till musiker, om han Nota Bene [märk väl] haft gehör; som runebergskt drag har han sitt "småjuttande" [småprat], sina eviga historier och en sorts förakt för denna världens fåfänga i kläder och fasoner; Edelfelt håller med om att det yttre är underlägset det inre, men tycker det är dårskap att helt och hållet förneka yttre skönhet; om det rider en officer på gatan och Edelfelt vet att denne är den största rumlare, spelare och Don Juan i staden måste han ändå erkänna att denne ser ut som en karl, sitter makalöst till häst och gör ett behagligt intryck i Edelfelts ögon.