Derifrån gick jag till Spetchinskys, och der blef jag underrättad om att det fanns en plats på franska theatern för mig. Fru Etter och Lily som ej begrep mycket voro också der, Manzeys hade en annan loge. Det gafs ”le gendre de M. Poirier, och en burlesk komedi. Det förra är ändå bra fint skrifvet och speltes utmärkt väl, så när som på flickan-frun. Det nötet Dica Petit förderfvade rolen totalt. En herrlig role att spela. Denna lilla borgerliga fröken som ofta vurmar att hon ändå är markisinna de Presles, all hennes enthusiasm, hennes storsinthet – det kunde göras något ypperligt deraf. Gurli Åberg spelar rolen bättre, för att ej tala om Comedie Française. Förnöjda öfver vår afton tågade vi hem, fru Etter Lily och jag, i det allra herrligaste månsken, och vi resonnerade mycket om stycket, om karaktären och litteratur. Tydligen hörde Emile Augier till ett tidehvarf som flyr, och kan nog kriticeras om han mätes med realismens måttstock, men hvad det är väl gjordt – hvad det är väl sagdt!