Snart kommer den timmen och stunden då jag skall besluta huruvida jag stannar här för att göra den lilla Lavroffs porträtt eller ej. Det beror mest på deras våning, ty jag blir alldeles galen af det här mörkret.

I går var jag neml. hos fru Lavroff. Den lilla flickan intresserar mig ej särdeles, och dagern är ju så miserabel att jag ej vill börja ett nytt lidande genom att ännu måla något. Jag skall derföre försöka skjuta upp detta porträtt. I dag är jag bjuden dit på middag, och skall då utlägga för dessa huru mycket de sjelfva vinna på att få porträttet en annan gång, så mycket mera som de, emot vanan, stanna här nästa höst.

Heinricius sitter visst och tror att jag skall resa som i morgon. Beklagligtvis har jag ej kunnat ge honom definitivt svar, ty ännu har jag ju att afgöra frågan och det Lavroffska porträttet. Emellertid vill jag telegrafera till honom i afton.

Lilla Lavroff blir ej målad, dels emedan jag ej har lust, dels för det Modren tycker att hon alls icke är till sin fördel nu.

I lördags var jag på middag hos Mme Lavroff – en ovanligt intelligent menniska. Hon är längre är jag och har mycket manhaftiga rörelser. Fröken Krogius är mera som vän i huset än som guvernant. De gjorde ett mycket godt intryck på mig dessa menniskor. Jag är lika nöjd att ej behöfva måla porträttet, ty flickan har nu något odecideradt i sina drag. Passar det sig ett annat år, så målar jag henne, så blef det öfverenskommet – i nästa höst till exempel.